Jag fikar ñ därför tränar jag

När jag från början ökade min träningsdos var den stora orsaken att kunna äta vad jag ville utan att behöva tänka på vikten. Visserligen är träning en stor hobby, men ”fikning” är en ändå större.
Nu har det gått så långt att träningen har blivit ett beroende – en ganska stark drog faktiskt. När abstinensen blir för stor måste jag bara ut och bränna energi. Om jag inte ger mig ut självmant brukar min omgivning be mig sticka ut på ett träningspass så att jag blir ”normal” igen. Tydligen blir jag lätt irriterad och stingslig om jag inte rör på mig regelbundet. (Enligt andra. Själv tycker jag ju att jag alltid är lika snäll)

Nu har jag ökat dosen igen för att komma i ordentlig form inför maran. I början klagar kroppen, men efter ungefär en vecka fattar den att det är nya rutiner som gäller och gillar läget. Sedan är det kroppen som tar över och kräver samma dos vecka efter vecka för att vara nöjd.

Visste du att:
Under ett marathon (42 km) tar man cirka 42 000 steg. Det är inte bara musklerna som måste orka lyfta benen så många gånger. Senor och ligament måste också klara att ta emot kroppens vikt varje gång man landar. Det är därför man behöver minst 26 veckors träning för att bygga upp kroppen.

Min plan är att under denna tid också minska min vikt med tre kilo.
Om jag klarar det slipper jag lyfta 126 000 kilo under loppet! (42 000 steg x 3 kg).
Jag lyfter förmodligen fötterna cirka 10 cm när jag springer. 1 Joule är lika mycket energi som det går åt att lyfta 1 kg 10 centimeter. 1 Joule per sekund motsvarar 1 watt.
Betänk då att Vibeke väger minst 20 kg mindre än jag. Under ett marathonlopp lyfter jag 840 000 kg mer än Vibeke. Skillnaden mellan min och Vibekes energiåtgång är som att låta en 20 watts lampa lysa under hela loppet. Tänk på det om hon skulle vinna över mig.