”Jag – en drömchef med drömkropp”

Jag brukar, med en ton som om jag väntade mig tacksamhet, informera omgivningen att jag inte är chef, och att jag inte heller har någon önskan att vara chef. ”Om det var tänkt att jag skulle bli chef, så skulle jag väl inte ha skapats av lika delar självgodhet och auktoritetsproblem”, brukar jag säga och skratta. Ingen brukar skratta med. Särskilt inte min chef.

Men vad ska jag göra? Det är den bilden jag har av mig själv. Självinsikt är inte något du kan räkna med ska dyka upp när du bäst behöver den.

Men härom veckan möttes vi i hallen, jag och självinsikten. Under en kort sekund möttes våra blickar, sedan var jag tvungen att böja mig ner för att knyta skorna.

Jag vill vara chef.

Och ja, jag har anat det ett tag, men det är lättare att vila tryggt i gamla förväntningar, än att resa sig upp och deklamera ”There’s a new sheriff in this body!”

Det började med kortare rundor. Kanske fem kilometer. Ibland sex. Det var jag som bestämde. Och jag kan utan vidare åthävor erkänna att det inte var alla på arbetsplatsen som var nöjda med den här utvecklingen. Ett arbetslag i vänster knä, började till exempel ofta protestera redan efter femhundra meter, och försökte smita in på Ica och köpa munkar när vi sprang förbi. Det blev inget av med det.

Så här efteråt kan jag känna att jag hade en ganska tråkig attityd när jag tvingade knäknegarna vidare. ”Om ni hellre umgås med tomma kalorier, så förstör ni faktiskt för alla andra”, sa jag med finansminister­ton.

Efter omkring tre kilometer brukade ryggteamet börja gnälla. De hade, i och för sig, ett tufft 2011 med ryggskott och påföljande rehabilitering, och nu gjorde de klart att de ville tillsätta en utredning om huruvida det kunde kategoriseras som ansvarsfullt ledarskap, att tvinga ut dem ur rehablunket, burna av blott – som de uttryckte det – löparskor och högmod.

Även här visade jag prov på oerfaret ledarskap, genom att helt enkelt strunta i protesterna. ”Om jag hade lyssnat på er varje gång en rörelse inte passade, så skulle jag fortfarande stå och skrika rakt ut på den där toaletten i Spanien”, förklarade jag opedagogiskt. Dessutom la jag till: ”Tänk om ni var lite mer som fotredaktionen! De tar för sig av det här nya med förvånande stor tolerans, och en nyfikenhet som ni borde låta er smittas av!”

Jag ville vara chef. Men jag hade inte verktygen.

Jag ville framåt, men hade inte fått alla att förstå vart och varför.

Jag ville hitta en ny helhet, men lyckades inte förklara för alla inblandade vad vi betydde för varandra.

Så gick det också som det gick. Knä­gänget och lirarna i ryggsluten fick med sig några axeltekniker samt en inkontinensdelegation från mellangården. Sedan gick de tillsammans till hälsenorna, la fram sitt case och krävde solidaritet, vilket de fick.

Det blev inget sprunget på några veckor.

Under tiden funderade jag på mitt ledarskap.

Jag försökte börja lyssna på de olika delarna i det här maskineriet, som skulle bära mig fram till milen. Och det var inga svåra grejer. Crewet i knäet vill ju bara ha lite understöd från bålen. Ryggteamet gjorde klart att de klarade nästan vad som helst om bara magmuskulaturen visade tillbörlig respekt, och om fötterna höll sig på plats under höfterna och inte rusade i väg på kafferast bakom arslet när arbetsbelastningen blev hög.

Kort och gott: från att ha varit någon som tar min lekamen för given, håller jag långsamt på att bli mina lemmars drömchef.

I förra veckan sprang vi milen.

Inte ett negativt ord på tio kilometer.

Dagen efter: återkoppling i vaderna.

Mycket trevlig stämning.

Jag har aldrig varit starkare.