»Jag är en krigare«

Du har varit vd för Reklam­förbun­det, Tidningsutgivarna och nu Film­institutet. Varifrån får du modet att ta så publika chefsuppdrag?
»När jag tog mitt första vd-jobb begrep jag nog inte vad jag gjorde. Men visst har jag ett exhibitionistiskt drag. Dessutom är en av mina starkaste drivkrafter att göra skillnad. Skillnaden blir mer tydlig när man har ett publikt uppdrag.«

Finns det något i jobbet som skrämmer dig?
»Jag har stor respekt för att det är ett jobb där jag är ytterst ansvarig för att 95 procent av alla idéer från hårt arbetande konstnärer kommer att avslås. Men det är stimulerande att vara med och bidra till att de som får ett ’ja’ verkligen får rätt pengar och rätt stöd.«

Har din uppväxt gjort att du gillar att vara med i debatten?
»Jag kommer från en intellektuell familj, med en pappa som var aktiv socialdemokrat. På 1970-talet var det vanligare med politiska diskussioner, både hemma och i skolan. Jag trivdes i den miljön, att få argumentera för min sak och övertyga andra.«

Hur har din barndom påverkat ditt ledarskap?
»Min pappa dog när jag var 17 år och det har haft stor effekt på mig. Jag var en råvärsting hela tonåren – rökte, sniffade och skolkade. Jag var ingen trevlig tjej. Men när jag väl bestämde mig för att jag var klar med det, bröt jag upp från allt som var min trygghet. Jag bytte skola, gäng och kompisar. Jag reflekterade över vad som var viktigt för mig. Det gör att jag nu bottnar i mina värderingar och är helt säker på vad jag står för. Därför klarar jag mig bra på utsatta chefsposter. Jag tar inte påhoppen personligt. Har man varit med om en stor förlust och valt att gå vidare, blir man en krigare.«

Många tycker att det är obehagligt att sticka ut hakan. Hur blir man bättre på det?
»När du bidrar med något i den offentliga debatten, ger du andra något att reflektera över. Om alla var tysta skulle vi bara gå runt i våra egna små bubblor. Särskilt kvinnor är ofta rädda för att ställa sig upp och säga sin mening. De som vågar träda fram är förebilder för andra kvinnor.«

Du har kallat dig för en obotlig åsiktsmaskin. Är det en fördel?
»Ja, eftersom alla kan förhålla sig till en person som har åsikter. Träffar du en person utan åsikter måste du blotta dig först. Men jag har inga problem med att ändra åsikt – men då måste du verkligen argumentera för din sak.«

Dina chefsjobb har inneburit att du fått mycket kritik. Vad gör du när den är obefogad?
»Om kritiken kommer från någon som inte har tagit reda på fakta, eller försöker bygga sin egen agenda mot mig, då bekommer det mig inte ett dugg. Men om jag känner att personen faktiskt vet hur det ligger till och sviker ett förtroende, då blir jag besviken.«

Vad är det värsta påhoppet du minns?
»Ett som var under bältet kom när jag var 34 år och fick jobbet som vd för Reklamförbundet. Då blev jag kallad ’klimakteriekossa’ i en läsarkommentar. Det var jobbigt.«

Hur är du själv när du ger kritik?
»Jag tror att jag är bra, eftersom jag faktiskt ger kritik och försöker vara rättvis. Men jag har märkt att många tycker att det är läskigt när man är så rak som jag är. Vissa blir rädda för mig, även när jag kriti­serar saker som är marginella.«

Vilken kritik är svårast att ge?
»När jag inser att någon är på fel plats, och inte har potential att bli bra på vad de gör. Då är det min skyldighet att antingen acceptera ­läget, eller försöka flytta på perso­nen. Ibland går det inte att flytta en sådan medarbetare. Men man måste ändå försöka att föra en diskussion och tro på människors utvecklingspotential.«

Har motståndare försökt tysta dig?
»Absolut. Antingen genom att ringa upp mig och säga att jag ska hålla tyst, eller så har de rundat mig och gått direkt till min styrelseord­förande. Det är faktiskt bara män som har använt sig av den metoden, de försöker gå till ’husse’ och se vad han kan göra. Därför köper jag inte myten att kvinnor sticker kniven i ryggen på varandra.«