Martina Montelius behövde göra något vansinnigt

Du har tagit helt nya grepp på Teater Brunnsgatan 4. Du har exempelvis bjudit in den liberala tankesmedjan Timbro på debattkvällar. Varför?
”Det hade varit så depressivt här på teatern länge. Men när vi fick idén sa alla ’du kan inte ta ner djävulen här i källaren, är du från vettet?’. Då fick jag lust att göra just det. Teatern behövde komma ur det letargiska tillståndet där vi tänkte att ’när allting har ordnat sig, då ska vi göra saker igen’. Men hur vet man när allting har ordnat sig? Man är ju aldrig tillräckligt säker för att kunna ta en risk. Då tänkte jag att det var lika bra att kasta sig ut i en massa saker. Det tror jag är det enda sättet om man är i en situation där det antingen handlar om att lägga ner, eller hitta på något drastiskt.”

Var det så illa?
”Hm, ja. Vi behövde både psykologiskt och känslomässigt ta i från tårna och göra något vansinnigt. Som när någon säljer alla sina ägodelar och ger sig ut på en roadtrip. Det var det läget, vi behövde få kraft igen.”

Vad hindrade dig från att ta nya grepp?
”Kanske att teaterns äldsta fans skulle tycka att det var otäckt med alla förändringar. Därför satte jag upp två Allan Edwall-texter på raken samtidigt som vi hade Timbrokvällarna. Då gjorde vi dels alla de vansinniga grejerna, men också riktiga Brunnsgatan-klassiker.”

Du verkar vara orädd, är du det?
”Ja, i sådana sammanhang. Som ung arbetade jag med Thorsten Flinck. Jag är inte säker på att jag skulle ha vågat utan hans ord i bakhuvudet. Han är orädd. Han sa saker som ’Om man ska göra teater ska man göra det till varje pris!’. Stå inte och fega! Det ska kosta dig hela ditt jävla liv att göra det här!’. Lite av det bär jag med mig. Om man ska göra någonting överhuvudtaget, som riktar sig till någon form av publik, måste man ta i utav bara helvete. Annars ångrar man det sen.”

Så lite av Thorsten Flinck finns med här, i ditt ledarskap?
”När jag är tveksam inför ett beslut tänker jag ’Skulle Thorsten Flinck ha gjort det här?’.”

När du känner att du tar en för stor risk – hur argumenterar du?
”Då säger jag att det är paradoxalt att tänka så. Vi som arbetar med fria teatergrupper har alltid pratat om att ta risker och göra det man tycker är allra läskigast. När man går på en fri teater, ska man inte gå därifrån och känna ’det här var väl trevligt’. Det ska ha hänt något med en.”

Många skulle vilja ta fler risker. Hur kommer man dit?
”På alla arbetsplatser är det inte lämpligt att ta risker. Att vara mellanchef verkar vara ett helvete på vissa arbetsplatser. Där kan det slå tillbaka på en när man försöker vara modig, för att det pågår någon form av maktspel. Men i grunden tycker jag att man ska konfrontera dem som behandlar en illa. När jag arbetade som sufflös kunde det hända att skådespelarna tafsade på mig. Då sa jag ’Vad fan! Tror du att du kan ta på mitt arsle? Är du helt dum i huvudet?’. Men man behöver oftast inte ens ta i från tårna. Man kan bara säga ’Nu gjorde du så här. Ser du inte du hur absurd du är när du gör så där?’. Oftast kan det räcka väldigt långt, att man uttalar saker som man inte bör uttala.”

Vänder sig människor ofta till dig med sina problem?
”Absolut. Jag har alltid varit en sådan som alkisar och galningar pratar med på tunnelbanan. När jag var 17 kom en man fram och friade till mig, för att jag såg snäll ut. Han sa ’Jag letar efter en fru. Är du upptagen?’. Och jag svarade att jag var lite konventionell, men att jag gärna ville att man lärde känna varandra lite först.”

Har du någon fördel av att du uppfattas som öppen och tillgänglig?
”När man är chef i ett sådant här sammanhang är det helt avgörande. Människor som håller på med konstnärliga processer använder sig själva i sina jobb. Om de känner sig rädda, bevakade eller bedömda på ett obehagligt sätt, eller att det inte är självklart att förtroendet för dem är bergfast, då blir det svårt för dem att utföra sina uppgifter. Å andra sidan finns ju också risken att det där ­ballar ur och går för långt. Att man blir uppäten av allt man ska lyssna på.”

Du får många förtroenden från andra människor. Var sätter du gränsen?
”Jag går ofta iväg på lunchen. Om jag inte har råd att äta lunch ute, tar jag med min lunchlåda och gömmer mig bakom scenen. Där sitter jag med hörlurar på och tittar på något roligt på Youtube och kopplar av. Det är ingen som vet var jag är då. Det är ett smart chefstips. På nästan alla arbetsplatser finns det väl en skrubb där man kan gömma sig …”