Idiotiskt att straffa ut kvinnor

Gång på gång ser man det hända. Duktiga kvinnor lämnar toppositioner inom näringslivet och politiken med förklaringar i stil med: »Jag känner att jag är färdig med det här nu och vill se något annat av livet« eller »Jag behöver en paus«.

Jag blir oerhört misstänksam när jag läser sådant och är säker på att förklaringen oftast är en helt annan. Varför ser man aldrig män göra samma sak? Varför är det bara kvinnor?

Denna höst har två unga kvinnliga chefer på mitt förlag kommit in och med stor glädje berättat att de ska ha barn – vi kramas och talar om när barnet ska komma, skrattar och gläds. Och så ser jag det som jag upplevt så många gånger förr i samma situation, det lilla oroliga fladdret i ögonen som vittnar om andra tankar: »Hur ska det nu gå med mitt jobb?«, »Vad händer när jag är borta?«, »Har jag jobbet kvar när jag kommer tillbaka?«.

Och den ensamstående mamman som sitter i ledningsmötet och försöker dölja att hon sms:ar till sin son för att berätta att hon blir sen – hon kan inte gå, mötet är inte slut än, men mamma köper något extra gott på vägen hem!

Visst är det så att kvinnor nu kan nå i princip vilka toppositioner som helst. Vi ska nog till och med erkänna att det i vissa lägen kan vara en fördel att vara kvinna, det är inom många områden politiskt korrekt att anställa oss. Men hur är det sedan för oss på arbetsplatsen – fungerar det där?

Mitt svar på den frågan är ett kort och koncist: nej. Ledningsgrupperna i olika verksamheter har ännu inte lyckats anpassa arbetsplatsen och chefsrollen så att den är fungerande för kvinnor med barn. Inte för män med barn heller för den delen, men nu tillåter jag mig att prata om kvinnor, eftersom det för tillfället är det största problemet.

Jag har inga egna barn, men nu när jag är lite över 50, har jag inte bara haft lyckan att begåvas med en ny man utan också en underbar sjuåring och har själv fått uppleva hur svårt det är att passa in barn i chefsrollen, det förutsätts att det inte ska påverka arbetet.

»Men herregud, Eva, ni kan väl inte få allt, ni får väl välja!« säger en manlig chefskompis när jag tar upp frågan med honom. »Hela ledningsarbetet kan väl inte anpassas efter kvinnor med barn! Hur skulle det se ut!«

Om du frågar mig, riktigt bra, men det beror förstås på hur man ser det. Om man anser att barn bara är ett hinder för chefsrollen, eller om man som jag tvärtom tror att erfarenhet från föräldrarollen bidrar till ett bättre chefskap – man lär sig att bli effektiv, flexibel och att prioritera.

Tänker man på det senare viset blir det ju självklart att vi ska anpassa våra arbetsplatser så att vi får möjlighet att dra nytta av den kunskapen. Allt annat vore ju idiotiskt!
Möjlighet att ta med barnen till jobbet, målstyrt arbete med fria tider, ett möte hemma hos barnfamiljen, en bra sekreterare – svårare än så behöver det inte vara.

Så kära storchefer – låt oss sluta vara så formalistiska och kontrollnervösa, låt oss anpassa chefsrollen så att vi får glädje av all föräldrakunskap även på arbetsplatsen – vi kommer att vinna stort på det!