Hon jobbpendlar till Kina

Det kunde vara en vanlig vardagsmorgon i vilken svensk familj som helst. Nina Ekstrand börjar dagen med att följa Joel, 9 år, och Joanna, 6 år, till skolan. Sedan åker hon till jobbet.

Men hon tar inte bussen till stan som de flesta andra. När hon lämnar hemmet i Nacka har hon tolv timmars flygresa framför sig. Hennes arbetsplats ligger i Shanghai.
»Visst är det långa resor och stor tidsskillnad, men sådant blir trots allt rutin. Det här är ändå ett drömjobb!«, säger hon.

Hon åker alltid med samma flygbolag, samma flight och bor på samma hotell. Vid sjutiden på morgonen landar planet i Shanghai. Då går hon direkt till dagens första möte.
Trött?
»Nej, just då är det inte så farligt. Tröttheten kommer senare, så jag försöker få någon timmes vila på hotellet första dagen och ser till att jag kommer i säng tidigt.«

Nina Ekstrand började arbeta med förberedelserna för Expo 2010 för två år sedan. Sedan dess har hon pendlat till Kina. Varannan månad har hon varit på plats i Shanghai i perioder om cirka två veckor. I mars nästa år avslutas projektet.
»Det här jobbet är den största utmaning man kan få, och ett av de mest spännande!« säger hon.

Då har hon ändå arbetat internationellt nästan hela sitt yrkesliv. Resor har alltid varit en del av hennes jobb. Hon hade samma roll som nu vid världsutställningen i Korea 1993 och har jobbat på Exportrådet i 15 år, bland annat med internationella utställningar.

Den 1 maj öppnade Expo 2010. Fram till dess har det varit minst sagt full rulle.
När vi träffas är det drygt två månader kvar tills allt ska vara på plats; bygget av den svenska paviljongen, inskolning av guider, utställning.
»Visst är det slitsamt. Tidsskillnaden är sju timmar, det är jobb nästan dygnet runt. I går kväll satt jag till midnatt och svarade på mejl. I morse när jag loggade in på datorn hade jag 50 nya…«

Tvekade hon inför att ta uppdraget?
»Ja, visst fanns det tvekan. Det är första gången jag är borta så mycket och så långa perioder sedan vi fick barn.«

Hennes man, som är klimatforskare, reser också, men inte lika ofta och inte lika långa perioder som hon.
Hämta och lämna barn, packa gympapåsar och läsa godnattsagor. Hur fungerar allt det där när långa resor är en del av arbetet för båda föräldrarna?
»Bra. Jag och min man har alltid delat lika på ansvaret för barnen. Vi har ett stort nätverk med nära relationer, far- och morföräldrar, syskon och vänner som hjälper oss och som barnen är trygga med. Och någon av oss är alltid hemma, med ytterst få undantag.«

Hon beskriver det som att leva i en gammaldags storfamilj.
»Man får inte vara rädd att fråga om hjälp. Och det är ju ett givande och ett tagande, vi ställer upp och hjälper andra. Joel spelar till exempel fotboll två gånger i veckan. Då är det några pappor som turas om att följa med pojkarna.«

Att både hon och hennes man haft arbeten som inneburit mycket resor redan innan de fick barn har säkert bidragit till att det alltid varit självklart att jobbresor och familj går att kombinera.
»Det är kanske en annan sak att börja ett jobb där det ingår långa resor när man redan har familj, då har man skaffat sig andra vanor.«

I sommar reser maken och barnen till Shanghai, de får med egna ögon se vad deras mamma jobbar med. Planen är att hela familjen ska vara i Shanghai även när utställningen avslutas. Då är det extra mycket festligheter.
»De får se en annan del av världen, jag tror att det ger dem större förståelse för det som är annorlunda.«

Nu återstår den största utmaningen för familjen: Under det mest intensiva uppbyggnadsskedet och fram till att utställningen avslutas i november, bor Nina Ekstrand i Shanghai. I stället får hon pendla åt andra hållet för att komma hem till familjen i Nacka.
»Det är klart att jag kommer längta efter dem. Men vi skulle inte se mycket av varandra även om de var där. I Shanghai är det både morgonmöten och kvällsmöten. Det kommer att bli långa arbetsdagar och lite sömn. Och jag måste vara tillgänglig hela tiden, dygnet runt.«

Redan innan Nina Ekstrand flyttade till Shanghai var arbetsbelastningen så tuff att hon tvingades prioritera hårt, även i sitt privata liv.
»Barnen kommer alltid först. Att åka skridskor med dem har kommit före storstädningen.«

Och den där efterlängtade renoveringen av huset får vänta till ett annat år.
Men för Nina Ekstrand är resandet och bytet av kultur ett sätt att leva.
»Jag mår bra av det, det är spännande och ger perspektiv, både på mig själv och världen.«

Att fokusera på problem är inte Nina Ekstrands sätt att se på tillvaron.
»För att ta på sig en sådan här utmaning måste man tycka att det är genuint roligt, inte bara se det som ett steg i karriären utan som ett tillfälle att utvecklas. Och jag älskar mitt jobb!«