Får man lov att deppa lite?

Jag fyllde 58 år för några månader sedan. Är man 58 så motsvarar det slutet av oktober i livskalendern. Och med mina gener firar jag väl lucia just nu. Då förstår ni kanske varför jag inte precis längtar efter nyåret
Nåväl, det kom ungefär samtidigt med att jag bestämde mig för att göra ett uppbrott. Ännu ett i raden under mitt liv. Det känns ibland som jag gett begreppet »uppbrott« ett ansikte. Varje gång sörjer jag det precis lika mycket, samtidigt som det är nödvändigt. Av vilket skäl vet jag inte riktigt, men kanske vill jag kasta loss när man som minst anar det.
Jo, jag har drabbats av åldersnoja. Det går inte en dag, knappt en timme utan att jag blir påmind om min egen dödlighet. Häromveckan åt jag lunch med en gammal kompis från gymnasiet. Det kändes faktiskt som igår, men han hade vänligheten att påminna mig om att det var 39 år sedan.

När jag går på stan så ser jag alla nitiska 40-åringar rusa omkring som om de ägde världen. Stackars jävlar, tänker jag. De ska bara veta hur snabbt det går.
Eller de blomstrande och äppelkindade 20-åringarna som har hela livet framför sig. De hade jag också, en gång. Och så gick det som det gick. Almanacksbladen virvlade i väg i en herrans fart.
För 50-åringarna känner jag just ingenting. De kommer nog att försvinna från tillvaron lika tyst som de levt sina liv. De stackars satarna har levt i skuggan av min generation i alla tider, så vem bryr sig om dem?
Och vad jag tycker om 30-åringarna vågar jag inte berätta. De har ju makten i dag, och människor med makt vet man ju hur de är.
Människor i min omgivning insjuknar. Fast jag vill inte veta. Empatin blockeras av rädsla. Handlar det om hjärtinfarkt så kan jag rationalisera att just jag är i fysisk topptrim. »Inte en skråma i lacken«, som min läkare muntert konstaterade vid det senaste hälsotestet.
Cancer är knepigare. Det känns som livets grymma tombola med bara nitlotter. När någon vän ringer och berättar om cancerbesked, så går det som en ristning i kroppen. Jag går sönder.
Ändå skummar jag varje dag dödsannonserna i Svenskan. Är det någon som var född 1949 så är den dagen körd.
Det är här någonstans alla mina uppbrott kommer in i bilden. Jag har svårt att leva med att något skulle vara det »sista«, typ mitt sista jobb. Eller sista projekt eller företag.
Det är faktiskt när jag mår som bäst som min oro sätter in. Det är inte så bra som det verkar. Trygghet förlamar mig. Och så leker jag hela havet stormar med mig själv.

Jag fick sparken en gång. Sett i backspegeln var det min bästa och mest dynamiska tid. Andra tvingade mig att lämna det invanda. Först fick jag tumla runt i ångest och allmän självömkan.
Det kändes som en härlig självspäkelse, som att piska sig med ris i en varm ångbastu.
Men det satte också igång en enorm kraft. Revansch är en karriärs bästa drivkraft. Och det gick bra.
Ja, och nu står jag där igen. 58 år och på randen till ännu ett (professionellt) uppbrott.
Mina närmaste gratulerar mig. Var glad. Njut ditt »otium«. Konstigt ord. Låter som ett gift. Fast de menar nog bara väl.
Nej, nu är det snart höst och jag ska deppa en tid. Hej hopp!