»Hans påhopp stärkte mig«

Rose Melin hade bara arbetat som biträdande brandchef i Stockholm under två månader när angreppet kom; klubbordföranden i Kommunal påstod i ett mejl att hon hade »hoppat i säng med sin chef«.
Hon var helt oförberedd.
»Jag anade inte att någon ens kunde tänka så!« säger Rose Melin. »Ingen skulle uttryckt sig så om en man.«

Det var efter en förhandling med facket, där klubbordföranden hade en avvikande mening, som han mejlade ut ett brev med den kränkande formuleringen.
»Jag blev först både chockad och ledsen. Finns det verkligen människor som tror att jag skulle kunna gör något sådant, tänkte jag.«

Under några veckor var det riktigt jobbigt, hon var fortfarande rätt ny i rollen som brandchef.
»Det väckte osäkerhet, jag undrade vad folk tänkte och tyckte om mig egentligen.«
Klubbordföranden skrev ofta mejl som han skickade ut, inte bara till klubbmedlemmar, utan till alla möjliga: brandförsvarets ledning, folk i Stockholms stadshus, företrädare för olika fackliga organisationer … Mejl som ständigt innehöll kritik mot cheferna, med uppmaningar att avgå och personliga påhopp av olika slag. Men nu gick det för långt, alldeles för långt.

Det var ingen överraskning för Rose Melin att Stockholms Brandförsvar var mansdominerat och att kulturen präglades av ett machotänkande.
Innan hon fick erbjudandet att bli brandchef hade hon i två år lett ett projekt med målet att utveckla företagskulturen inom brandförsvaret, bland annat när det gällde jämställdhet och mångfald.
Under projektet hade hon lärt känna människorna och kände till jargongen. Men dessa erfarenheter hade inte avskräckt henne från att säga upp sig från personalchefsjobbet i Stockholms hamn och tacka ja till jobbet som biträdande brandchef.

Många runt omkring Rose Melin reagerade på mejlet.
»Jag fick väldigt mycket stöd från både kolleger och medarbetare. Jag ångrade inte en enda gång att jag tagit jobbet. Tvärtom stärkte det min vilja att förändra den där machokulturen.«
Hennes arbetskamrater skrev till Jämo och Ylva Thörn, Kommunals ordförande. Och personalborgarrådet i Stockholms stad ringde och frågade hur hon mådde. Stadsjuristen, som hon kände sedan sin tid i Stadshuset, uppmanade henne att polisanmäla mejlet.
»Han följde mig till och med till Norrmalmspolisen.«

Rose Melin blev intervjuad i tv, flera tidningar uppmärksammade händelsen, bekanta hörde av sig och fackliga företrädare från flera olika förbund gjorde uttalanden om att mejlet passerat en gräns, att det hade gått alldeles för långt.
Hennes familj var hela tiden övertygad om att hon skulle klara sig igenom det hela.
»De vet att jag inte är den som ältar eller tittar bakåt. Men om jag inte hade fått allt det stöd jag fick hade jag känt mig oerhört ensam.«

Den klubbordförande som skickat mejlet fick sluta. Efter historien med det sexistiska mejlet gjorde Stockholms Brandförsvar en del neddragningar som berörde både administrativ personal och de som arbetar i utryckningstjänsten.
Även då kom det vid ett par tillfällen anonyma brev till Rose Melin med förtäckta beskyllningar om att hon som kvinna gått med på att kvinnor drabbades av nedskärningarna. Att hon inte förstod hur andra hade det och att hon »stod där och var stöddig«.
»Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare«, säger hon.

Efter det gick brandchefen ut med ett brev till samtliga anställda att anonyma personliga påhopp inte var acceptabla och inte skulle besvaras.
För tio år sedan fanns det inte en enda kvinnlig brandman i hela Sverige. I dag är 60 av de cirka 5 200 heltidsanställda brandmännen kvinnor och 339 av de cirka 10 700 deltidsanställda. Och fortfarande söker bara ett fåtal kvinnor till Räddningsverkets utbildningar.

»Det är en skamfläck att vi inte har en enda kvinnlig brandman inom Stockholms Brandförsvar«, säger Rose Melin.
Själv är hon pionjär. I rollen som brandchef – om än en av de två biträdande – är hon den första kvinnan i Stockholms Brandförsvars 125-åriga historia. Dessutom har hon inte den specialistkompetens som kollegerna har, hon är socionom, inte brandingenjör.

Som chef utan specialistkompetens inom kärnverksamheten har Rose Melin ögonen på sig. Hon måste vara extra noga med att visa att hon är trovärdig, både genom det hon gör, de beslut hon fattar, och genom sitt sätt att vara och sitt yttre. Hon bär till exempel alltid uniform när hon är i tjänst. Det är en viktig signal om vilken roll hon har.
»Jag har aldrig märkt det själv, men andra kvinnor inom brandförsvaret har upplevt att de inte blir tagna på allvar när de inte har uniform på sig. De räknas helt enkelt inte då.«

Hon ser det som ett problem att man så länge har undervärderat annan kompetens än brandmannaskap.
»Ändå har jag aldrig upplevt en så välkomnande, positiv och nyfiken atmosfär på en arbetsplats«, säger Rose Melin med värme i rösten.
»Brandmän är en slags Florence Nightingale och actionhjältar i en och samma person. De är otroligt fokuserade på att göra ett bra jobb när det brinner, trots alla risker.«

Hon talar lyriskt om yrkesstoltheten, professionaliteten, och att ledarskapet aldrig ifrågasätts under en utryckning.
Men när det gäller inställningen till förändringar är det si och så, åtminstone bland många av de äldre brandmännen. Det gäller till exempel den fusion som ska genomföras vid årsskiftet. Då kommer Stockholm att slå samman sitt brandförsvar med flera andra kommuner.

»En del accepterar inte det. Men det är ett politiskt beslut. I och med det är det för mig en icke-fråga, sådana är det inte någon mening att älta«, säger Rose Melin med eftertryck.
»Här finns någon slags föreställning om att fattade beslut inte gäller dem.«

Hon tror att en förklaring till detta förhållningssätt är den starka gruppsammanhållningen. Brandmän jobbar i skift, de är utsatta för stora risker och kommer väldigt nära varandra.
»För inte så länge sedan röstade teamen själva fram sina egna arbetsledare.«
Det är kanske inte så konstigt att konservatismen är så stark. Fram till år 2000 hade Stockholms Brandförsvar haft ungefär samma organisation sedan det grundades på 1880-talet. Först de senaste åren har det skett några större omorganisationer.

»Ibland har det känts som om en del tror att allt annat förändras, men brandförsvaret består. Men nu börjar medvetenheten om att förändringen nått även hit sätta sig – och att den kommer att fortsätta. Att vi är en del av samhället och att förändring är något som pågår konstant.«

I den processen ser hon det som en fördel att komma utifrån, att inte ha några bindningar till historien.
»Jag kan ifrågasätta sådant som tas för givet, inte minst sådant som ligger i den här gruppkulturen.«
Samtidigt poängterar hon hur viktigt det är att som chef över specialister lyssna och inte låtsas att hon kan allt.
»När jag fick mitt första chefsuppdrag trodde jag att det bara var att bestämma, så skulle det bli som jag beslutat. I dag är jag mycket mer ödmjuk inför uppdraget som chef.« ¶