Han har gjort karriär i jetfart

Det är 27 grader varmt och en knapp timme kvar till skymning när Pål Ahlsén möter upp på Treasure Cays landningsbana. Flygplatsen är tom – ingen personal, ingen kommers. Det enda som hörs är motorerna som dånar från en privatjet av modellen Gulfstream. Pål Ahlsén har hunnit med ett dygn i Fort Lauderdale och en dag i Roger Akelius privata villa här i Treasure Cay på Bahamas.
Påls panna är rödbränd och svettig, han bär solglasögon och knäpper upp sin pikéskjorta. Han verkar lite förvirrad.

»Jag har knappt hunnit smälta min jetlag från resan hit. Jag kom till Bahamas i morse, nu ska jag hem igen«, skrattar han.
Men det är en väsentlig skillnad mellan hitresan och den stundande hemresan. Pål Ahlsén flög till Bahamas som kontorschef för Akelius fastigheters verksamhet i Berlin. Han flyger hem som vd för hela det internationella bolaget, värderat till över 30 miljarder kronor.

Att flyga privatjet är en främmande vardag för Pål Ahlsén, förklarar han, och situationen påminner mer om en musikvideo från någon av de artister han såg upp till under de 13 år då han jobbade som professionell discjockey.

Inom Akelius fastigheter flyger alla anställda – även chefen – reguljärt. I ekonomiklass. I dag är ett undantag, betalt privat av Roger Akelius, grundare av Akelius fastigheter.

Han bor här på Bahamas och har under dagen övertalat Pål Ahlsén att ta över vd-posten. Strandpromenader och salta vindar från ett turkost hav är Roger Akelius övertalningsstrategi och Pål har knappt hunnit vänja sig vid tanken på att nya visitkort är beställda, när vi börjar prata om hans framtid som vd.

»Ansvaret är stort – 100 000 människor bor i våra hus, de ska ha vatten, värme och el. Det här året investerar vi en miljard i uppgraderingar och underhåll. Men även om ansvaret är stort så är det oerhört stimulerande och roligt att kunna påverka. Att det kan uppfattas som en mäktig position att vara vd tänker jag inte på, det är för mycket att göra helt enkelt.«

På sant musikvideomanér kliver vi direkt in i planet utan någon incheckningsprocedur och blir serverade drinkar av flygvärdinnan och runtvisade i cockpit av piloten. Allt går snabbt och snart är vi någonstans ovanför Bermudatriangeln på väg till Berlin.

Just dessa snabba vändningar är något av ett tema för Pål Ahlséns karriär inom fastighetsbranschen. För fem år sedan var han en säljare, i botten av hierarkin. I dag chef, 43 000 fot ovanför marken.
Vi backar bandet. Pål Ahlsén fördelade tiden under uppväxten mellan en lägenhet i Norra Botkyrka utanför Stockholm och ett radhus i Oskarshamn. Gymnasiet gick han aldrig klart. I stället var det skivor som snurrade i Påls skalle och pojkrum.

Tjugo nya vinyl- och cd-singlar kom med posten varje vecka och Pål började resa runt i Sverige för att etablera sig som discjockey. Öldränkta dansgolv på stadshotell och brölande nattklubbslokaler blev hans arbetsmiljö från 1989 till 2001.

Vad var det som fick honom att till slut packa ihop skivspelarna, plugga upp betygen på Komvux och söka sig in på Handelshögskolan i Stockholm?
»Clabbe«, svarar Pål med emfas.

Hur då menar du?
»Jo, det var kul att vara discjockey när man var 23 år, troligen inte lika roligt när man är 33, tänkte jag. Absolut inte när man är 43 år, ännu mindre 53. Jag tänkte på Clabbe af Geijerstam och kände att jag inte ville gå den vägen. Jag hade spelat i Spanien, Estland, Norge och hela Sverige. Det var gjort och jag var redo för något nytt.«

Som färdigutbildad civilekonom klev Pål Ahlsén rakt ut i kölvattnet av it-kraschen, där få bolag anställde nyutexaminerade civilekonomer. Pål hoppade runt på småjobb, de han kunde få med »dj« som största merit i sitt cv, tills han såg en platsannons där Akelius fastigheter sökte säljare.
»Jag skulle marknadsföra en obligation som Akelius gav ut till privatsparare, så jag träffade folk som var intresserade av att investera. Det var kul, jag har alltid tyckt att det är kul att sälja, om man har en bra produkt.«

Vad hände sedan?
»En annan tjänst blev ledig på affärsutvecklingsavdelningen, och efter ett år kom nästa utmaning – jag blev kommenderad till Tyskland, eller fick chansen att åka dit, beroende på hur man ser på saken. Jag skulle vara där fem, sex veckor men blev kvar i fyra år.«

När Pål Ahlsén kom till Tyskland för att undersöka fastighetsmarknaden och skriva en rapport om huruvida det var någon vits att investera där, började han jobba på Starbucks. Inte som barista, men då Akelius inte tillhandahöll något kontor fick Pål varje vecka planera sina dagar i 90-minutersskift, uppkopplad på den amerikanska kafékedjans wi-fi, med en stor kopp kaffe framför sig.

Roger Akelius, som än i dag är mycket engagerad i verksamheten trots att han saknar formell position inom bolaget, läste Påls rapport och lät honom inte åka hem. I dag, fyra år senare, har Akelius fyra kontor med 35 anställda.

Skivsamlingen fick stanna i Sverige. Alla 10 000 skivor står magasinerade hos Påls föräldrar. I stället blev hans nya hobby rundpingis på kontoret med de tyska kollegerna.
Pål har den senaste tiden pendlat mellan Stockholm och Berlin, men i och med sin nya titel som vd förväntas han flytta hem till Sverige igen.

Hur kommer det sig att du blev erbjuden VD-jobbet?
»Jag har alltid tyckt att mitt jobb är roligt, haft lätt för att engagera mig, jobbat mycket och varit lojal. Jag har lätt för att se det viktiga, hur vi kan förbättra saker. Det har drivit mig.«

Har du mycket åsikter om hur saker ska skötas?
»Ja, men jag är också mottaglig för argument om jag har fel. Det har helt klart varit till min fördel att ha åsikter, men inte på detaljnivå. Jag är inte expert på vad för klinkers lägenheterna vi hyr ut ska ha i köket eller hur man målar en fasad, i de fallen är jag bäst på att lyssna på andras argument, vara en moderator för att få fram de bästa lösningarna. Och få med mig folk på det.«

Du har klättrat snabbt, vilka är dina knep?
»Man måste prestera mer än chefen förväntar sig. Att komma en kvart innan och gå en kvart efter alla andra spelar ingen roll om man inte presterar. Det gäller att aldrig tacka nej till chanser man får. Det är aldrig rätt tillfälle att tacka ja när man får frågan om att byta jobb. Något är alltid fel, ett annat projekt står i vägen eller så finns hinder i privatlivet, men det är bara att tacka ja ändå. Jag har tackat ja till alla chanser jag fått.«

Hur vet du att erbjudandet är rätt, ibland kanske det bästa är att tacka nej?
»Om man fick regissera sitt eget liv skulle man kunna välja tillfällena när nya jobb och chanser kommer, lägga upp det så att livet är lugnt när man får barn och sedan kommer toppjobbet direkt efteråt. Så funkar det inte i verkligheten. Får man en chans bör man tacka ja. Börjar man tacka nej så slutar chanserna att komma.«

Pål Ahlsén tackar dock nej till påfyllning i glaset när privatplanets flygvärdinna serverar vin till kycklingen.

När vi landar i Berlin ska Pål ta en taxi direkt till kontoret. Han har ett hektiskt schema och berättar att han snittar 70 timmar i veckan på jobbet. Under arbetstoppar närmar han sig juristers vardag på uppåt 100 timmar per vecka.

Går det att ha ett privatliv när man jobbar så mycket?
»Visst påverkar jobbet ens privatliv. Men det är inte så att jag förlorat flickvänner bara för att jag jobbat mycket. När jag jobbar mycket tänker jag aldrig att det ska se ut så resten av livet, jobbar jag 100 timmar en vecka gör jag det för att kunna jobba 40 timmar veckan efter. Jag har investerat tid för att bygga upp organisationen i Tyskland och då offrat ett socialt privatliv. Det är inget jag ångrar.«

Vilken egenskap hos dig själv ogillar du mest?
»Jag kan vara lite för mån om att vara omtyckt, jag vill gärna vara kompis med de anställda. Grabbarna i Tyskland, som jag anställt, har blivit mina kompisar. Och nu har jag mindre tid för dem. Förr åt vi alltid lunch och spelade pingis tillsammans. När jag nu har mer att göra får jag dåligt samvete och känner mig inte lika schyst längre. Det är inte direkt en god egenskap för en chef.«
 
Hur är du annars som chef?
»Jag hoppas att jag är lyhörd, och att jag är en coach. Om personalen har problem vill jag coacha fram lösningar. Och så hoppas jag att jag är ett gott föredöme, att jag lever som jag lär. Självklart är jag beredd på att göra en del misstag i min nya position, det måste man göra, annars händer ingenting. Jag är inte rädd för att begå misstag, men jag har respekt för dem.«

Vad är du mest rädd för då?
»Det här är lite otäckt.«

Att flyga?
»Haha. Nej, intervjun. Förr var jag rädd för tandläkaren men jag gick dit till slut och det visade sig att utvecklingen har gått framåt, ett tandläkarbesök gör inte alls ont längre.«

De sista timmarna innan den norske piloten och hans amerikanske andrepilot ska landa i Berlin, förvandlas våra läderfåtöljer till sängar och Pål sover tills planet har landat och står stilla på tysk mark.

Här visar termometern bara 12 grader, men samma sol skiner här som på Bahamas.
Pål hoppar över frukosten och jag följer honom till kontoret, där Roger Akelius privata konstsamling pryder väggarna och hela den tyska staben sitter i öppet kontorslandskap.

Pingisbordet har de tvingats flytta ned till källaren, till Påls stora förtvivlan, för att göra plats åt alla de 35 anställda.

I och med vd-posten och flytten tillbaka till Stockholm ska Pål Ahlsén sexdubbla sitt ansvar och leda 200 anställda och ansvara för bolagets värde av 30 miljarder kronor. Hur känner han inför vad som väntar?
»Jag har aldrig känt mig som en född ledare. Jag försökte läsa ett gäng managementböcker, det finns så många råd där ute, men jag förstod inte ens vad som stod i de där böckerna. Men är man lyhörd och hjälper folk att fatta rätt beslut så är man nog en bra chef ändå. Jag är ingen karismatisk Steve Jobs-karaktär, men jag tror inte att man behöver vara det.«       

Fotnot: Artikeln publicerades för första gången i Chef nr 6 2010.