»Hon fattade beslut över mitt huvud«

Vad hände?
»Jag var enhetschef inom den kommunala omsorgen och hade upprepade konflikter med min närmsta chef och ledningen. Det handlade om att min chef fattade beslut över mitt huvud. Jag fick stort ansvar, men inte befogenheterna.
Många av konflikterna rörde budgetfrågor, det var lite paradoxalt eftersom jag rekryterades just för att vända en dålig ekonomi och få bukt med hög sjukfrånvaro. Min erfarenhet från den privata sektorn lyftes fram när jag anställdes. I det privata hade jag lärt mig att visa resultat och fått lovord för det.
Medan jag kämpade för att få ekonomin på fötter fattade min chef beslut på detaljnivå, exempelvis vad vi skulle köpa in för arbetskläder eller att alla mina medarbetare skulle gå en viss kurs. Jag gick i taket.
Dels för att det inte var min chefs sak att fatta besluten, dels för att jag ansåg att det inte fanns utrymme i min budget utan att prioritera bort något annat. Till på köpet fick jag order om att fixa vikarier så att min personal skulle kunna gå den där kursen.«

Hur kändes det?
»Jag blev arg och sa rakt ut att jag inte kunde utföra mitt uppdrag om jag inte fick fatta besluten. Jag kände mig bara som en verkställare som skulle göra som ’mamma säger’, men på pappret hade jag ansvar för budget, personal och arbetsmiljö. Jag kände mig lurad och oerhört frustrerad.
Min upplevelse var att min chef och ledning vände sakkonflikter till känslokonflikter när de insåg att jag hade rätt i sak. Så fort jag ifrågasatte uppfattades jag som besvärlig. Det var en märklig kultur. Inte konstigt att sjukfrånvaron var hög och ekonomin dålig, var min sorgsna reflektion.«

Hur löstes konflikten?
»Jag sa helt enkelt till min chef att jag skulle gå ett led högre upp till hennes chef, vilket jag gjorde. Men döm om min förvåning för hon sa bara: ’Jag vill inte ha några konflikter, då får du gå. Här håller vi ihop!’ Jag var mållös.
Egentligen löstes inte konflikten uttalat. Det var länge ett ställningskrig. Men jag vägrade att köpa in arbetskläderna och mina medarbetare gick inte på den där kursen. Min chef lade ner frågan. Efter en tid slutade jag.«

Hur är situationen nu?
»Jag jobbar inte kvar där. Efter alla erfarenheter som chef inom kommunal verksamhet kände jag mig trött och frustrerad över systemet. Jag såg att mönstret upprepade sig. Så jag gjorde ett break och blev min egen under några år.
Då gick jag in som konsult hos min forna arbetsgivare och upplevde ett helt annat bemötande. Jag sa samma saker som när jag hade varit chef, men mitt ifrågasättande snarare hyllades då. Sedan längtade jag trots allt tillbaka till det operativa chefskapet. I dag är jag enhetschef igen i en liknande kommunal verksamhet.«

Vad lärde du dig?
»Att jag kanske drogs med i känslospelet lite väl mycket. I dag skulle jag ha hanterat konflikterna annorlunda. Jag blev för arg och brusade upp. Jag borde ha varit mer lugn och metodisk när jag lade fram mina argument och åsikter, som jag i sak står för än i dag.«

Fotnot: Fredrik heter egentligen något annat, men det problem han beskriver är hämtat från verkliga livet.