”Jag tar inget för givet”

Under sina 25 år som chef hade Håkan Litt­zell aldrig varit så uppbokad. Det var lunchmöten varje dag för att hinna med allt, ofta var han dubbel- eller trippelbokad. Morgnarna blev allt tidigare, kvällarna senare och senare.

Jobbet som äldreomsorgschef i Sundsvalls kommun var det tuffaste som han hade haft. Han stängde aldrig av mobilen. Med 2 300 medarbetare måste han ständigt vara tillgänglig om något skulle hända. Hösten 2011 skulle dessutom en stor omorganisation påbörjas.

Men innan dess var det äntligen dags för en efterlängtad semester. Håkan Littzell hade som vanligt många järn i elden, hemma och på jobbet. Han var inte den som satt still och mediterade när han var ledig.

I mitten av juni hade han fyllt 50 år.

”Jag kände mig som en ung 50-­åring, både till kropp och sinne”, säger han.

Bemärkelsedagen skulle firas med en rejäl fest för 80 personer i slutet av juli. Allt var planerat, gästerna inbjudna, lokal, mat och musik, allt var bokat. Men först skulle familjen åka en sväng till Gotland, var det tänkt.

På onsdagskvällen den 7 juli hade han varit på en kompis svensexa. Nu var det torsdag, och som vanligt hade han stigit upp tidigt.

”Jag vill suga märgen ur livet, det ska hända saker. Sova och slappa är överskattat.”

Det var så han tänkte.

Han hade lackat en av sina hemmabyggda street-rod-bilar ­- jämte musiken hans stora fritidsintresse. När han var klar tog han en dusch innan han gick tillbaka till garaget för att kolla hur lacken såg ut.

På väg över gräsmattan kände han sig plötsligt konstig. Kanske var det lösningsmedlet i färgen som gjorde honom yr?

Han la sig för att vila en stund, men den obehagliga känslan gick inte över. När han skulle resa sig igen hade han svårt att hålla balansen. Det var något som var fel, så här hade han aldrig känt sig förut. Till slut bad han sin hustru att köra honom till akuten.

Läkarens diagnos blev en chock: Håkan Littzell hade fått en stroke, en blodpropp i hjärnan.

Att hans blodtryck var lite för högt visste han. Men han tog blod­tryckssänkande medicin för att hålla det i schack. Han var inte överviktig och motionerade regelbundet.

Ändå drabbades han, hur allvarligt visste han inte. Inte än.

”Men jag kände hur jag hela tiden blev sämre och sämre.”

Dagen efter, på fredagen, var han uppe och gick lite.

”På lördagen skulle jag gå upp för att vinkla persiennerna mot solen. Då vek sig vänsterbenet under mig, jag störtade mot fönstret och var nära att ramla ut.”

Han hade ingen kraft i vänster arm så att han kunde ta emot sig. I ett regn av glassplitter föll han till golvet.

Det blev ingen Gotlandsresa, 50-årskalaset ställdes in på obestämd tid.

”Jag kunde inte gå och inte flytta vänster hand utan hjälp av den andra, jag hade svårt att prata. Jag var tvungen att sitta i rullstol.”

Paniken slog till som en knytnäve i magen på honom.

”Det var fritt fall, som att ramla ner i en brunn och febrilt försöka få fäste i väggarna.”

När han var som sämst tänkte han på allt han inte längre kunde göra: Han kunde inte ha kvar sitt jobb som chef för äldreomsorgen. Familjen skulle inte kunna bo kvar i sitt älskade hus vid sjön, det var för många trappor. Han kunde inte längre bygga street-rod-bilar eller spela i coverbandet som han hade gjort i många år. Han skulle inte kunna cykla, åka skidor …

”Och Kicki, min fru, skulle inte kunna jobba som hon gjorde, hon reser mycket. Ella, vår yngsta dotter var ju bara tio år.”

Efter en knapp vecka fick Håkan Littzell lämna sjukhuset. Läkarna hade kontrollerat alla värden och satt in medicin. Nu var det bara att vänta. Skulle följderna av hans stroke kvarstå eller gå tillbaka?

”För mig var frågan om jag skulle bli bättre.”

Hans hustru talade om när.

”Hon sa ’jag måste tro på att du blir bättre för att orka'”, berättar han.

För honom, han som var van att ständigt ha saker på gång, som brukade sätta klockan på sju även lördagsmorgnar för att hinna med allt han ville, var långsamheten en prövning.

”Jag var tvungen att ta en dag i taget, jag kände mig maktlös”, säger han.

Han minns en episod, han satt fortfarande i rullstol, när han och hustrun träffade en bekant.

”Personen vände sig till Kicki och frågade hur det var med mig, över mitt huvud. Som om jag förlorat all intellektuell förmåga för att jag satt i rullstol.”

Med ens blev det tydligt att hela familjen påverkades av det som hänt.

Mest konkret var ändå att huset måste möbleras om för att fungera för en rullstolsburen – åtminstone tills vidare.

”Jag har alltid varit noga med att det ska vara någorlunda ordning och reda, att saker ska stå på sin plats.”

Nu var han tvungen att finna sig i att det blev stökigt. Men det var inte längre det viktigaste.

Håkan Littzell hade sin familj. Det som hänt honom, alla starka känslor, oron, svetsade dem samman.

”Relationen tätnade, vi visade tydligare vad vi betyder för varandra, hur viktiga vi är för varandra.”

Efter några dagar hemma började följderna av stroken att avta.

”Det första jag märkte var att jag kunde röra lite på vänster hand.”

När Håkan Littzell började på rehab i slutet av juli kunde han gå hjälpligt, med stöd, men ändå. För varje dag blev han lite bättre.

”Men jag var mycket tröttare än förut, jag behövde sova mer.”

Efter tre månader var han tillbaka på kommunkontoret, till en början skulle han jobba 25 procent. Under hans sjukskrivning hade en annan person tillförordnats för att göra hans jobb. Den ordningen permanentades nu.

”Min chef beslutade att jag inte skulle tillbaka i chefsrollen. Visst, det var en sorg, men det var det enda logiska.”

Hans tillförordnade fortsatte med det arbete som annars skulle ha fallit på hans lott; att omorganisera hela äldreomsorgen i kommunen, som i oktober inför fritt val i äldreomsorgen.

Håkan Littzells uppgift blev i stället att arbeta med övergripande frågor.

Han gör ingen hemlighet av att han saknar chefsrollen.

”För mig handlar det om att känna att jag kan påverka, att det jag gör kan vara skillnaden för andra människor”, säger han.

Med en civilekonomutbildning i botten har hans karriär spänt över ett stort spektrum av sektorer, företag och organisationer. Han har varit chef inom Coop, Eniro, länsstyrelsen och arbetat som affärskonsult.

”Jag har alltid varit mål- och resultatinriktad. När jag började som chef för äldreomsorgen såg jag så mycket som behövde göras. Förhållningssättet till kunden behövde förändras, konkurrensen skulle ju komma. Och ju mer engagerad och involverad jag blev, desto fler möten blev det.”

Han vill ha insyn, veta vad som pågår och kallar sig själv en utpräglad doer, målinriktad och snabb.

”Jag är nog rätt mycket strål­kastarmänniska, jag vill vara i ljuset”, säger han eftertänksamt.

”Jag var nåbar jämt.”

Nu har han haft tid att reflektera över sin roll, sitt beteende, sina val.

Förr var han ganska tuff, rak säger han själv, kanske otålig. Om han var chef i dag skulle han nog ha en mer ödmjuk och lyssnande ledarstil, tror han.

”Om jag kunde backa bandet skulle jag nog vara lite hälsosamt lat, lite mindre målinriktad. Jag skulle nog vara en bättre chef i dag”, konstaterar han.

Att drabbas av stroke blev en väckarklocka på många sätt. En påminnelse om hur bräckligt livet är, hur lätt det är att ta saker för givet. För honom själv, men också för människor omkring honom.

”Människor – och särskilt män i min ålder – borde vakna till och tänka att det kan hända saker på vägen innan man blir 85.”

Själv tänkte han aldrig så.

Sedan februari i år jobbar Håkan Littzell 75 procent.

Han har fått tillbaka det mesta av de funktioner som slogs ut av stroken.

Styrkan i vänster hand är fortfarande lite nedsatt, han har inte lika bra balans längre. Och han är tröttare än förr och måste vara mer selektiv med vad han ska göra, också på fritiden, med sådant han tycker är kul.

”Ibland kan jag bli ledsen för att jag tappat förmågor jag hade tidigare, arg på sådant jag inte längre kan göra lika bra.”

Som detta med musiken. Han har spelat i olika band sedan 20-årsåldern.

”När jag beklagade mig för en kompis att jag inte kan spela sologitarr som förr, kontrade han med att säga ’jag kan inte spela gitarr alls – du spelar fortfarande bättre än jag!'”

”Vilket ju är helt sant”, konstaterar Håkan Littzell med ett skratt.

I dag är han mer glad över det han har, det han kan göra, än ledsen över det som han har förlorat.

”Jag kan bygga street-rod-bilar, och jag kan åka skidor och cykla på mountainbike. Jag får bara ta det lite försiktigare, lite lugnare.”

Håkan Littzell är glad och tacksam för den omtanke han mött.

”Mitt nätverk har hållit. Vänner har hälsat på och hört av sig. Och en del bekanta som inte varit så nära tidigare har kommit närmare. Jag har fått nya vänner.”

Till det yttre har Håkan Littzell också förändrats sedan den där julidagen förra året.

Inte för att han är märkt av sjukdom, utan av helt andra skäl.

”Jag har haft kavaj i 25 år, nu klär jag mig som jag vill. Och jag har låtit håret växa.”