Golnaz Hashemzadeh: ”Varför blir jag så provocerad?”

Några dagar före riksdagsvalet sitter jag på en vegetarisk restaurang söder om Folkungagatan på Södermalm i Stockholm. Här är värderingarna moderna och medvetna, här ifrågasätter man strukturer, här kryllar det av föräldralediga pappor.

Vid bordet intill pågår ett engagerat samtal. Ett gäng tjejer och killar i tjugoårsåldern berättar för en utländsk besökare om Feministiskt initiativ och partiets allt populärare ideologi. Särskilt intressant och viktig tycker de att idén om förkortad arbetstid är. Kvinnor sliter ut sig när de arbetar långa dagar på arbetsplatsen och sedan fortsätter arbeta i hemmet. Kvinnor hamnar efter i karriären när de tvingas arbeta färre timmar än män. Kvinnor, och män, lägger en alltför stor andel av sitt liv på arbete.

”Sex timmars arbetsdag är bara ett steg på vägen”, avslutar en av tjejerna. ”Fyra timmar räcker egentligen mer än väl.”

Jag tjuvlyssnar och förundras. Över den starka viljan att inte arbeta, men också över hur omedvetet samtalet låter. Ingen av dessa medvetna människor uppvisar någon som helst insikt om vilket privilegium de besitter.

Min mamma har under de senaste tre åren bekämpat cancer. Hon har slitit som ett djur för att överleva. Hela tiden lyckats vända och komma igen. Flera gånger har jag suttit tillsammans med henne framför förvånade läkare som kommenterat den positiva utvecklingen med ordet mirakel. Flera gånger har jag sett henne höja fingrarna och göra segertecknet till svar. Flera gånger har vi sedan fått ett nytt uppgivet besked. Min mammas cancerhistoria re­­flekterar på många sätt hennes livsresa.

”Jag lever ändå på övertid”, har hon ofta sagt till mig de senaste åren.

”Jag borde ha dött redan under den där revolutionen.”

Under sina år i frihet har min mamma fokuserat på en enda sak: att jobba hårt. Under sitt arbetsliv jobbade hon oftare 16 timmar om dagen än åtta. Hon har fokuserat på att tjäna pengar. Inte för att köpa dyra kläder eller äta flott, utan för att spara. Inte för att hon nödvändigtvis behövt varje krona, utan för att möjlig­heten fanns där. Möjligheten att skapa självständighet och trygghet.

Min mamma visste från första stund i Sverige att hon var lyckligt lottad som plötsligt hade både makt över sitt eget liv och tillgång till arbete. De allra flesta kvinnor i Iran har inte den möjligheten. De allra flesta kvinnor i världen har inte den möjligheten.

Kanske hade min mammas kropp klarat sig längre om hon inte hade arbetat så mycket. Kanske hade hon haft ett själsligt mer tillfredsställande liv. Men för min mamma, liksom för så många kvinnor i världen, fanns aldrig det perspektivet. Tacksamheten över arbetet var för stor.

Vad är det då som gör att gänget på Södermalm inte ser arbete som något positivt? De, som önskar kvinnor all trygghet och självständighet.

Svaret är enkelt. Någon annan har redan gjort det hårda arbetet för dem. De ifrågasätter begrepp som tillväxt, utan att tänka på att det är just den starka ekonomiska utveckling som har byggt det här landet som ger dem lyxen att fnysa åt hårt arbete. De talar nedsättande om överklassen utan att inse att det är just vad de själva är. Den mest privilegierade av grupper. De vill få det bättre, och jag undrar om de någonsin stannat upp och tänkt: Det är värt att jobba för.