Golnaz Hashemzadeh: ”Jag vill bara ropa ’Skärp er!’”

Ser tv-serien Girls och blir både provocerad och äcklad. Och jag som trodde att jag skulle älska den.

En gång i tiden levde jag för mina prestationer. För beröm, för betyg, för jobberbjudanden, för att vara andra till lags. Det enda som spelade någon roll var att bevisa mig.

Vad som helst var jag beredd att göra för perfektionen. Jobba hela nätterna. Svälta mig själv. Springa mil efter mil tills det smakade blod i halsen. Varje dag vaknade jag och visste precis vart jag var på väg. Jag skulle till New York, och där skulle jag gå i höga klackar på ett kontor med början i soluppgången och till efter skymning.

Sedan vaknade jag upp en dag och insåg att min jakt på status och prestige hade lämnat mig i ett vakuum där ingenting var meningsfullt på riktigt. Där jag själv, som individ, inte hade en plats, utan där jag i stället hela tiden fattade de beslut som jag trodde att omvärlden skulle respektera och beundra mest. Och jag insåg att jag inte kunde fortsätta, trots att jag inte hade någon aning om vem jag var utan mina prestationer.

Så jag vet allt om duktiga flickor. Om att göra allt för alla andras skull. En lång resa har lett mig till att hylla de som går sin egen väg.

Det är med den utgångspunkten som jag trodde jag att jag skulle älska tv-serien Girls. Serien som handlar om ”riktiga” kvinnor till skillnad från en 2000-talsserie som Sex and the city. Inga dyra kläder, inga fina jobb, ingen perfektion. Bara unga tjejers kamp för att bygga sig en tillvaro.

Min tio år yngre kusin och hennes kompisar älskar seriens autenticitet. De menar att sex inte är snyggt, att man faktiskt inte får de jobb man vill ha, att det oftare ligger smutsiga kläder på golvet än inte och att man gör bort sig när man blir full. Och att man inte är trådsmal, man är bara inte det.

Det är befriande med människor som är precis som man själv. Eller, ännu bättre, människor som är sämre. Då blir man ju själv bättre i jämförelse, och ens egna missöden och misslyckanden mindre farliga. Motsatsen, menar de, är bara knäckande.

Men Girls lämnar mig oväntat provocerad och ärligt talat lite äcklad. Jag står inte ut med lojheten. Med att vuxna, privilegierade människor inte tar sig i kragen och gör något vettigt av det buffébord av möjligheter som tidigare generationer dukat upp framför dem. Jag står inte ut med dåligt skötta relationer och ogenomtänkta beslut och fult sex. Skärp dig! vill jag ropa åt geniet Lena Durhams huvudkaraktär Hannah.

Jag som gjort upp med prestationshets, statuskåthet och duktigt flickande tror ändå på att ha högt uppsatta mål. Jag tror på att ställa krav på sig själv. Jag tror på att jobba hårt. Jag tror på att ha förebilder som triggar det bästa i oss. Perfektion är ouppnåbart och till och med ointressant, men att ständigt vilja bli en bättre version av sig själv, det tror jag på.

Serien Girls inleds med att Hannah säger ”I think I might be the voice of a generation”.

Att så många verkar hålla med om det oroar mig. Vi ska inte vara duktiga flickor som gör allt för att vara andra till lags och för att få klappar på huvudet. Men vi ska inte sumpa vår chans att påverka och lämna avtryck. Vi behöver jobba hårt, vi behöver drömma stort och vi behöver övertyga kommande generationer om att göra detsamma. Vi är alldeles för bra för att låta bli.

Fotnot: Golnaz Hashemzadeh är grundare till den ideella organisationen Inkludera Invest och författare till romanen Hon är inte jag. Utsågs 2005 till en av världens mest lovande unga ledare av den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs.