Golnaz Hashemzadeh: ”Jag gillar att ha kontroll”

Jag gillar att ha kontroll. Nej, jag behöver kontroll. Noggrant schema, budget, prioriteringslista. Inte bara på jobbet, utan i alla livets rum. Jag lägger timmar varje vecka på att planera. Planering ger mig liksom ro och gör mig lite hög på samma gång. Att få ordning på tankar och tid. Min planeringstid ger mig nog mer välbehag än själva utförandet. Och ändå har jag vid så många tillfällen fått acceptera att inte allt går att infoga i rutor och siffror.

När jag skrev min roman Hon är inte jag hade jag räknat på allt. Jag hade tajmat hur mycket jag kunde producera per timme. Estimerat hur många ord varje kapitel skulle utgöras av. Gjort ett schema över antal kapitel. Och landat i en tidsplan. Om jag skrev åtta timmar om dagen skulle det ta mig sex månader att bli klar.

Jag planerade allt kring dessa sex måna­der. Budget, uthyrning av lägenheten eftersom jag skulle skriva på resande fot, efterföljande arbetsuppdrag. Och så satte jag mig framför datorn enligt plan, och svor åt det där lilla strecket i Word som tickar så ilsket när orden inte vill komma. Vissa dagar rann det flera kapitel ur mig. Andra satt jag med en enda mening.

Nej, kreativitet går inte att schemalägga. Min sexmånadersplan blev i stället två år av skrivande; sent på natten, mellan jobbuppdrag, i källaren hos vänner långt efter att min budget var uppäten. Var det frustrerande? Absolut. Men jag förstår att resultatet, det som till slut kom ur mig, inte hade kunnat skyndas på. Och att jag hade skapat något mycket sämre, om jag hade följt min plan.

Det är en fin insikt, eller hur? Låt saker och ting leva sitt eget liv och flyt med. Så blir det mycket bättre. En fin plan. Men jag är inte säker på hur väl den går att sätta i bruk.

För strävan efter kontroll är ju liksom lite som en jakt. Man ger sig fan på det. Lägger upp en plan. Försöker räkna in alla faktorer som kan överraska. Utvecklar strategier för hur dessa ska hanteras. Och så ger man sig ut på fältet och hoppas på lyckan fast man vet att oddsen är emot en. För den som törstar efter kontroll har i grunden en stark övertygelse om att ingenting går att kontrollera. Att livet ligger utanför den egna makten. Den som strävar efter kontroll, är egentligen väldigt rädd. Jag som tycker mig ha sådan koll, är egentligen en fegis.

Och nu finner jag mig själv i den läskigaste situationen av dem alla. Jag har fått en dotter. Hon är bara dagar gammal. Det enda min kropp reagerar på, det enda mina sinnen är fyllda av, är hon. Jag hör henne i sömnen fast hon ligger tyst. Jag känner hennes kropp mot min när hon är i någon annans famn. Hon är det enda som räknas, och jag ska säkra hennes överlevnad i en värld där jag inte har kontroll över någonting. Ingen av mina strategier – schema, budget, rutiner – kan ställa sig mellan verklig fara och henne. Jag är maktlös. Och vettskrämd.

Så vad gör jag? Det finns två vägar att gå. Att intensifiera jakten på kontroll där mer står på spel än någonsin förr. Eller att låta mig smittas av hennes oförstörda hunger och tillit. För jag vet ju innerst inne, att allt blir mycket bättre om det får leva sitt eget liv. Och jag tänker, att om någon kan lära mig släppa taget om rädslan så är det hon. Hon, om något, är värd att bli modig för.