»Gör ditt sämsta!«

Sveriges mest framgångsrika konstnär, Ernst Billgren, hur gör jag för att nå framgång?
»Framgång har inget värde i sig. Men om du kan leverera något andra kan tjäna pengar på, ekonomiskt, ideologiskt, estetiskt, då kan du bli framgångsrik, åtminstone i andras ögon. I egna ögon räcker det med storhetsvansinne.«

Mycket du rör vid blir guld, inom måleri, skulptur, arkitektur men också som författare till en bästsäljande bok om konstteori, vars uppföljare Vad är konst 2 nu ligger på diskarna. Vad är hemligheten?
»Det finns säkert tiotusentals konstnärer som är mer talang­­fulla än jag. Jag är en ren träningsprodukt. Men jag är den som kom först och gick sist. Har aldrig stött på någon som hållit på lika hårt. Drivkraft och energi är viktigt.«

Men, hur ska jag bära mig åt?
»Ordet ska avskaffade jag för länge sedan. Det är mycket bättre att kolla vad som fungerar. Rörliga lösningar är viktigare än att göra rätt. Bara för att en skiftnyckel fungerar vid ett tillfälle kan man inte hålla en skiftnyckel i handen hela livet.«

Så i stället?
»Gör tvärtom mot vad alla andra gör och skaffa dig ett eget revir. På konstskolan var gruppen ’vi som gör märklig men viktig konst’ full av folk, men populärkultur var tomt. Så jag ställde mig där. Det är förstås onaturligt för grupplevande däggdjur. Du måste gå emot din instinkt att passa in i gruppen.«

… och där målade du en bofink när andra målade abstraktioner och skapade ett ramaskri.
»Ja, det ansågs aggressivt, det skrevs i tidningarna, folk ringde och var väldigt upprörda. På den tiden fanns en extrem uppdelning mellan högt och lågt, det är borta nu. Men om jag bestämmer över mig själv, och inte bara gör som jag tycker, då kan jag måla en bofink.«

Ska jag inte göra sånt jag tycker är bra?
»Det är inte så att bra finns där någonstans och så gäller det att ta sig dit. Bra ska ta sig till dig. Ingen tyckte det Picasso höll på med var bra i början, men sedan skapades ett begrepp för kvalitet som var helt nytt.«

Du skriver om att man får väldig energi av att upptäcka att det ligger en tiger under soffan.
»Ja, det beskriver ett läge då du måste ta dig ur din bekvämlighetszon. Människans historia är full av uppfinningar som gör tillvaron så enkel som möjligt. Då blir vardagen inrutad. Jag brukar i stället fråga mig ’vad är det sämsta jag kan göra nu?’ Och så gör jag det. Och hoppas att det går åt skogen.«

Ge ett exempel!
»En gång var jag ute och liftade och bodde på olika kyffen, och så hamnade jag på ett slott med en massa uppklädda personer som undrade vad jag sysslade med. ’Jag är konsertpianist!’ sa jag trots att jag inte har en aning om hur man spelar. ’Jaha då kan du väl spela lite för oss?’. ’Javisst’ sa jag och så placerade de ut stolar och slog sig ned vid pianot. Jag satte mig ner, mjukade upp fingrarna, bad om ett glas vatten för att tjäna några sekunder – och till slut befann jag mig i situationen att de sitter där förväntansfulla och väntar på att jag ska spela och att det för mig inte finns någon återvändo … Det är en situation jag försöker återskapa, så ofta som möjligt.«

Hur slutade det?
»Jag slog ner händerna på pianot –  det lät förstås alldeles förskräckligt – och sa ’herregud, den här kan jag inte spela på, den är ju inte stämd på ett nordiskt sätt!’«

Medvetet ge sig ut på tunn is alltså, och se vad som händer. Vad vinner du på det?
»Jag upptäcker lösningar som jag inte visste fanns. Min bransch handlar om att utifrån ingenting skapa en ny verklighet. Jag sätter mig själv ur spel. Jag tar bort mig själv som begränsande faktor.«

Kan chefer använda detta?
»De kanske borde. Företag blir be­­kväma. Ju bättre chef du är, desto mer lutar sig medarbetarna mot dig. Då blir du samtidigt en maxgräns för hur bra saker kan bli.«

Ska chefen avskaffa sig själv?
»Nja, jag gjorde ett experiment på SVT en gång där jag ledde en massa disparata människor för en tv-serie. Det första jag gjorde var att gå fram till kameran och fråga vad som är fram och bak. Genast tog de ansvar och blev chefer allihop. De insåg att de inte kunde vända sig till mig utan fick själva ta fram sitt max. Deras kompetens kom upp på bordet. Och jag fick jag reda på saker som jag inte redan visste.«

Skapade det inte en massa oro?
»Visst, men det är jättebra energi i oro. Ofta är det först när företag går dåligt som man drabbas av panik och börjar reda upp situationen. Bättre med panik hela tiden …«