Du är på jobbet för ofta!

Jag hade en fantastisk chef en gång. Vi kan kalla honom Åke.
Då och då gick Åke in för landning på kontoret för att höra vad jag hade åstadkommit, lyssna extremt uppmärksamt, ställa skarpa frågor om vad jag ville, spilla ur sig några smarta råd, smälla mig lite elegant på fingrarna och dunka mig i ryggen. Sedan flaxade han iväg igen.
Jag sög i mig vartenda ord, blev otroligt peppad och lärde mig massor. Så när jag tänker på Åke står lösningen på chefandets gåta plötsligt klar.
En bra chef är en otillgänglig chef.
Men vad nu då? De vackra idealen säger ju att vi ska vara ständigt närvarande, gå i närkamp med konflikterna, diska vår egen kaffekopp och alltid hålla dialogen öppen med våra medarbetare.
Fel, fel, fel.
En riktigt bra chef har bara minimal närvaro. Men den tid medarbetarna får är å andra sidan av yppersta kvalitet.

Frågan är bara: Hur kan du och jag bli superchefen Åke?
Det är inte lätt, men metoden är enkel: Börja jobba fyratimmarsvecka.
Just det – samma position, titel och ansvar men på fyra timmar i stället för 40. På måndagarna dyker du upp halv tio och försvinner igen till lunch. Sedan svarar du på telefon eller mejl i nödfall mellan besöken.
Resten av veckan – tystnad. Folk får klara sig själva. Jobba, fatta beslut, organisera arbetet, fila naglarna, skapa konflikter, lösa konflikter, surfa på Facebook eller vad sjutton de väljer att göra när du inte ser på. Skapar de inga resultat ställer du hårdare krav. Lyckas de ger du beröm.
Otillgängligheten hjälper dig att inta en enda roll – som chef. Finns du däremot alltid på plats blir du snart både kollega, arbetskamrat och i sämsta fall kompis. Och din auktoritet sjunker som en sten.

Ta jultomten. Han är spännande en gång om året, men åtta timmar om dagen skulle han bara vara en flabbande gubbe i löjlig toppluva.
»Äh, det där går inte«, tänker du. Men det går visst – om du måste. Många har försökt och lyckats före dig. Den brasilianske företagsledaren Ricardo Semler går ännu längre och har slutat bestämma över sina medarbetare helt och hållet. Firman går som tåget och alla är nöjda och glada.
Enda svårigheten med metoden är att du är tvungen att förändras. På tio procent av heltid kan du inte lura dig själv att din detaljkontroll och ditt daltande kan fortsätta som förut.
Men tänk vad mycket gott som kommer att hända i stället. Du lär dig delegera (på riktigt, alltså). Du ägnar dig bara åt rätt saker, det vill säga de strategiska frågorna som ingen annan än du kan besluta om. Och alla andra börjar ta ansvar för sin del av jobbet och lösa sina egna konflikter.
Nå, låter inte det fantastiskt?