Chefens största rädslor

Du har förberett dig länge och väl. Pratat med medarbetarna och andra insatta, läst på, fått råd av externa experter. Nu är det dags för dig att fatta beslut. Men du tvekar. I huvudet hör du en röst som säger »har du verkligen kollat det här med alla som du borde prata med?«, »vad händer om du missat något?«, »tänk om det blir fel?«.
Det är din rädsla som talar.
Det som skrämmer chefer allra mest är just detta – att fatta beslut på osäkert underlag. Det skrämmer dem mer än att behöva säga upp en medarbetare, som kommer på andra plats. Det visar en undersökning som Chef och Novus Opinion har gjort bland 500 chefer.

På tredje plats på listan över chefens rädslor finns »att framstå som okänslig eller maktfullkomlig«.
»Mycket av våra rädslor bygger på våra egna tankar om vad andra tror och tänker, hur vi tror att människor upplever oss. Oftast är det ju ogrundat«, säger ledarskapscoachen och författaren Carl Lindeborg, som tillsammans med Sofia Sivertsdotter har skrivit boken Modig – konsten att övervinna sina vardagsrädslor.
»Alla står upp för sina barn. Men det är inte lika självklart att man står upp för sig själv. Men det är något man kan lära sig att göra«, säger han.

Rädslan är något som förenar alla människor. När våra hjärnor upplever något som hotande blir vi rädda. Denna biologiska drivkraft bygger på en »kamp-flykt-reflex« som i alla tider har hjälpt oss att överleva.

Men rädslan har också inlärda drivkrafter. Obehagliga eller hotfulla situationer fastnar i vårt medvetande och ligger kvar där som minnesbilder och känslor.
När vi närmar oss en situation som påminner om ett sådant minne får tankar och tolkningar liv. Dessa rädslor tar vi med oss in i  arbetslivet. Vi föds med andra ord inte med rädslan över att framstå som dåligt pålästa.

Även om det går att skilja på biologisk och inlärd drivkraft är det i grund och botten inget som skiljer dessa drivkrafter åt, menar Carl Lindeborg.
»Man säger sig vara rädd för att fatta ett dåligt beslut, men det handlar oftast om att man är rädd för att inte bli omtyckt. Och det är det mest mänskliga av allt, viljan att tillhöra en grupp. Vi är flockdjur«, säger han.

Anta att du sitter i en ledningsgrupp och diskuterar en fråga. Du håller inte alls med resten av gruppen. Men när du ska framföra din avvikande åsikt drabbas du plötsligt av oro. Tänk om de andra tycker att du är korkad? Är ditt svar ordentligt genomtänkt? Har du verkligen på fötterna? Du väljer att hålla tyst.

Nästan varannan chef – 47 procent – anger i undersökningen att hon eller han är rädd för att framstå som okunnig och dåligt påläst.
Denna känsla placerar sig som nummer fem på listan över chefens rädslor, tätt efter »att framföra kritik mot en medarbetare».
Men du kan lära dig att hantera din rädsla så att den inte hindrar dig i din chefsroll.

Det går att välja om du vill bli styrd eller inte av dina rädslor. Knepet är att särkoppla sig själv från sin rädsla.
Ett sätt är att stanna upp och känna efter. Vad känner du, hur andas du, varifrån kommer din rädsla? Eftersom hjärnan förstorar rädsla behöver du bli rationell.
Lyckas du särkoppla dig från din rädsla kommer du att kunna tänka »nu kommer rädsla, men jag vet vad jag borde säga och jag gör det ändå för att jag vet att det är rätt« vid ledningsgruppsmötet.

Eller så kan du göra som längdskidåkaren Charlotte Kalla, som berättar att hon bryter sin nervositet och sitt perspektiv genom att försöka se sig själv från månen.
Scenskräck är en vanlig rädsla bland många, inte minst chefer, som i sin roll ofta tvingas tala inför en grupp människor. Enligt Chefs undersökning lider var fjärde chef av någon form av scenskräck. Och nästan var tredje chef upplever det som skrämmande att göra en föredragning eller svara på frågor inför ledningsgruppen eller styrelsen.

I sitt jobb som röstcoach och mental tränare har Christina Davisson stött på höga chefer på stora företag som varit rädda för blackout. Och chefer som fått sommaren förstörd bara för att de har gått och gruvat sig för talet på höstens kick off. Hon ser två vanliga sätt att ­hantera sin rampfeber.
»Antingen är man tuff och tar fajten. Man kanske spyr i en hink innan, men man går in och gör jobbet. Eller så flyr man fältet. Man skjuter upp mötet eller framförandet«, säger hon.

Rampfeber är en ångestattack som triggas igång när vårt mänskliga larmsystem registrerar en fara.
»Det kvittar om det var i går eller för 25 år sedan. Styrkan i faran avgör om det lagras i minnet eller ej.«
Det är med andra ord inte säkert att erfarenhet löser problemet. Obehandlad rampfeber kan sitta kvar även hos rutinerade chefer.

Christina Davissons tips är att på mental väg bearbeta rädslan, genom att lokalisera och definiera var den kroppsliga reaktionen uppstår.
»När kroppen och hjärnan samarbetar är den här typen av problem relativt enkla att lösa. Får man det att fun­gera blir man full av energi i stället och det blir kul att prata inför en grupp.«
Men all rädsla är inte av ondo. En viss anspänning kan vara bra, till exempel lite lagom nervositet för den som ska hålla ett föredrag. Det gör dig extra alert och taggad.
»Man får ett stresspåslag vid rampfeber. Det får inte vara för stort, för då tappar man koncentration och fokus«, säger Christina Davisson.
Det är som med all rädsla. Det viktiga är att den inte alltid finns där. Då får du ingen tid att återhämta dig och riskerar att ta slut.