»Det är lätt att bli dryg som chef«

Efter två dagar på konferens så kan jag bara konstatera att powerpoint förmodligen gjort mer skada än nytta för mänskligheten. Eller för att parafrasera Clint Eastwood (Dirty Harry) »Gud måste älska dåliga presentatörer, annars hade han aldrig skapat så många.«

Är det bara jag som känner mig förtvivlad när en person med ett superintressant ämne kommer upp och levererar i storleksordningen 50 slides med 18 rader text på varje, som han naturligtvis – vänd mot duken – måste läsa innantill? Efter två sådana presentationer i rad börjar man känna sig som Michael Douglas i »Falling Down«, svetten rinner nerför nacken, det rycker i ena ögat och det känns som om man långsamt håller på att kvävas.

Vill du bli en bra chef? Tips nummer ett: Lär dig kommunicera. Retorik och presentationsteknik borde vara grundkurser i varje managementkurs. Du är chef, det är dig de andra tittar på, sumpa inte den chansen. Jag har ett par enkla regler som jag försöker följa: Var tydlig, tala i bilder hellre än i siffror, underskatta inte publikens förmåga att förstå (mänskligheten har utvecklat ett fantastiskt intellekt de senaste miljoner åren som gör att vi inte behöver någon som läser högt för oss).

Använd powerpoint för att förstärka det du vill berätta – inte för att visa det du vill berätta. Och håll det kort! Mitt föredöme är Steve Jobs (kolla hans senaste keynote speech på www.apple.com , så får du en känsla av vad jag menar).

En annan sak jag beundrar med Steve Jobs är att han trots sin position, sin status och allt han åstadkommit med Apple fortfarande har distans – till sig själv.

Det är annars en vanlig chefsfälla – att börja ta sig själv på för stort allvar. Makten, uppmärksamheten och alla möjligheter att glänsa gör att det är lätt att glida in i en känsla av att man faktiskt är bättre än alla andra – i alla avseenden (vilket sällan är sant). Och det är en listig fälla som smyger på en sakta, sakta, sakta och till slut står man där som en pompös och dryg chef utan att fatta vad som gick snett. 

Har jag klarat mig? Det vet jag inte, men jag vet i alla fall att min familj fungerar som ett bra markankare. De är inte speciellt imponerade av vad deras pappa/man gör och det visar sig om inte annat i ett telefonsamtal som utspelade sig för några år sedan.

Jag var på Svenska Spels huvudkontor i Visby och hade totalt missat att jag skulle vara värd på en middag på kvällen med landslaget i fotboll som var där på träningsläger inför det stundande VM:et. Snabbt ändrade planer, boka ett hotellrum, ringa familjen och förklara att jag inte skulle komma hem som lovat. Sonen, då 14 och idrottsintresserad, svarade. Taktiken var klar:
»Tja det är pappa, jag kommer inte hem i kväll. Du vet, jag ska käka middag med Zlatan, Ljungberg och grabbarna.« (Han kan bara bli imponerad tänkte jag.)
»Jaha (inte ett dugg imponerad), vill du prata med mamma?«
»Eh, ja …«

Inte speciellt påverkad av att min säkra »imponera stort-taktik« inte funkade körde jag på i samma spår med min fru:
»Sorry, men jag måste stanna i Visby. Jag är tydligen bokad på middag med Zlatan och grabbarna i kväll.«

Det blir helt tyst i luren, sedan säger hon.
»Ja, men det får du inte missa, jag tror att Zlatan och grabbarna har väntat länge på att få äta middag med dig …«
Jag är fortfarande fast förankrad i marken efter det telefonsamtalet – och älskar – om möjligt – min familj ännu mer!