Där gick jag och svettades

Vi var på en liten kvällspromenad i lördags, jag och min sexåriga dotter. Helt plötsligt säger hon det, inte alls formulerat som en fråga, utan tvärtom – hon ville bara berätta för mig vad hon hade insett om livet.
”Det viktigaste är att man har roligt.”

Jag blev alldeles kallsvettig. Så kan det väl inte vara. Har jag lärt henne det? Hur gick det till i så fall? Frågorna snurrade i ett enda virrvarr.

»Nja, säger jag till slut. Så är det väl inte riktigt. Att ha roligt är inte det viktigaste.«

»Nähä, och vad är det som är viktigast då?«

Här hade jag helt oskyldigt gått ut på en promenad för att njuta av lite frisk luft helt ovetandes om att jag ett par minuter senare skulle avtvingas ett svar på en av mänsklighetens svåraste frågor. Många lärde män och kvinnor har grubblat sig gråhåriga för mindre komplicerade frågor. Nu förväntades jag säga något som lät övertygande. När jag gick där och funderade på vad jag skulle säga blev hon otålig. »Men mamma, svara då.«

»Ja, det viktigaste är inte att ha roligt. För om man alltid har roligt, blir det roliga till slut inte roligt.«

Hon tittade misstänksamt på mig. Jag kände mig riktigt pressad.

»Det viktigaste är att må bra«, fick jag ur mig till slut. Det var ett svar hon nöjde sig med.

Efter det lilla chocksamtalet har jag tänkt en hel del på vad jag sa, och har kommit fram till att det nog inte var ett så dumt svar ändå.

Att må bra är viktigt för att kunna prestera och för att kunna älska och för att kunna engagera sig. Det är också viktigt att må bra för att andra i ens omgivning ska må bra.

Nu gäller det bara att jag förbereder mig på följdfrågan, som jag räknar med att hon kommer med om ett par dagar.

»Mamma, hur mår man bra då?«