Cissi Elwin: ”Paolo Roberto har inte ens en soffa”

Jag är nu inne i den idéperiod på året då jag ofta skjuter upp sociala saker för att jag tänker att om två veckor kommer jag att vara smalare, ha orkat smörja in mig med brun utan sol och vara lite piggare. I väntan på att allt det ska inträffa tillbringar jag så mycket tid jag kan under elfilten och tittar på någon bra serie (se mitt bästa tips i faktarutan längst ner). Jag njuter verkligen av det. Men det ger mig också lite dåligt samvete.

Kanske är det därför jag blir så provocerad av min släkting som just nu hamnat i en ond spiral. Först fick hon problem med menisken och blev mer orörlig. Då gick hon upp i vikt. Så fick hon en segdragen infektion och tvätt-högen växte, återvinningskassarna svämmade över, uppsatsen blev aldrig klar och till slut kändes allt oöverstigligt och hon låg mest på sängen och googlade symtom på livshotande muskelsjukdomar som hon fått för sig att hon drabbats av.

Jag bestämde mig för att ta mig ur mitt eget bekväma elfiltsläge och ägna en helg åt att försöka hjälpa henne på fötter. Min känsla av att vara en mycket god människa stördes dock av den irritation jag kände (människor som är goda blir inte irriterade när de gör en god gärning) medan jag sorterade gamla tidningar, slängde in tvätt och skickade ut henne på tvångspromenad.

Herregud ta dig samman människa, tänkte jag för mig själv. Rensa upp, börja träna, få saker gjorda. Hur svårt kan det vara? Jag hörde förnumstiga råd och klyschor ploppa ur min mun. ”Du kan inte vila dig till ny energi.” ”Allting blir bättre om man rör på sig.” ”Det tar tre veckor att skapa en ny vana.”

Men vem pratade jag till egentligen? Vem började det nya året under en elfilt? För jag måste ju erkänna att trots att det är så varmt och mysigt under filten i soffan och så mörkt och trist därute så tänker jag väldigt ofta på att jag läst någonstans att Paolo Roberto inte ens har någon soffa i sitt vardagsrum. Han har hängt upp romerska ringar i stället.

Jag söker på ”starta ett nytt liv”, ”bli en bättre människa” och hamnar i en artikel om boken Den vilda jakten på ett bättre jag, skriven av en docent i företagsekonomi på Stockholms universitet och en professor på Cass Business School i London.

Carl Cederström och André Spicer har ägnat ett år åt att försöka optimera alla aspekter av sina liv. De lär sig att maxa sin produktivitet, kreativitet, sexualitet, godhet och sin fysiska kropp. De följer slaviskt råd från en rad olika experter och självhjälpsguruer och utsätter sig från allt från att springa maraton och göra skönhetsoperationer till att skriva en bok på en månad och bli minnesmästare.

Den dystra slutsatsen efter ett år av stenhårt jobb för att bli bättre människor är att de varken blev lyckligare eller mer framgångsrika. Tvärtom höll det självupptagna stenhårda jobbet med att förbättra sig på att kosta dem både relationen med varandra och med sina närmaste.

Varför kämpar vi då så hårt för att bli nya människor? Forskarnas slutsats är att det är för att försöka betvinga vår rädsla för döden och åldrandet.

Så det kanske är helt rätt att gilla läget. Acceptera sin vinter-personlighet. När våren närmar sig kommer jag att resa mig ur soffan men till dess tänker jag ta mig rätten att ha det mysigt under min elfilt och acceptera att jag ändå inte kan springa ifrån mitt åldrande. Men jag kan ju ha lite härligt under tiden.