Cissi Elwin Frenkel: ”Jag ångrar att vi inte förändrade mer”

Vi satt i ett litet konferensrum och hade suttit där så länge att det knappt fanns någon luft kvar. Jag såg svettpärlor på Peters panna och något som liknade panik i hans vanligen så lugna blick.

I morgon skulle vi presentera vår nya strategi. Vi hade bjudit in makthavare och media och alla de viktigaste representanterna från filmvärlden.

Det skulle bli fullsatt i Bio Victor, den största biografen på Filmhuset med 364 platser.
Det var fyra månader sedan jag började. Jag hade fått ett förändringsuppdrag och jag tänkte genomföra stora förändringar. Jag 
visste att det skulle bli tufft, att många skulle bli upprörda.

Men jag tyckte att det var mycket som borde göras på nytt sätt. Svensk films varumärke var i botten. Vi kom inte till de viktigaste festivalerna, vi skapade inga viktiga debatter. Nästan inga filmer spelade ens in sina kostnader. Folk gick på bio alltmer sällan. Det fanns helt enkelt inte så mycket att förlora just där och då.

Jag började långt innan jag började officiellt. Jag kallade mig prya och träffade alla interna chefer, de viktigaste branschföre-trädarna, regissörer, manusförfattare, producenter.

Ja, jag hade intensiva månader av möten, samtal och research. Jag åkte också till filmfestivalen i Cannes (och fick smak för mitt nya jobb).
Bilden av vad som måste göras påminde om när man tittar i ett kalejdoskop och bilden till slut fixeras. Jag fick en stark känsla av hur vägen framåt borde se ut.
Och nu skulle det alltså genomföras. Dagen innan, i konferensrummet, ångrade vi oss gruvligt. Vi var så nervösa för hur de nya tankarna (som kan sammanfattas i ”större stöd till färre filmer”) skulle tas emot (många fler skulle ju få nej, och de som fick ja fick ju ännu större press på sig).

Vi var också rädda för att publiken skulle tycka att vi gjorde för mycket, för fort. Men på samma gång nervösa för att de skulle tycka att vi gjorde för lite.
Och visst – det blev verkligen ingen walk in the park. Men det gick faktiskt riktigt bra. Strategin höll och vi höll envist fast i den trots att det ibland blåste så att vi höll på att gå överbord.

Jag tänker på allt detta när jag läser jobbet om de 100 första dagarna i detta nummer av Chef. Visst tar det tid att sätta sig in i en verksamhet. Visst måste man förstå alla dimensioner. Men risken att bli hemmablind och missa det distanserade och mer kundorienterade perspektiv man har som ny när man väl har börjat är farligare.

Men ska jag vara ärlig så hade det ju gått sju månader från att jag började inofficiellt till dess att vi stod där i Bio Victor och presenterade vår nya strategi.
Vet ni vad jag ångrar i efterhand? Att vi inte förändrade ännu mer när vi ändå höll på.