Cissi Elwin Frenkel: ”Ge mig tålamod – nu!”

Jag träffade en gång en klok kvinna som vid unga år fick en hjärnblödning. Hon berättade om paniken när hon plötsligt inte kunde hitta orden. Hon åkte till sjukhus i ambulans och väl framme kördes hon in ett sånt där klaustrofobiskt rör som de använder när de ska röntga huvudet. Där och då bestämde hon sig för att inte vara rädd. Hon kunde inte göra något mer, inte påverka situationen. Bara lita på att läkarna som tog hand om henne kunde sin sak och skulle göra sitt bästa.

Hon använde ordet tillit. Och hon beskrev det som ett aktivt val. När hon var färdig och de matade ut henne ur röret hade hon somnat.

Jag har tänkt på henne så många gånger och undrat hur man gör när man bestämmer sig för att ha tillit. Håller just nu på med en flytt och det känns som om mitt huvud är fyllt av en massa olika garnnystan som är ihoptrasslade och har lösa ändar överallt. Jag försöker desperat få en överblick och hitta någon slags kontroll i kaoset. Sortera, rensa, se den nya bilden, det nya hemmet för mitt inre. Men i går sa min son till mig att jag lika gärna kunde lägga ner.

”Det kommer inte att vara trevligt och ordning här de sista dagarna. Acceptera det, sluta försöka arrangera kartongerna på ett mysigt sätt och slappna av, sa han. Just nu finns det inget mer vi kan göra.”

Inser att det är min sämsta gren överhuvudtaget. Inte att slöa. Det är jag bra på. Men att vänta. Och att inte ha kontroll. Hatar när det inte finns något jag kan göra för att påverka.

Varför väljer jag då inte att gå på bio, träffa en kompis eller göra något kul? Varför vandrar jag runt som en osalig ande mellan de tomma rummen och bara gör det som jag hatar mest – väntar?

Kanske för att jag gör mig redo för ett språng. Ett språng rakt ut i ett nytt, okänt liv. Försöker prata självhjälpande och att se detta som ett mycket värdefullt tillfälle att öva på att få åtminstone ett litet uns av tålamod. Men tyvärr funkar det inte. Ska verkligen försöka att tillämpa råden i artikeln om mindfulness i det här numret av Chef.

Kommer på att det här är ämne för en krönika. En krönika om hur maktlös man känner sig i en stor förändring som man just för tillfället inte kan påverka och där bilden av det nya ännu inte är klar. En krönika om att ta ansvar både för hur man själv hanterar att vara i röret och att förstå vad man behöver göra när ens medarbetare ligger där.

Och jag vet ju att om bara en vecka hittar jag säkert mitt nattlinne och min tandborste igen.

Och den kloka unga kvinnan med hjärnblödning är i dag en erfaren kvinna och ännu klokare än hon var då. Och helt frisk.