Cissi Elwin Frenkel: ”En kick i stolthet”

Det är mycket nu. Vi jobbar intensivt med flera nya stora projekt och det blev aldrig riktigt tid att förbereda den årliga kickoffen så som jag hade tänkt. Det visade sig vara det bästa som kunde hända.

Jag hade tänkt att jag skulle hålla ett brandtal. Jag skulle sammanfatta vad vi hade gjort, vart vi var på väg. Jag skulle få alla att känna stolthet, att känna sig sedda. Jag ville skapa en kärleksfull, energifylld halleluja­stämning. Men jag hann inte.

Ett par dagar innan satt jag i panik och googlade på roliga lekar och stärkande teamövningar och kände mig usel. Kick-offen är ju som ett upprop, en start på det nya jobbåret och en belöning för det år som gått. En otroligt viktig dag. Och så hade den fullspäckade vardagen återigen vunnit och sabbat förutsättningarna. Trodde jag.

Men det var i paniken som jag kom på det. Varför skulle jag stå där framme och berätta för mina kunniga, smarta arbetskamrater hur allt hade varit och skulle bli? Vilken förmäten tanke. Alla har ju sin del av den beskrivningen att bidra med. Tillsammans skulle vi kunna skapa en mycket starkare bild både av vad vi uppnått och vart vi skulle.

Jag planerade att vi skulle ägna en timme åt att var och en skulle fundera på och redovisa tre saker som de var stolta över att Chef hade gjort, tre saker de var stolta över att deras avdelning hade gjort och FEM saker som var och en var stolt över att själva ha bidragit med under året som gått.

Det tog inte en timme. Det tog hela förmiddagen.

Vi skrev på blädderblock och det fick inte plats. Det BLEV en hallelujastämning. Det blev varmt och kärleksfullt och peppande.

Det gav oss en gemensam bild. Det skapade lust, respekt för varandras insatser och energi in i eftermiddagens mer konkreta arbete kring mätbara mål i affärsplanen och hur vi ska organisera oss för att ligga i framkant och vilka kompetenser vi behöver komplettera med.

Det här är saker som vi i ledningsgruppen har stretat med ett bra tag och inte riktigt hittat någon lösning på.

Bilden var överraskande samstämmig när de tre grupperna redovisade. Tre olika infallsvinklar, men samma slutsatser. Det blev så enkelt och självklart. Jag vet inte hur mycket det spelade in att vi vältrat oss så i att berömma oss själva, men jag lärde mig tre saker; stolthet över det man åstadkommit ska ägnas mycket tid, medarbetarna har svaren och det är superviktigt med kickoff.

Härifrån till härligheten
”Frälsningsofficeren Kristina Frisk, född Larsson, Stockholm har befordrats till härligheten” läser jag i Dagens Nyheter.

Det är inte ofta en runa gör en lycklig. Men den här gjorde mig upprymd. Vilken underbar tanke. Vi dör inte. Vi tar bara ett kliv upp. Sitter på bussen till jobbet och funderar på vad den där härligheten består av. Och hur livet skulle vara om man kunde tro på att inget farligt skulle hända. Att man bara är på väg mot härligheten.