En av sex chefer har blivit hotad

Irja Bäckström kommer aldrig att glömma känslan när hon lyfte telefonluren morgonen den 25 februari 2009. Klockan var exakt 04.17. Hon blev stående med telefonluren i handen, som fastfrusen. »Hela Statt står i lågor«, är det enda hon minns av samtalet.

Först när hon såg det enorma rökmolnet insåg hon att det var sant.
»De gjorde det, tänkte jag.«

Irja Bäckström kom som ny chef till Statt i Eskilstuna i juni för två år sedan. Hon hade fått i uppdrag att förnya det anrika stadshotellet. Hennes idé var att starta en nattklubb på lördagarna, med bra underhållning och dans. Premiären sattes till den 20 september och renoveringen av hotellets restaurangdel sattes i gång direkt.

»Jag jobbade mycket med marknadsföringen för att bygga upp intresset för lördagsklubben. Jag bjöd in pressen och var ganska synlig i media. Jag hade ingen tanke på att andra utsattes för konkurrens«, säger hon när hon berättar om vad som föregick mordbranden.

Efter brandnatten hade hon inget annat val än att stänga hotellet.
»Det tyngsta var att säga upp alla medarbetare, femtio personer blev i ett slag utan jobb.«

Irja Bäckström kände sig aldrig personligen hotad, trots att hon hört från andra att hon skulle »passa sig«.
»Jag accepterade helt enkelt inte att någon skulle få skrämma mig till tystnad.«

En av sex chefer har någon gång känt sig hotad, trakasserad eller förföljd på jobbet, visar en undersökning som Chef låtit Synovate genomföra bland drygt 500 chefer.
Din roll som chef kan innebära att du fattar beslut eller ger uttryck för åsikter som kan uppfattas negativt av någon eller några. Det gör dig till måltavla för deras kritik.

Som chef är du också mer synlig än andra, du är bärare av varumärket för företaget där du arbetar. Ju mer publikt företaget är, desto mer synlig är du.
Många höga chefer som ofta framträder i media lever ständigt med en hotbild riktad mot sig. I dag, när vem som helst kan få tillgång till mängder av information via nätet och sociala medier, har även mellanchefer blivit mer synliga och därmed mer utsatta.

Och hotbrotten ökar. Sedan millennieskiftet har anmälda hotbrott mot vuxna ökat med 32 procent. En femtedel av hoten sker på arbetsplatser. Allt pekar på att hoten mot chefer ökat lika mycket som mot andra grupper, kanske mer.

Bertil, vi kan kalla honom så, är en av de chefer som vet hur det känns. Egentligen heter han något annat, men han vill inte framträda under eget namn. Han känner sig fortfarande utsatt efter det som hände för knappt två år sedan. Brevet var anonymt. »Jag ska sätta dit dig«, började det, följt av anklagelser och påståenden om att Bertil misskötte sitt jobb.

Bertil var chef i ett servicebolag i en större stad när hoten började. Det första brevet följdes av flera med liknande innehåll. Bertil tror själv att avsändaren var en och samma person.

»Men det gick inte att identifiera den som skrivit breven, och det stod aldrig något om vilka fel jag ansågs ha begått«, berättar Bertil.
»Så en dag när jag var på väg hem från jobbet kom någon bakifrån och slog ned mig.«

Bertil fördes till sjukhus med hjärnskakning och skador efter ett tillhygge.Men han fick inte bara sår på kroppen.
»Jag blev så fruktansvärt rädd. Ett sådant brott är så kränkande mot ens person«, säger han.

Den värsta chocken kom först efter ett tag, när han insåg att slaget hade kunnat kosta honom livet. Han blev orolig och rastlös.
»Jag kände mig så liten, så blottad.«

Bertil upplevde dessutom att hans arbetsgivare inte tog händelsen på allvar.
»Jag blev så oerhört besviken över att jag fick så lite stöd. Om det hänt en av mina medarbetare hade jag engagerat mig mycket mer än vad mina chefer gjorde«, säger han.

Efter misshandeln kände Bertil att hans chefsjobb aldrig blev som tidigare. Så småningom bestämde han sig för att sluta och i dag har han en chefsroll i en annan bransch, på en annan ort.

Barbro Jönsson, i dag stabschef för länskriminalen i Göteborg, tidigare åklagare vid åklagarmyndigheten i Västsverige, tror att många som utsätts för olika typer av hot känner sig ensamma när de inte har en organisation bakom sig som ger dem stöd.

Under hennes tid som åklagare var hoten vanliga.
Vid vissa tillfällen har skitorden haglat och hoten följt henne in i rättssalen. En av dem som fortsatte smäda henne under rättegången var en man som misshandlat hela sin familj.

För smädelserna fick han tio månader extra fängelse för övergrepp i rättssak.
»Det kändes skönt, det går åt så mycket energi för att inte bli arg«, säger Barbro Jönsson.

Nio av tio av dem som upplevt hot berättade det för någon på jobbet, visar den undersökning Chef låtit göra. De flesta berättade om händelsen för sin chef eller en chefskollega. Men bara en av tio polisanmälde hotet.

Att så få anmält pekar på att det finns ett stort mörkertal.
En orsak till att hoten ökar kan vara att värderingarna i samhället förskjutits. Inte bara respekten för auktoriteter har minskat, utan respekten för andra människor över huvud taget.
»I dag har många lättare att slänga ur sig ett hot än för tio, femton år sedan«, menar Lennarth Ädel, expert på personskydd på Securitas.

Det finns också psykiskt sjuka människor som förföljer och hotar.
»Men de fullföljer sällan hoten«, säger Lennarth Ädel.

De allra flesta mentalt friska människor är däremot kapabla att fullfölja ett hot om de är tillräckligt målmedvetna, menar han.
»Det kan till exempel handla om människor som förlorat sitt jobb och upplever sig som orättvist behandlade. Kränkning är en stark drivkraft.«

Inom vissa kriminella grupper är hot och våld en del av »affärsidén«. Det finns de som menar att organiserad brottslighet och kriminella nätverk delat upp marknaden inom vissa
branscher och försvarar sina revir genom hot, utpressning och våld.

Irja Bäckström, hotellchefen på Statt i Eskilstuna, fick den första signalen om att det fanns någon som ville ha ett finger med i spelet ett par månader före premiären av Statts lördagsklubb.
»Jag blev uppsökt av en person känd som en nöjesprofil här i Eskilstuna. Han föreslog att vi skulle samarbeta.«
Men hon hade redan anlitat ett välrenommerat nöjesföretag och kunde inte se vad han kunde bidra med.
Hon sa nej.

Nästa signal kom på ett planeringsmöte några veckor före premiären.
»Vår vaktchef sa att vi måste vara försiktiga. När jag frågade vad han menade sa han att ’det går rykten om att något kan hända, att vi ska passa oss, det finns de som inte gillar vad vi gör.’«

Det var första gången hon hörde talas om hoten. Och ryktena fortsatte.
Efter premiärkvällen fick kommunens tillsynsmyndighet en anmälan om att nattklubben sålt flaskor med sprit och stoppat undan pengarna.
»Jag förstod att det var ett sätt från våra konkurrenter att smutskasta oss. Vi hade ju tagit alla deras lördagsgäster. Då började jag bli orolig.«

Den första anmälan till kommunen följdes av flera, från samma håll, men om olika saker.
Strax före premiären blev en av Irja Bäckströms medarbetare attackerad när han satte upp affischer om lördagsklubben. Det blev allt tydligare att det fanns en hotbild, mot Statt och mot Irja Bäckström.

Helgen före Lucia förvandlades hoten till handling:
»Vid midnatt började vatten plötsligt forsa från taket, mitt på dansgolvet. Lamporna flimrade och det såg ut som om hela taket skulle rämna«, berättar Irja Bäckström.

Det var tusen gäster i lokalerna och de flesta hade druckit några glas. Just då gällde det bara att få ut alla människor.

I våningen ovanför festlokalen hade någon skruvat bort en toalettstol i ett utrymme utan golvbrunn.
»När vi slog igen den kvällen förstod jag hur allvarliga hoten faktiskt var«, säger Irja Bäckström.

Efter skadegörelsen upphörde anmälningarna, ryktena och hoten.
»Jag har många gånger ställt mig frågan om jag borde gett upp och lagt mig för hoten. Men jag tyckte inte att det var rätt. Ingen ska få göra så här för sin egen girighets skull.«

I två och en halv månad var Statts restaurang stängd för reparation. Tre dagar före återinvigningen av nattklubben ödelades hela restaurangdelen av branden.

Bara vid två tillfällen var Irja Bäckström riktigt rädd, båda gångerna i samband med rättegången.
»Vid polisförhören hade det kommit fram att jag skulle tystas. Det kändes overkligt att jag, en vanlig människa, befann mig i den här situationen.«
Den andra gången var i konfrontationen med den misstänkte.
»Jag ville inte se honom i ögonen. Men då var det mest min egen vrede jag var rädd för.«

Hoten mot chefer kommer enligt Chefs undersökning både inifrån företaget och utifrån. De interna hoten kommer lika ofta från medarbetare, chefskolleger och högre chefer. Hoten utifrån kan komma från kunder, leverantörer och andra som cheferna kommer i kontakt med genom arbetet.

För Stefan, vi kan kalla honom så, har hoten inneburit att han blivit försiktigare.
Han har en lång chefskarriär bakom sig. I slutet av 1980-talet var han operativ chef på ett företag som sålde en ny produkt som snabbt blev mycket attraktiv – som stöldgods.

»Vi hade en stor stöldhärva där anställda var inblandade tillsammans med grovt kriminella element utanför företaget. Det blev mitt jobb att nysta upp härvan. I samband med det fick jag bland annat anonyma brev med hot om våld mot både mig och min familj, brev med avföring och falska beställningar av olika varor i mitt namn.«

Han upplevde det som mycket obehagligt, mest skrämmande var hoten mot familjen.

I dag är Stefan vd för ett betydligt mer publikt företag. Trots sina tidigare upplevelser vill han vara öppen och tillgänglig som chef, både för medarbetare och kunder.
»Jag har en öppen stil, folk kan ringa eller mejla direkt till mig.«

Det är en inställning som präglar dagens chefer. Många har både sitt foto, sin mejladress, direktnummer och mobilnummer på företagets webbplats. Men det har sitt pris.
»Jag har fått ett antal anonyma hot även under senare år, både brev med hopklippta meddelanden och mejl. Jag är en ganska robust person, men hot är alltid obehagligt«, säger Stefan.

De brev och mejl han fått under senare år har mest innehållit allmänna »varningar«, aldrig konkreta hot. Orsaken till hoten framgår sällan. Stefan tror själv att de som hotar främst är personer som kommit på kant med tillvaron, några kan vara missnöjda kunder.

»Hoten har nog inneburit att jag väljer mina ord mer noggrant när jag uttalar mig offentligt i frågor som kan väcka starka känslor.«

För att få råd om hur han skulle hantera hoten vände han sig till en extern expert på personskydd.
»Jag fick rådet att inte exponera mig i sociala medier som Facebook, Twitter och liknande. Experten ansåg också att jag skulle ta bort personliga uppgifter som adress och telefonnummer hem från söksajter som hitta.se och eniro.se.«

Det rådet tycker Stefan att alla med chefspositioner i publika företag bör följa. Både Lennarth Ädel och Pär Bernhardsson, konsult i riskmanagement på g4s, håller med. De anser att chefer är för generösa med personlig information på nätet.

»Sådan information är tillgänglig även för dem som vill dig illa«, säger Pär Bernhardsson.
En ordentlig riskanalys och kunskaper i hur man ska tänka för att öka sin egen säkerhet är de viktigaste redskapen för att öka tryggheten.

Chefer som är speciellt utsatta för hot är sådana som verkar i företag som arbetar med produkter eller tjänster som på något sätt är kontroversiella eller där det finns väldigt mycket pengar.

Chefer inom myndigheter där man fattar beslut som påverkar enskilda människors liv, som socialtjänst, åklagare, tull, kronofogde och polis, är också en riskgrupp.
Barbro Jönsson, som alltså tidigare jobbade som åklagare, har själv upplevt vilka konsekvenser det kan få.

Den 20 november 2007 ändrades hennes liv dramatiskt. På morgonen åkte hon som vanligt hemifrån radhuset i Trollhättan till sitt arbete vid åklagarmyndigheten. Tre dagar senare skulle hon väcka åtal mot sex medlemmar i mc-gänget Wolfpack, som skjutit rakt in i lägenheten hos en person som tidigare vittnat mot det kriminella mc-gänget.

Den kvällen återvände hon till sitt hem med poliseskort.
När hon gick in trampade hon i splittret av det som varit hennes ytterdörr och hall och i slamsorna av det som varit hennes vinterkängor.
Allt totalförstört av en bomb.

När polisen ringde och berättade om bombdådet tidigare på dagen hade hon mest blivit irriterad. Hon kunde inte ta in det.
När hon såg förödelsen började hon förstå allvaret i det som hänt. Och vad som kunde ha hänt om hon varit hemma. Hon hade kunnat vara död. Men hon vägrade låta sig skrämmas.
»Mitt första beslut var att ingen annan ska få bestämma över mitt liv, om jag ska flytta eller inte.«

Motvilligt fick hon personskydd. Hon försökte leva som förut, men hade svårt att koncentrera sig och hade stora sömnproblem.
»Jag som alltid kunnat sova, som använt sömnen för att jaga bort jobbiga tankar, kunde inte sova alls. Till slut var jag så trött att jag trodde att jag skulle somna av utmattning, men det fungerar inte så.«

Efter ett par månader, när huset renoverats, flyttade hon hem.
Men hon var ledsen och grät ofta.
»Det var som om hela kroppen försökte hitta lösningar, men det gick inte. När som helst kunde gråten komma, jag vaknade av att jag grät.«

Till slut gick det inte, hon kunde inte bo kvar.
»Det avgörande var att jag i ett slag blev en offentlig person. Alla visste vem jag var, vad jag varit med om. Och de ville prata med mig om det. Det blev för mycket.«

Barbro Jönsson flyttade. Och hon lämnade åklagarmyndigheten.
»Jag försöker återgå till ett vanligt liv, och jag har ingen anledning att klaga. Bitterhet gagnar varken mig eller någon annan.«

Fortsätt läsa kostnadsfritt!