Chefens känslor – en framgångsfaktor

Så tränas svenska direktörer: ”Sammanbrott, slagsmål och tårar på internat.”

Året är 1970 och Expressen skildrar ett nytt koncept för chefsutbildning: sensitivitetsträning. 

Genom den nya metoden ska cheferna få kontakt med sina känslor, bli bättre på att hantera relationer och kommunikation. Förmågor som plötsligt anses vara nyckelfaktorer i ett lyckat ledarskap.

Synsättet går stick i stäv med dåtidens gängse föreställningar om organisationsledning, och chefen som en auktoritär och kanske något reserverad figur med dokumentportfölj.

Trenden tar fart, och möts med entusiasm från såväl näringsliv som fackförbund.

Medierna är inte blinda för det dråpliga i att strikta företagsledare skickas på kurs för att bli frigjorda känslomänniskor.

Det raljeras friskt om chefer som krälar på golvet och ger varandra djurnamn, om ”socialpampar” som kollapsar och direktörer som brister ut i innerlig, gemensam gråt.

”Tidigare var organisationsutvecklingen starkt förknippad med rationalisering och präglades av ett ekonomiskt-administrativt förhållningssätt. Den nya inriktningen mot känslomässig kompetens utgjorde ett skifte, som kunde uppfattas som både överraskade och rentav löjeväckande.” 

Det säger Linnea Tillema, forskare i idéhistoria vid Uppsala universitet och specialiserad på 1900-talets känslohistoria. I en vetenskaplig artikel i boken Marknadens tid synar hon ”den gråtande chefen” som fenomen, och varför konceptet fick sådan spridning. 

Sensitivitetsträningens normer och idéer lever i högsta grad vidare, men det var på 1970-talets kursgårdar som chefer lärde sig att vara autentiska genom feedback eller återkoppling och att medarbetarna är företagens viktigaste resurs.

Agila företag och lean organizations är nutida beteckningar på det slags decentraliserade, flexibla organisationer som sensitivitetsträningen strävade efter att åstadkomma. 

Grundläggande för en förståelse av fenomenet, är idén om att känslomässig kompetens är lönsam för företagen.

Högprofilerade aktörer med kopplingar till näringslivet kom redan från början att beskriva hur frigörandet av ”mänskliga resurser” är en förutsättning för livsdugliga organisationer.

”Det var ett nytt slags kapital, som sades vara av avgörande betydelse för produktivitet, effektivitet och förnyelse. Sensitivitetsträningen kom till stor del att motiveras med en accelererande förändring i omvärlden, vilket krävde förändringsvilliga organisationer och människor”, säger Linnea Tillema.

Det tankegodset går i sin tur att spåra till de metoder för självkännedom som utvecklades vid så kallade growth centers på den amerikanska västkusten på 1960-talet – de frigörande praktikernas resa ”från hippie till yuppie” är ett inom forskningen sedan länge väletablerat narrativ. 

”Förutom att sensitivitetsträningen i sig utgjorde en vara på en marknad, präglades det självutvecklande arbete som träningen uppmuntrade till av marknadslogik; det skulle få människor att maximera sin potential för att på så sätt gynna den egna och företagets framgång”, menar Linnea Tillema, och fortsätter:

”Tekniken var ett medel för att åstadkomma ett slags inre marknadsanpassning, den skulle lära individer och organisationer att förhålla sig till den unika personligheten som en resurs.”

Dessutom: Att även facken och socialdemokratin i hög grad kom att omfamna uppvärderingen av känslor och relationer på arbetsplatserna, har mycket att göra med dåtidens arbetsmarknadspolitiska krav.

Lyhörda, sensitiva chefer kunde från vänsterhåll uppfattas som en välkommen öppning mot ökat medbestämmande, mänskligare organisationer och större möjligheter till självförverkligande.

”Samtidigt expanderade konsultbranschen kraftigt, vilket gjorde att idéerna om de mänskliga resursernas betydelse för organisationsförändring fick än större spridning”, säger Linnea Tillema.

Av underskattad betydelse för framväxten av det känsloorienterade, socialt inriktade ledarskapet – åtminstone för svenskt vidkommande – är psykologerna, menar hon.

Det var nämligen psykologer eller beteendevetare med särskild utbild­ning i gruppdynamik som i regel ledde sensitivitetsträningen ute på kursgårdarna. Arbetslivet kom på så sätt att ”psykologiseras”.

Linnea Tillema menar att inriktningen mot känslomässig kompetens utöver allt annat inneburit en ansvarsförflyttning i arbetslivet, där individen i ökad utsträckning ålagts att själv optimera sina förmågor och maximera sin potential.

Även det en förändring av konkurrensskäl, i linje med marknadens logik.

”Sensitivitetsträningen marknadsfördes som ett sätt att demokratisera det svenska arbetslivet, men innebar en ganska begränsad vision om vad en demokratisk organisation är. Detta eftersom förändringarna inte var på strukturell nivå, utan framför allt riktade in sig på de mellanmänskliga interaktionerna. Och det är normer och värderingar som vi i högsta grad lever med i dag.”

Ser du några problem med det?

”Jag kan åtminstone konstatera att det skett en förskjutning, från kollektiva lösningar till en situation där individen i större utsträckning görs ansvarig för sina egna framgångar och misslyckanden”, säger Linnea Tillema.