Cheftest: Antje Jackelén, ärkebiskop

När Kyrkans tidning för några år sedan frågade sina läsare vad de ville se hos en ärkebiskop var det ett svar som stack ut: någon som är bra på att företräda kyrkan i media och mot medlemmarna.

Antje Jackelén blev svaret på deras böner. Bara en månad efter att hon utnämnts till ärkebiskop tilldelades hon den frejdiga titeln ”Hetast i Almedalen” av en pr-byrå. Och under året som har gått är det lätt att få känslan att det har skrivits fler artiklar om henne än vad det totalt sett gjordes om hennes företrädare Anders Wejryd under hans åtta år på posten.

Är det något Antje Jackelén kan så är det att synas. Kalla det Antje-effekten eller kalla det bara gott ledarskap, men att ha en högsta ledare som syns i positiva sammanhang, som tar ställning i viktiga frågor och som driver förändring på ett sätt som syns ger självförtroende.

När Antje Jackelén delar ut pris på idrottsgalan skickar hon ut energi i organisationen, ända ner till stiften och församlingarna, ända ner på medarbetarnivå. Kanske är det ett ledarskap som kan förbättra den hårt ansatta arbetsmiljön, som i höstas uppmärksammades i media.

”Det som händer på nationell nivå sipprar ner till oss. Det mediala engagemanget i samhällsfrågor styrker oss, vi blir stolta”, säger en chef på ett av Svenska kyrkans 13 stift.

Antje Jackelén föddes i Tyskland för nästan exakt 60 år sedan. I sitt sommarprogram i Sveriges Radio förra året berättade hon inlevelsefullt om hur hon som 22-årig teologistudent anlände med tåg till Uppsala en söndagsförmiddag 1977 – och hur hon sedan blev kvar. Hon vigdes till präst tre år senare.

Ytterligare 19 år, och ett antal tjänstgöringar som präst, senare blev hon teologie doktor i Lund. Därefter flyttade hon till USA för en forskarkarriär, där hon bland annat arbetade på Lutheran School of Theology i Chicago.

Hösten 2006 valdes hon till biskop i Lunds stift i ett val som var historiskt; det var första gången som ett biskopsval avgjordes redan i första valomgången. Antje Jackelén fick mer än hälften av rösterna, vilket gjorde en andra omgång överflödig.

”Antje har utvecklats väl och tagit plats som en stark företrädare för kyrkan.”

Hon efterträdde Christina Odenberg, Sveriges första kvinnliga biskop.

När medarbetare och chefer, både i Lunds stift och nuvarande vid Kyrkans hus i Uppsala, ska beskriva Antje Jackeléns ledarskap är det två saker som hela tiden dyker upp först: samhällsengagemanget och den kommunikativa förmågan.

Kommunikation är mer än en av ärkebiskopens främsta styrkor – det är hennes organisations nya ideal. Den kommunikativa kompetensen har stärkts och arbetet utförs mer strategiskt och medvetet än tidigare. Varumärket Svenska kyrkan ska göras starkare.

Kommunikatören är, ursäkta uttrycket, den svenska kyrkans frälsare. Antje Jackelén uppfattar signaler från omvärlden snabbt och omvandlar dem, med hjälp av sin stab, till ett budskap. Och utan att hon egentligen har sagt så mycket kontroversiellt har det skapats en bild av henne som utmanande.

”Antje har utvecklats väl och tagit plats som en stark företrädare för kyrkan, en person som verkligen kan uttrycka sig i angelägna frågor. Hon för fram dem”, säger en präst inom Svenska kyrkan.

När Antje Jackelén intervjuades i Chef i vintras var hon noga med att poängtera att hon inte är chef i traditionell bemärkelse, att hon har ”ytterst lite formellt chefsansvar”. Men ärkebiskopen är ordförande i kyrkostyrelsen och leder det gemensamma arbetet i biskopskollegiet (även om stiften och biskoparna fattar sina egna beslut). Ärkebiskopen är även biskop i Uppsala stift. Att det inte är hennes uppgift att leda det dagliga arbetet fråntar henne inte ansvaret som kulturbärare i en organisation med drygt 22 000 anställda och 1 400 församlingar. Hon ska framträda utåt, inspirera inåt.

På så vis är Antje Jackelén en chef och ledare.

”Det är hon som slår an tonen för samarbetet på kansliet, det gäller att ta vara på spetskompetensen, det ingår i ärkebiskopsrollen. För henne har det inte riktigt satt sig än, men det kommer”, säger en person som jobbar nära henne.

Många jämför Antje Jackelén med KG Hammar, som var ärkebiskop mellan 1997 och 2006.  Han var frispråkig och debattlysten, han kämpade för bland annat homosexuellas rättigheter och amnesti för asylsökande.

Han gav stöd till den kontroversiella fotoutställningen Ecce Homo, vilket upprörde självaste påven så till den milda grad att han ställde in Hammars besök i Vatikanen.

När Anders Wejryd tog över biskopsstaven blev det lugnare.

I det cheftest som gjordes på honom för sju år sedan konstaterades att Wejryd var en skicklig diplomat, bra på att hålla samman en grupp, men knappast särskilt drivande som ledare. Han fick beröm för sitt sätt att leda styrelsearbetet. Han stod för lugnet.

Nu har det blivit dags för en ledare som tydligare blickar framåt, inte bara håller ordning på kontoret.

”Det är nästan som om organisationen behövde en mellanperiod. Det går i cykler, ledarskapet inom Svenska kyrkan”, säger en person nära kyrkostyrelsens arbete.

Många – nästan alla – påpekar likheterna mellan KG Hammar och Antje Jackelén. De har båda en akademisk och intellektuell framtoning, båda har doktorerat, båda är profilerade teologer. Varandras spegelbild är de dock inte.

”Antje är mer intellektuellt skarp, men också mer reflekterande”, kommenterar en källa.

Antje Jackeléns viktigaste åtgärd som biskop i Lund var att göra kyrkan till en aktör i samhället. Hon lyckades förena trosfrågor med näringsliv.

Det fanns kritiska röster i Lund som menade att detta skedde på bekostnad av att visa sig ute i församlingarna. Liknande röster hörs på hennes nuvarande arbetsplats.

”På en sådan position kan man inte detaljstyra så, man får stå ut med att allt inte blir korrekt.

Men även om hon inte kan mäta sig med Anders Wejryds exceptionellt goda minne för namn börjar hon lära sig att lyssna.

”Hon har blivit mer lyhörd inför vem hon pratar med, hon börjar bli bra på att skifta läge så att hon kan prata lika bra med kyrkans fotfolk som med akademikerna”, säger en person som följt henne länge.

På Kyrkans hus, en byggnad med röd fasad i hörnet Sysslomansgatan och S:t Olofsgatan i centrala Uppsala, som inofficiellt brukar kallas ”bunkern”, uppfattas Antje Jackelén av många som en ensamseglare.

Lagspel är inte hennes starkaste gren.

”Hon har sin agenda, hon vet vad hon vill, hon har svårt för att bjuda in, hon vill snarare att folk följer med henne. Hon är inte så inkluderande, mer kommenderande. Min uppfattning är att hennes nästa finns ganska långt borta från henne. Det är möjligt att det blir nära efter ett tag, jag vet inte, dit har jag inte kommit”, säger en chef i ”bunkern”.

Hon sägs ledigt kunna hålla 300 personer i sin hand och trollbinda dem med ett lysande föredrag, men har det svårare när det finns tre personer i rummet.

”Hon är en utmärkt andlig ledare i de stora dragen, en intellektuellt mycket stor tänkare, duktig analytiker, en sann akademiker, men det jordnära sättet att med sitt ledarskap påverka i de små relationerna, det har jag inte upplevt som hennes starka sida”, säger en högt uppsatt chef inom Svenska kyrkan.

”Hon kan vara ganska kantig internt, hon är inte så bra på uppmuntran. Det handlar inte om att hon är arrogant, i grund och botten är hon ju en väldigt omtänksam person, men hon blir engagerad och glömmer bort sig. Då kan hon upplevas som sträng”, säger en nära medarbetare i Kyrkans hus.

Hennes stab, som hon själv har handplockat, får beröm internt för att den på så kort tid med sådan självklarhet tagit plats i hennes kansli. Här är det en jämn balans mellan könen men knappast när det gäller mångkultur.

Ärkebiskopen har inte haft så mycket tid på sig att hamna i några större konfliktsituationer, men i de fall hon har gjort det berättas det om hur hon gärna tar ställning för den part i konflikten som besitter störst vetenskaplig kompetens – oavsett vad den säger.

”Hon skulle behöva bli bättre på att ta tillvara annan kompetens också, det behövs i organisationen”, säger en projektledare inom Svenska kyrkan.

Den interna kommunikationen hanteras med andra ord inte riktigt med samma elegans som den externa. Vilket är lite problematiskt. En hög chef, som haft möjlighet att följa Antje Jackelén under lång tid, kallar kyrkans medarbetare för ”semiautonoma”, människor som är duktiga på något, som förväntas vara självgående men som ändå måste inrätta sig i ett system.

”I den typen av diskuterande, intellektuella miljöer krävs att det finns en tydlighet. ’Så här är det’, ’det är så här vi säger att det är’, det måste vara väldigt tydligt. Jag upplever att Antje är tydlig endast när det är något som verkligen engagerar henne. Hon skulle behöva bli ännu bättre på att sprida kyrkans vision”, säger chefen.

Varje lördagskväll skickar Antje Jackelén ut ett ”#söndagsord” till sina följare på Twitter (11 916 stycken i skrivande stund).

”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” ”Med din dom över andra dömer du dig själv” #söndagsord

— Antje Jackelén (@BiskopAntje) 28 juni 2015

Hon trivs när det händer mycket. Hon har hög arbetskapacitet och kommer alltid väl påläst till möten. Även om hon skulle kunna bli bättre på att backa upp andra i deras beslutsfattande är hon själv noggrann och analytisk inför ett beslut. Söndagsordet är ett lättsamt exempel bland många saker som hon har sjösatt.

”Hon är väldigt duktig på att dra igång nya projekt, hon är smart och greppar snabbt ett nytt sammanhang. Det kan möjligen bli problematiskt när hon springer på så många bollar. Det blir för många ämnen”, säger en mångårig medarbetare på kansliet.

”Söndagsord är jättebra, men jag tycker att hon skulle använda sig av präster och ge dem utrymmet i stället, det skulle hon kunna delegera. Detta sker på bekostnad av det interna”, säger en annan person.

Hennes ansvarsfördelning beskrivs ibland mer som dumpning än delegering.

”Hon förväntar sig att de som finns i närheten ska vara mer på, att hon ska få hjälp snabbt. I vissa avseenden är hon väldigt krävande”, säger en före detta medarbetare.

Bland en del kommunikatörer höjs ett varningens finger mot hennes sätt att hantera media. Under ett intervjuprogram i Sveriges Radio i våras började hon ifrågasätta reporterns frågor och anklaga honom för att ”leka Gud”.

”På en sådan position kan man inte detaljstyra så, man får stå ut med att allt inte blir korrekt. Är hon så osäker och mån om hur hon framställs har hon problem. Den dag det bränner till och vi får en jättedebatt, som vi fick i samband med Ecce Homo, står hon pall då?”, säger en person med insyn i Svenska kyrkans kommunikationsarbete.

”Hon är ju inte direkt den självironiska typen. Hon skojar inte om sig själv”, säger en präst.

Antje Jackeléns riktigt stora utmaning är hur hon ska få människor att vilja tillhöra Svenska kyrkan. Sedan kyrkan separerades från staten år 2000 har en tredjedel av kundunderlaget försvunnit. Och även om medlems-antalet på sex miljoner fortfarande imponerar ekar det allt mer tomt i kyrkbänkarna på söndagarna. Församlingslivet krymper. Antje Jackelén tvingas utöva ledarskap i motvind, som någon uttrycker det.

”Kyrkans folk kommer att plågas, hur håller man ihop en rörelse medan medlemsantalet sjunker på det sättet?”, säger en präst, som själv inte har något svar på frågan.

Har ärkebiskopen något svar?

Ja, hon fortsätter i varje fall sitt arbete med att stärka Svenska kyrkans varumärke, att ladda det till bristningsgränsen. Att få Svenska kyrkan att hitta en roll som gör att man är relevant i sin samtid, i ett mångkyrkligt och mångkulturellt Sverige. För att vara en närmare 500 år gammal organisation går varumärkesarbetet förvånansvärt bra.

En kyrkoherde sammanfattar situationen så här:

”Att kommunikatörerna har lyckats göra en tysk akademiker till en medieikon är någon sorts bedrift.”

Antje Jackelén svarar:

Ledarstilen återspeglar i flera avseenden vem en människa är, med sina starka och svaga sidor. Jag känner igen mig i en del av det som sägs i chefstestet, men inte i allt. Jag uppskattar att det kommunikativa ledarskapet nämns. Det är viktigt för mig. Kommunikation är dessutom ett urgammalt ideal för kyrkan.

Som ledare eftersträvar jag att vara lyhörd, samtidigt som jag också vill vara tydlig. Det stråk av chefsensamhet som skymtar i texten tror jag känns igen av många. Samtidigt är jag som ledare starkt beroende av medarbetarnas kompetens och den interna dialogen. I en organisation som kyrkan kan vår vilja att vara snälla och inte väcka anstöt leda till att göra en dygd av medelmåttighet, det har vi inte råd med. Däremot ger tron oss ständigt anledning att odla en uppmuntrans kultur.

Samtidigt som samhällsoron har ökat har också förtroendet för Svenska kyrkan vuxit. Kyrkans relevans är given. Det som krävs är driftighet. Och där stämmer det allt att det finns en otålighet hos mig som kan tolkas på olika sätt.”

Gör: Ärkebiskop i Svenska kyrkan.
Ålder: 60.
Familj: Man och två vuxna barn.
Bor: Uppsala.

Karriär i korthet: Prästvigd i Uppsala 1980, församlingspräst i bland annat Österhaninge, Tyresö och Gårdstånga församlingar, präst i Lunds domkyrkoförsamling. Hon blev teologie doktor vid Lunds universitet 1999, har haft olika forskartjänster i USA, biskop i Lunds stift 2007, ärkebiskop 2014.

Summa poäng: 30/40

Ledarstil: 4/5
Utövar ett kommunikativt ledarskap som är laddat med en stor sakkunskap i teologiska frågor. Är mycket akademisk i sin framtoning. I sammanhanget en modern ledare som framgångsrikt stärkt både Svenska kyrkans varumärke – och sitt eget. Fått kritik för att hon ägnar mer kraft åt det externa än det interna arbetet.

Delegering: 3/5
Eftersom hennes roll har få operativa delar är mycket delegering, så att säga, reglerat inom Svenska kyrkan, där ansvaret är tydligt fördelat. Hon är dock så engagerad i sitt jobb att hon ibland har lite svårt att släppa ifrån sig ansvaret. Skulle inte behöva springa på alla bollar själv med tanke på den kompetens som finns i -hennes närhet.

Motivation: 4/5
Ingjuter mod i verksamheten tack vare sin synlighet, i debatten, i media. Hennes akademiska framtoning gör att hon ibland skapar distans till medarbetarna, men jobbar enligt sin omgivning på att få en mer jordnära framtoning även gentemot dem.

Konflikthantering: 3/5
Är ännu relativt befriad från konflikter, mycket tack vare sin tydlighet i de stora frågorna. Behöver, när det ändå händer, lära sig att bli bättre på att låta båda sidorna komma till tals innan hon be–stämmer sig för vem som har rätt.

Kommunikation: 4/5
Har lyckats höja Svenska kyrkans kommunikativa förmåga. Jobbar strategiskt med kommunikation och har stärkt organisationens varumärke. En engagerande talare och en god debattör. Bättre på att trollbinda 300 personer än tre.

Beslutsfattande: 4/5
Alltid väl förberedd och påläst. En antagen ståndpunkt kan ändras om motargumenten är välgrundade och välformulerade – och helst har stöd i forskningen. Kan bli bättre på att backa upp andra i deras beslutsfattande.

Rekrytering: 4/5
Har handplockat en stab som enligt uppgift har lyckats smälta in bra i den existerande organisationen på kort tid, vilket tyder på god rekryteringsförmåga. Att hon har kulturell mångfald högt upp på listan återspeglas inte i hennes omgivning, däremot är det ur genusperspektiv en jämställd arbetsplats.

Personlighet: 4/5
Ofta glad och trevlig. Hennes reflekterande sätt kan upplevas som att hon gärna håller en distans mellan sig och omvärlden och hennes engagemang kan ibland få henne att uppfattas som sträng.