Bryssel ger chefen mer att göra

EU och dess medborgare har kommit lite närmare varandra. Det går numera utmärkt att jobba lite varstans, att få vård var som helst och en utbildning som uppfyller gemensamma krav. Mycket av det har vi EU:s tjänste­direktiv, som antogs 2005, att tacka för.

Syftet med direktivet var att förenkla pappersarbetet för den som levererar tjänster och samtidigt stärka rättigheter för den som använder dem.

Direktivet innebar en viktig förändring inom EU på så sätt att det numera är okej att handla med tjänster och inte enbart, som förr, med varor. Det var tjänstedirektivet som födde debatten om de polska rörmokarna. Göran Persson i sin tur myntade begreppet »social turism«.

Fyra år senare visar det sig, enligt kartläggning från EU-kommissionen, att det inte har blivit någon massinvasion av arbetskrafts­invandring. Däremot har tjänstedirektivet gett cheferna mer att göra.

För har det blivit lite lättare att vara medborgare i EU, så har det nämligen blivit desto mer krävande att vara chef inom offentlig förvaltning. Minsta formulering i Bryssel innebär att en kommunal chef får mer på sitt bord. För det är ju där, hos cheferna i den offentliga förvaltningen, som EU:s bestämmelser förväntas bli verklighet.

Ta till exempel patientdirektivet som reglerar hur medborgare kan söka vård i ett annat EU-land. Vi ska kunna vända oss till vilket land som helst och förvänta oss samma vård. Och inte bara vård, vi ska även kunna göra oss förstådda på vårt eget språk.

Det ställer nya krav på chefen som ska se till att kunna tillhandahålla dessa tjänster.
Staten då? Är det inte regering och riksdag som omvandlar EU:s direktiv till kommunerna? Jo, så har det varit. Men EU har ökat sin påverkan på regional och lokal nivå inom en rad områden, till exempel miljö- och klimatfrågor, förnyelsebar energi och fri rörlighet på den inre marknaden.

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, uppskattar att 60 procent av alla beslut som fattas inom kommuner, landsting eller regioner, direkt eller indirekt påverkas av EU.
Och påverkan från Bryssel lär knappast bli mindre, eftersom EU har kommit in på välfärdens kärnområden, samarbetet mellan EU-länderna har ökat och medvetenheten bland medborgarna om deras rättigheter har blivit högre.

Bra eller dåligt? Det är en annan diskussion.
Men helt klart är att utvecklingen ställer den kommunala chefen inför en rad utmaningar: Utveckla administration som kan hantera olika språk och kulturer, utveckla digital kompetens, erbjuda jämlika tjänster, hitta verktyg för att klara av att hantera den nya ledande roll som samhället förväntar sig att den offentliga sektorn ska ha. Och inte minst: Att attrahera medarbetare med alla dessa nya specialkunskaper.

Ett konkret exempel på hur den kommunala chefen påverkas är eu:s miljömål, som i ganska diffusa ordalag beskriver hur effekterna av medlemsländernas miljöarbete ska se ut. Vilka aktiviteter som ska leda dit lämnas däremot över till kommunerna att själva bestämma.

Det är upp till varje enhetschef att själv lista ut. Regeringens klimatproposition från i våras ger inte tydligare besked. De kommunala cheferna får veta »att«, men inte »hur«.
Men hur gör man, till exempel, när man ska minska sin energiförbrukning med tjugo procent? Risken är att det blir som i kommunen där det köptes in elbilar till hemtjänsten.

Bilarna levde upp till EU:s många och omfattande miljömål. I dag står de oanvända på en parkeringsplats. Varför?
För att bilarnas batteri saknar kapacitet att orka med hela rutterna.