”Batman är den ultimata volontären”

Varför skrev du den här boken?
”Som så många andra såg jag hur Barack Obama kampanjade 2008. Det hade sagts att ungdomar inte längre ville vara medlemmar någonstans, att de inte vill engagera sig. Men han lyckades. Jag blev nyfiken på varför och blev därför volontär i hans kampanj. Ur det föddes en idé om att försöka förstå varför folk är engagerade. Är människan snällare som art än andra djur? Jag var tvungen att börja med Darwin för att förstå vad som driver oss.”

Är vi snällare än andra?
”Nej, vi är inte snällare än andra arter. Men vi är reciproka, återgäldande. Så vi blir behandlade vill vi behandla tillbaka. Det kan förklara varför vi engagerar oss. Vi har sett andra engagera oss. Föreningslivet ger folk möjlighet att prova demokrati. När vi ses och träffas skapas det som kallas socialt kapital, ett förtroende, så man vågar lita på varandra och göra affärer med varandra. Om vi inte litar på varandra kommer vi hålla korten nära kroppen. Det är samma på jobbet. Har man en chef som inte litar på en blir det en kass arbetsmiljö och företaget blir mindre framgångsrikt.”

Ser man till traditionellt föreningsliv är det lätt att få känslan att engagemanget har minskat. Är det så?
”Undersökningar som gjorts visade att medlemsantalet i fackföreningar, kyrkan, körer, idrottsklubbar och annat minskat stadigt sedan 1960-talet. Men att mäta antalet medlemmar och tro att det säger något om vårt engagemang är att använda sig av fel mätpunkt. Kanalerna förändras. Vi mobiliserar när det behövs. Vi visar vårt engagemang på ett annat sätt: köper saker som är rätt, fairtrade, man bidrar till en bättre värld. Undersökningar visar också att ungdomar inte är passiva, som många tror, utan snarare står beredda. Det talas om standbygenerationen. På så sätt är Batman den ultimata volontären. Han står redo, ser ett problem, försöker lösa det – allt för att han en vision om ett bättre samhälle.”

Hur påverkar den nya sortens engagemang företagens sociala ansvar?
”I USA behövs företagens sociala engagemang mer. I Sverige säger vi ’det tar staten hand om’, trots att staten inte tar lika djupt ansvar i dag som när välfärden byggdes på 1960-talet.Men många engagerade har insett att det är genom företagen de i dag har möjlighet att påverka. Folk kommer från ideella sektorn in i företagen, särskilt den yngre generationen. Målgruppen med min bok är främst de som är mellan 18 och 40 år, de som vuxit upp där man inte har koll på välfärden. Den generation som säger att det är klart att vi också ska göra något. Den äldre generationen tänker ’ business är business’, att företagens enda uppgift är att skapa vinst, men de unga köper inte det. De tror inte på auktoriteter. Därför kan man som chef inte peka med hela handen. Många som vill ta samhällsansvar försöker styra och säga ’nu ska vi göra det här’. Då finns det en risk att de anställda känner att vi inte vill. Istället för volontär blir det vad man i USA kallar för volontold.

Du skriver om Företagsvolontärprogrammen, som nästan är legio bland de största företagen i USA. Hur ser det ut i Sverige?
”Det är fortfarande ovanligt men på gång. I Sverige har ju Skandia gjort det i tjugo år, men det kommer att komma mer. Det är ett sätt att få människor att utvecklas som ledare och människor. Får du en utbildning i ett content management–system, ja då satsar företaget på dig som arbetskraft. Får du arbeta volontärtupplever du att du blir satsad på som människa.”

Hur ser framtiden ut för engagemanget?
”Vi ligger på en nivå där vi ska ligga. Vi är mest engagerade i världen. Det är bra. Vi kommer att fortsätta att vara det. Men hur man engagerar folk kommer att förändras. Därför måste vi räkna med att stora organisationer kan komma att dö för att de inte tar tillvara engagemanget på rätt sätt. Medlemskap får inte bara vara ett system som används för att det är ett sådant bekvämt sätt att administrera engagemang. Många organisationer har upptäckt det. Den framgångsrika organisationen följer samma mönster. De har börjat med en person som har en bild av hur världen kan se annorlunda ut. Medborgarrättsrörelsen i USA började med Rosa Parks, som vägrade ge upp sin plats för påbussen för en vit person, trots att reglerna var sådana. Rosa Parks blev bötfälld, men blev en katalysator som gjorde att fler började engagera sig i frågan.”

Så vad ska företagen göra för att identifiera sin egen Rosa Parks?
”Ni kanske inte måste samla in pengar till något projekt långt borta, utan ska kanske istället försöka bidra till att minska ungdomsarbetslösheten här hemma genom att ta emot mer praktikanter? Ta tillvara medarbetarnas engagemang och utgå från det. Fråga ’vad tycker ni?’. De kommer att säga saker som är relevanta. På så sätt kan ni hitta de som likt Rosa Parks har modet och engagemanget att vilja förändra.”