Aygül Kabaca: ”Inkluderande arbetstid – eller?”

Jag har på sistone noterat en trend i hur personer avslutar sina jobbmejl.

Fler och fler, kunder, säljare och chefskolleger, i olika branscher både i Sverige och internationellt, har börjat addera ett slags vänlig brasklapp i mejlsignaturen – som en fotnot: 

”Jag arbetar ibland på oregelbundna tider. Min arbetsdag behöver inte sammanfalla med din. Hos oss arbetar vi flexibelt, men känn ingen förväntan att svara utanför din arbetstid.” 

Det är talande för arbetslivet vi befinner oss i nu.

Men vems ansvar är det, att vi inte alltid bör vara tillgängliga? Avsändarens, mottagarens? Eller är det chefens?  

Arbetsdagens start- och sluttid är för många av oss inte längre självklar, den följer inte standardiserade kontorstider, förhåller sig inte till en gemensam dygnsrytm för oss alla, och följer definitivt inte alltid samma tidszon eller vår västerländska gregorianska kalender.

Någon rensar mejlkorgen mellan hämtning och läggning, en annan när barnen har somnat. Någon är igång i ottan för att hjärnan fungerar bäst då, en annan efter solnedgång när dagens fasta är över. Någon är effektivast under vecka 15:s lugn, då andra är på påskledighet.  

Detta flex- och hybridarbete är i sig inget nytt, men jag har börjat notera en osäkerhet.

Vi vill kunna jobba när vi vill, men befinner oss samtidigt i ett slags limbo där vi är osäkra på om det är okej. Vi vill inte störa, inte vara till besvär och inte kräva något av andra.

Är det ansvarsfullt och omtänksamt? Kanske typiskt konsensusjagande svenskt? Eller gör vi helt enkelt det som passar oss bäst och lägger ansvaret för gränsdragning på någon annan? 

För mig personligen är det en otrolig tillgång att i viss mån kunna styra när jag arbetar.

Flexibilitet kan erbjuda tillgänglighet, möjliggöra deltagande för fler, oavsett neurodiversitet, religion, eller familjesituation. Plötsligt ryms en mångfald av livssituationer inom samma organisation.

Det är ju DEI (Diversity, Equity, and Inclusion) i praktiken.  

Samtidigt väcker de där brasklapparna frågor hos mig. Trots att det står att jag inte förväntas svara, så poppar mejlet upp där. Oläst. Och ansvaret hamnar hos mig som mottagaren.

Är det okej att vänta? Vad signalerar det om jag svarar direkt? Vad händer om jag låter bli? Och vilken roll spelar makt, beroende och hierarki i relationen mellan avsändare och mottagare? 

I ett arbetsliv där arbetstiden blir alltmer individuell och arbetsplatsen inte längre är en gemensam fysisk plats, blir ansvar, ansvarsfördelning och mandat avgörande faktorer i än fler sammanhang än tidigare.

Flexibilitet utan gemensamma ramar riskerar att bli otydlighet. Och otydlighet skapar sällan trygghet. 

Personligen har jag ännu inte brasklappat i min mejlsignatur om våra varierade arbetstider. Kanske är det dags för mig också att prova. Jag tror jag testar tanken med teamet först. 

För i slutändan handlar mångfald, jämlikhet och inkludering både om de breda penseldragen – stormakters strukturella samhällspåverkan, och de mer handfasta frågorna – konkreta lokala kontexter.

Vi behöver röra oss i båda parallellt, där vi har olika handlingsutrymmen att påverka, för att möjliggöra DEI i praktiken – i det lilla och det stora.