Annika Lantz: ”Jag behöver en annan chef”

Jag har varit tjänstledig ett halvår. Varit min egen chef. Och ärligt talat — vilken chef!

Tydlig (kaffe vid 9.30, varje dag), lyhörd (”Vilket vackert väder – dags för friskvård i det fria”), krävande (”Du måste kunna ha ägglossning och arbeta på samma gång”) men samtidigt entusiasmerande (”Gud vad bra jag skriver”) och förändringsbenägen (”Gud vad dåligt jag skriver”).

Jag har varit engagerad i min anställdas utveckling (”Efter att ha suttit helt still på den här ergonomiska kudden med gummi­piggar varenda förmiddag under tre månader, domnade hennes baksida så till den grad att hon uppfattade sitt eget arsle som en främling. Jag lasade ut det snabbt, för att på så sätt undvika interna slitningar på kontoret. Jag känner mig väldigt lätt hotad. Hon! menar jag. Hon känner sig väldigt lätt hotad. Patetiskt.”).

Dessutom har jag varit öppen med kon­­struktiv kritik (”Vad fint du gör! Vad gör du?”).

Jag har tagit tag i konflikter (”Allvarligt, du kan inte ligga på tidningen när jag ska läsa den. Flytta på dig! Försök inte, med jamande kommer du ingenvart.”).

Jag har lagt mig vinn om att ha en rak och ledig ton på kontoret, utan att för den skull bli kompis med det där medelålders­öket på den ergonomiska piggkudden (”Vem är jag? Hur mår jag? VART ÄR JAG PÅ VÄÄÄÄÄÄG? TYST! Jag försöker faktiskt skriva en krönika här.”).

Och jag har vid ett och annat tillfälle, för trevnads skull, tagit initiativ till en afterwork-bib.

Men trots min fullödiga ledarstil, har jag inte tvekat att låta mig inspireras av andra chefsförebilder.

Förstå därför min oro, när jag en tjänstledig morgon, vaknade, och inte för mitt liv kunde komma ihåg vad Annika ­Falkengren heter – ett problem som du ser att jag kommit till rätta med nu. Hon heter ju Annika Falkengren, det är jätteenkelt.

Men då, i januarigryningen, var det som förgjort, och jag fylldes av en övertygelse om att hela mitt ledarskaps trovärdighet hängde på att jag kom på vad Annika ­Falkengren heter.

Det var oerhört frustrerande; jag såg henne framför mig, som hade hon stått böjd över sängen och varsamt örfilat upp mig, till ytterligare en härlig bankdag. Hennes fluffiga hår liksom kittlade min näsa och gav ifrån sig en doft av pengatvätt. (Alltså, inte pengatvätt som i att man gör olagliga pengar lagliga, utan som när man tvättar håret med pengar – som torrschampo, fast med sedlar i stället för torrschampo.)

Ändå kom jag inte ihåg vad hon hette. Då log hon sitt mest intagande närings­livsleende och väste ”Annika Falkengren”, men ÄNDÅ kunde jag inte minnas.

I ren desperation kom jag mig för att testa en ögonövning jag lärt mig när jag för något år sedan gick i hypnos för att komma tillrätta med min rädsla för rädsla.

Övningen går ut på att man blundar och sedan ”tittar” ner i höger ”hörn”. Sedan låter du snabbt ”blicken” gå som i en båge till det vänstra ”hörnet”. Det här ska få hjärnan att bryta destruktiva tankemön­ster – som att inte komma på vad chefen för en av Sveriges största banker heter.

Jag lät blicken dansa bakom stängda ögonlock några gånger, och vips kom namnet framkrypande ur någon dåligt ventilerad konferenslokal i lillhjärnan. ”Annika Falkengren”, suckade jag, med en lättnad – så ovanlig sedan jag blev min egen chef, att min man tittade upp från sin pekskärm.

”Vad gör du?”, frågade han.

”Nätverkar”, svarade jag.

Det ska bli skönt att börja jobba igen.