Anna Lallerstedt om generationsväxlingen

Ditt maktövertagande fick mycket uppmärksamhet. Hur har det gått sedan dess?
”Det har gått bra, men det har varit väldigt mycket upp och ner också. Det är inte enkelt att ta över ett så pass stort företag som min pappa har skapat, med 110 anställda. Jag trodde det skulle vara lättare.”

På vilket sätt då?
”Det är så mycket att sätta sig in i. Jag har velat göra lite för mycket på en gång. Och det är svårare för min pappa än han själv trodde. Det är ju inte han som har pressat mig att ta över, utan förslaget kom från mig.”

Hur reagerade han då?
”Han blev jätteglad. Han brukar romantisera och överdramatisera det där lite, och säga att han stod och storbölade i en timme. Det gjorde han inte, men han blev glad. Nu har vi hittat en balansgång.”

Hur ser den balansen ut?
”Han lägger i stort sett hela sin tid på sina såser. Den största skillnaden jämfört med för två år sedan är att jag fattar fler beslut i dag. Jag behöver inte gå till pappa och fråga om lov. Sedan kan han gå runt och gorma lite ändå, om det inte är tillräckligt bra sopat framför entrén.”

Har du någon gång tänkt att det är för jobbigt, att du bara vill strunta i det?
”Nej, men jag har känt prestationsångest ibland: ’Hur fasen ska jag klara av det här?’, liksom. Det är först nu jag har förstått vad min pappa har gjort, vad han har byggt upp. Då har jag tänkt att jag aldrig kommer att kunna fylla de skorna.”

Men sedan har du insett att du inte behöver göra det?
”Precis, exakt.”

Tidigare chefade du ”bara” över en av din fars restauranger. Har ledarskapet blivit viktigare nu?
”Absolut. I ledningsgruppen arbetar jag mycket med medarbetarsamtal, styrningsarbete, HR-frågor och sådant. När pappa började fanns inte det där, så han förstår inte riktigt varför vi ska hålla på med det. Säger du HR-frågor till honom säger han bara ’jaha?’.”

Intresserar du dig mer för ledarskapsfrågor än vad din far gör?
”Ja, det tycker jag. Vi är så olika. Min pappa är kock och kreatör, jag är inte det. Han utgår från köket, medan jag ser det här som att vi ­driver ett större företag, där det finns mycket som kan utvecklas.”

Hur är du som chef?
”Alldeles för snäll! Haha. Nej, jag vet inte …”

I en intervju med Svenska Dagbladet 2010 sa du att du hoppades bli ”världens bästa chef”. Är du det?
”Nej, nej. Det är jag inte. Men jag är väldigt noga med att jag inte ska besluta allt själv, utan lednings­gruppen ska komma fram till beslut tillsammans. Sedan tar jag på mig alldeles för mycket. Jag är halvdålig på att delegera.”

Du har kommit in som ung tjej, och dotter till chefen, i en ganska tuff bransch. Har du fått kämpa för att få legitimitet som chef?
”Ja. Men jag har fått det här i bröst­mjölken: Jag har vuxit upp på restaurang och började jobba i disken när jag var 14. Jag har jobbat hårt för att visa att jag inte bara är Eriks dotter som har glidit fram på ett bananskal. Vilket säkert många som inte känner mig tror ibland.”

Bryr du dig om den bilden?
”Nej. Jag bryr mig inte. Men jag kommer säkert alltid att få kämpa mot det där.”

Din mamma Kerstin har också haft en viktig informell roll i familjeföretaget. Vad har du lärt dig av henne om att vara chef?
”Mycket. Framför allt har jag lärt mig att vara jävligt envis.”

Känner du ibland att du bara vill vara dotter till dina föräldrar, inte affärspartner?
”Det finns både för- och nackdelar med det där. Jag känner mina föräldrar utan och innan, och jag träffar dem hur mycket som helst. Men det är jätteviktigt att man inte pratar jobb hemma. Jag har sagt till pappa att vi absolut inte får prata jobb vid söndagsmiddagarna.”