Anders Danielsson: ”Låt mig bara vara mig själv”

Hur gick tankarna när du blev erbjuden tjänsten som general­direktör på Migrationsverket?
”Någonstans hade jag gjort upp med mig själv att jag inte skulle sitta mer än sex år som Säpo-chef. Det är ganska lämpligt att lämna då, efter sju-åtta år blir man lite arrogant.”

Saknar du inte att vara Säpo-chef och få reda på alla hemligheter först?
”Nä, nä. Det där är en myt.”

Det är inte som i filmen Men in black, alltså?
”Nej. Det är ett jobb, man är myndighetschef. Men det beror lite på vem man är. Jag hade inget större intresse av att gräva i arkiven på Säpo. Man väljer ju som chef: Vad ska jag göra här? Det finns gott om experter. Min roll är en annan, jag har alltid varit mer intresserad av systembygget.

Som generaldirektör på Migrationsverket strävar jag mer efter att det är ordning och reda, att det finns kontrollsystem och så vidare. Jag kommer aldrig att bli expert på migrationsfrågor.”

Då är det viktigt att våga släppa taget?
”Exakt.”

Hur lyckas man med det?
”Man kompenserar det genom uppföljning och utvärdering. Kontroll är ett fult ord, men det är vad det handlar om.”

Både Säpo och Migrationsverket är granskade och omskrivna myndigheter. Varför söker du dig till de här utsatta posterna?
”Jag har fått erbjudanden som är spännande. Och man är ju bara människa, det är lite smicker. Det hänger kanske ihop med min bakgrund. Jag är en enkel sockerbrukspojke som inte hade någon föreställning om detta när jag växte upp.

Jag inser också att jag blir äldre och äldre. Jag är snart 59 år. Jag har inte mycket kvar av min karriär, men är väldigt stolt över att jag har regeringens förtroende. Nu har jag fått ett uppdrag som går ut på att skydda flyktingar och ge människor internationellt skydd. Det är ju hedersamt. Det är klart att man rycks upp lite grann.”

I din position måste det vara lätt att människoöden förvandlas till siffror på ett papper. Hur undviker du det?
”Jag går ut i verksamheten. Jag har alltid haft som ambition att vara ute så mycket som möjligt. Under min första vecka på Migrationsverket följde jag reception och mottagning. Jag satt med under intervjuer med somaliska kvinnor och albanska ­pojkar. Jag har varit på förvaret i Flen och pratat med dem som sitter där. Det är en ledarskapsfråga, personalen förstår att man finns.”

Har det alltid varit viktigt för dig att vara synlig?
”Ja. När jag var länspolismästare i Skåne var jag ute en gång i månaden. Jag åkte radiobil, satt i lednings­centralen och fotpatrullerade. Vissa blir sura för att man hoppar i leden, men för mig skapar det inblick och insikt. Ombudsmannarollen försvinner, jag pratar med dem som gör jobbet.”

Blir inte medarbetarna nervösa?
”Jo, i början, men det lägger sig. Det kan nästan bli lite munkivande. Det är bra, tror jag. Jag är ute mycket, är nära. Då säger de: ’Bra chef! Han var här. Jag träffade honom. Han var vettig att snacka med.’ Jag blir mer än någon figur.

Men det är nyttigt för mig också. Det är lätt att sitta här uppe och be dem öka takten. Men jag har varit ute och sett hur de har det, med datorer som inte fungerar och telefoner som ringer hela tiden. Det är där någonstans, i det mötet, som verksamheten befruktas.”

Har du något konkret exempel?
”Det var en omfattande våg av personrån i Malmö, 2005 eller 2006, då jag sa åt alla att gå ut för att skapa trygghet. Vad gjorde jag? Nu låter det som att jag skryter, men lite skryt är det. Vem var först på utsättningen på fredag kväll? Vem satt längst fram, fullt utrustad med väst och picka? Vem gick ut i hällregnet och fotpatrullerade?

Det, det är ledarskap. För vad ser de? Han snackar inte, han gör det själv. Det är inget hokus pokus, det handlar om enkla symbolhandlingar.”

Chefer som ägnar sig åt symbolhandlingar kan kritiseras för att vara ytliga eller pompösa.
”Jag är intresserad, jag är nyfiken, då gör man så. Jag brukar säga så här: Låt Anders vara Anders. Ett bra ledarskap handlar inte om expertkunskap. Det handlar om förtroende, att få andra att följa dig.

Jag menar, jag är ju generaldirektör – det finns papper på det. Men det är en sak att regeringen har sagt det, och en annan sak att jag faktiskt är det.”