”Åh nej! Mejlet hamnade hos helt fel medarbetare”

”Det var för tio år sedan. Mitt första chefsjobb. Jag var trettio år och kom från Stockholm till den här staden i mellersta Sverige. Det kunde nog ha upplevts som lite stöddigt i sig. Men inte nog med det, jag fick dessutom personalansvar för tjugo personer som nästan alla var 25–30 år äldre än mig. Så det fanns gott om skäl för att de skulle vara skeptiska mot mig redan från början.

Det gick rätt bra ändå, tyckte jag. Särskilt kvinnorna var öppna för att jag kom dit och blev deras chef. Män är oftare av typen ’vi ska göra som vi alltid gjort’, det är i alla fall min erfarenhet.

En av mina medarbetare var lite speciell. Vi hade egentligen ingen konflikt. Hon var duktig på sitt jobb och trevlig. Men hon var väldigt omständlig. Hon skulle diskutera igenom även de minsta arbetsuppgifter. Länge. Vi pratade och pratade och det tog väldigt mycket av min tid och energi.

Och det är klart att man även som chef blir extra irriterad ibland och behöver få lätta på trycket för att orka med. Det här var en sådan dag. Så jag mejlade en av mina chefskolleger för att avreagera mig och berättade om den här medarbetaren.

Men tre sekunder efter att jag tryckt på skicka-knappen insåg jag att jag inte alls hade skickat mejlet till chefskollegan, utan till personen som jag hade skrivit om. Shit!

Jag insåg direkt att jag måste förekomma henne innan hon hunnit läsa. Vi satt på olika våningsplan så det var bara att rusa dit. På vägen försökte jag tänka igenom vad jag skulle säga. Men det fanns inget annat alternativ än att be om ursäkt och försöka dämpa skadan.

Mejlet i sig var egentligen inte jättefarligt. Jag hade inte skrivit något olämpligt om henne som person, utan mer att hon hela tiden måste prata om allt och att hon var omöjlig att få att göra på ett annat sätt. Det tog för mycket tid. Det var inga förolämpningar. Men ändå, åh vad jobbigt.

Hon hade inte hunnit läsa mejlet när jag kom. Jag berättade om misstaget och bad om ursäkt. Hon läste mejlet och blev förstås jätteledsen. Jag tror egentligen mest att hon kände sig lite lurad. Hon upplevde det inte som att vi hade en dålig relation. Och det hade vi ju egentligen inte heller.

Det blev ett himla rabalder efter det där. Hon och jag fick gå i samtal hos vår högsta chef. Vi fick prata ut och jag fick be om ursäkt igen. Det var jättejobbigt. Men efter ett tag kunde hon se det lite från min sida också. Och det slutade med att hon faktiskt sa att hon tyckte att vår relation blev bättre efter det här.

Min chef skötte det bra. Hon visste också att den här personen var omständlig, men hon insåg samtidigt allvaret i situationen. Hon skyddade min anställda utan att vara allt för fördömande gentemot mig.

Jag kan tänka att vi kanske inte hade kommit dit vi kom om det inte hade blivit så dramatiskt. Jag hade kunnat ta upp det på ett utvecklingssamtal och säga ’skulle du kunna tänka mer på det här’, men då är det inte säkert att någonting hade hänt.

Min största lärdom av det här är ändå att om man tar sådana här saker direkt med folk kanske man slipper skriva om det av misstag i ett mejl. Alla irritationsmoment behöver bearbetas. Men jag tror också att det finns ett stort behov bland chefer av att få prata sinsemellan. Precis som medarbetare pratar om oss chefer måste vi också få lätta på trycket ibland.

Jag tänker på det här än i dag och kan fortfarande få ont i magen när jag ska skicka vissa mejl. Jag tänker mig för mycket mer nu än vad jag gjorde tidigare. Inte minst under pandemin när vi inte setts på länge och mycket av kommunikationen går via Teams. Där ligger chattrådarna precis intill varandra och det är otroligt lätt att skriva till fel person. Det är som minerad mark.”