5 tecken på att du har ett poänglöst ”bullshit-jobb”

Tänk att ägna fem av veckans sju dagar åt ett jobb som man i hemlighet vet är meningslöst, onödigt eller rentav gör världen sämre. Så fruktansvärt deprimerande och demoraliserande det vore! Ändå är det just så upp till 40 procent av oss upplever våra arbetsliv, inte minst chefer, argumenterar professor David Graeber som är antropolog vid London School of Economics. Fast nästan ingen törs erkänna det.

I sin nya omdebatterade bok Bullshit jobs, ”struntjobb”, listar Graeber mängder av jobb som enligt honom mer är skapade för att hålla folk sysselsatta än för att uppfylla något verkligt behov, och som få skulle sakna om de inte existerade.

Exempel på sådana jobb är enligt honom hr-konsult, kommunikatör, finansstrateg, bolagsjurist och ”den typ av människor som sitter i personalmöten för att diskutera problemet med onödiga möten”.

Ja, David Graeber är en provokatör. Och han står inte oemotsagd. Men han är grundlig och underbygger sina teser med mängder av forskning, historik och en databas med 250 insamlade vittnesmål från hela världen om struntjobbens sociala och psykologiska effekter.

Som att spela sudoku

En tjänsteman på skatteverket i Frankrike som ägnar 95 procent av sin arbetstid åt att reda ut orimligt tillkrånglade tekniska procedurer inför sina kolleger, jämför sitt jobb med att få 45 000 kronor i månaden för att spela sudoku.

”Struntjobb är jobb vars existens inte kan rättfärdigas ens av dem som utför dem. I stället måste de låtsas att jobbet har någon sorts mening. Detta är strunt-faktorn. Många förväxlar struntjobb med skitjobb, men det är inte alls samma sak. Dåliga jobb är dåliga för att de är tunga eller innebär hemsk arbetsmiljö eller för att lönen suger, men många av de jobben behövs verkligen. Faktum är att ju nyttigare ett jobb är för vårt samhälle, desto lägre är ofta lönen. Medan struntjobben å sin sida ofta är högt respekterade och välbetalda men fullständigt poänglösa. Och människorna som utför dem vet om det”, säger David Graeber till amerikanska nättidningen Vox.

Bland de uppenbara invändningarna mot David Graebers resonemang så här långt finns frågor som: Vem är egentligen han att bestämma vad som är ett nödvändigt jobb? Och vad menas ens med ”nödvändigt”? Själv är han alltså antropologiprofessor, något som säkert rätt många är beredda att döma ut som själva definitionen av en poänglös syssla.

Han håller med om att invändningarna är berättigade. Någon helt objektiv sanning om vad som är ett bullshit-jobb finns naturligtvis inte. En tumregel är ändå att föreställa sig vad som skulle hända om vissa yrkesgrupper plötsligt försvann, argumenterar David Graeber.

Tänk dig exempelvis att det från och med i morgon inte fanns några jobb av typen CEO-lobbyist, pr-konsult, juridisk rådgivare eller, för den delen, den sorts mellanchefsjobb som ”enbart finns till för att rättfärdiga innehavarnas karriärer”.

”Man skulle inte märka någon skillnad alls”, hävdar han.

Om det däremot var sophämtarna, sjuksköterskorna, mekanikerna och andra i jämförelse oftast mer lågbetalda yrkesgrupper som gick upp i rök, skulle följderna bli katastrofala. En värld utan lärare eller hamnarbetare skulle upphöra att fungera. Även en avsaknad av musiker och science fiction-författare skulle göra vår jord till en påtagligt mindre angenäm plats, menar David Graeber.

Frågan är då hur så många, med Graebers resonemang, kan uppbära lön för att göra just ingenting när företag och organisationer samtidigt är så inriktade på att spara, slimma och effektivisera? Och hur det trots alla tekniska landvinningar kan komma sig att den genomsnittliga arbetstiden ökar, snarare än minskar – var det inte meningen att AI och digitalisering skulle ta bort onödiga jobb?

Ju fler jobb vi har desto bättre?

”Detta är det verkligt intressanta. I det gamla Sovjet fanns incitament för att skapa jobb som inte behövdes för att uppnå full sysselsättning, det vill säga exakt det som inte sägs kunna hända i en marknadsekonomi. Jag menar att det i dag finns ett enormt politiskt tryck, från alla håll, på att skapa jobb. Vi har accepterat idén att ju fler jobb vi har, desto bättre. Och då spelar det ingen roll om jobben är meningsfulla eller ej”, säger David Graeber.

I Sverige har sociologen Roland Paulsen på ett liknande sätt gått till frontalangrepp mot den gängse synen på lönearbete och dömt ut mycket av arbetslivet som torftigt, överskattat och konstlat.

Medan många välkomnat kritiken som uppfriskande och tänkvärd, finns också de som ser något hånfullt och nedvärderande i att vara ”arbetskritisk” i en värld där många kämpar för brödfödan och inte önskar något hellre än ett jobb. Och även om vi skulle acceptera teorin om att ett antal jobb är av bullshit-typ, skulle världen och människorna verkligen bli lyckligare om vi eliminerade dessa jobb över en natt?

Förordar medborgarlön

David Graeber hör till de som försvarar den enligt nationalekonomerna orealistiska idén om någon typ av grundläggande medborgarlön.

”Jag vill ha en värld där bastryggheten garanteras. Jag förespråkar basinkomst, men systemet behöver inte vara utformat just så. Jag vill bara att människor ska ha möjlighet att själva avgöra hur de vill bidra, och förstås att bullshit-jobben ska bli färre. Grejen är att vi är så ovana att ha tid till förfogande. Med tiden kommer det att växa fram massor med nya saker att ägna sig åt”, säger han och efterlyser en omprövning av hur vi värderar traditionellt oavlönat arbete som vård av barn, hem och gamla.

Frågan är hur en sådan genomgripande förändring ska kunna genomföras i vår komplexa värld rent praktiskt. David Graeber är övertygad om att människorna med tiden ska inse det perversa i att ägna sig åt poänglösheter under långa arbetsdagar och trösta sig för lidandet med nya Playstation-spel och färdig-sushi på den lilla fritid som blir över, i stället för att gå ner till femtontimmarsvecka och göra något vettigare, eller som han uttrycker det: ”Skaffa sig ett liv.”

”Vi behöver ett paradigmskifte, vilket jag tror att folk långsamt är på väg att inse”, säger han.