Chefer i öppna landskap intar teaterscenen

Hur fick ni idén till pjäsen?

”Helena Gezelius, en annan av manusförfattarna, berättade om en person nära henne som jobbade på ett företag som hanterar sekretessärenden och som flyttat till öppet kontorslandskap. Där blev det alltid väldigt långa köer till toaletterna, för det fanns helt enkelt inte tillräckligt många rum att ta sekretessbelagda telefonsamtal i.”

Tre mellanchefer möter vi på scenen – vilka är de?

”De heter Kommunikationsavdelningen, Hr-avdelningen och Ekonomiavdelningen och rör sig i ett landskap med knähöga väggar, ett tre gånger tre stort lådsystem, som ett luffarschack ungefär. Scenografin var färdig innan vi började repa, så vi har också fått känna på det här med att förhålla oss till den som motstånd och medspelare. En zon har en pall, den är värd lite mer. Det finns bollhav, och en toalett. Allt är synligt. Sen blir det en förändring i andra akten, då är det lite fler toaletter. Och postitlappar.”

Så vad händer?

”Känslan vi vill komma åt är den att man som människa vill vara positiv: ’Jaha? Är det så här nu? Jaja, då får jag förhålla mig till det.’ Det handlar om vår förmåga att anpassa oss. Vi försöker att inte ta ställning för eller emot öppna kontorslandskap utan går på det humoristiska och sorgliga. Hur det kommer sig att det verkar vara här för att stanna, när det mesta av forskningen talar emot.”

Hur har ni arbetat med research?

”Från folk i vår närhet kommer anekdoterna om hur plumpt och roligt det kan bli – och hur förfärligt. Arkitekter är övertygade – och övertygande! – om att öppna landskap är det enda rätta. Vi har besökt kontor, högskolor och myndigheter och ett byggföretag som gör skal till kontor och ritar ut kvadratmeter per person. Någon gång hade de glömt att rita in toaletterna, eller om det var hisschaktet. Det var björkar inomhus, ljuvliga färgskalor och mosskonst på väggarna. Men själva hade de anställda övergivit principen för längesedan. Sitter man och ritar stora projekt kanske det inte går att packa in det i ett skåp i slutet av dagen. Och svaret från stressforskare på frågan ’funkar detta?’ är att det beror på. Vem som jobbar, hur man arbetsleder, hur man mår, vad man är för slags person.”

Vilka är chefernas största utmaningar i föreställningen?

”De flesta replikerna är hämtade ur vår research, och vi har skrivit utifrån ord som gränslöshet och öppenhet. Sedan förekommer några oneliners som vi snappat upp på våra studiebesök. Till exempel ’Det är en förbannelse att vara mellanchef – asmycket ansvar och jävligt lite att säga till om’. Och de undrar var ledningen är. ’Ska vi kommunicera det här med ledningen? Nä, de jobbar hemifrån.’”

Chefen i kulturen är inte sällan en nidbild – hur är de porträtterade här?

”Väldigt vänligt! Man ska ömma för varje karaktär. Några utsätts för dilemman, då kan man också känna med dem. Man blev ju inte hr-chef för att säga upp någon.”

Förmedlas några ledarskapslärdomar?

”Åh, det hade ju varit kul, så ni kunde vallfärda hit! Jag tänker att det ger uppslag till lärdomar. Kring hur vi är med varandra, vad det finns för konsekvenser av vissa beslut. Så tycker jag att all konst är, bör och ska vara.”

Klarar man bättre att jobba i öppet kontorslandskap efter att ha sett föreställningen?

”Man kan ha med sig lite samtalsämnen till kaffemaskinen om man har en sån. Det har vi, i form av en fjärde skådespelare. Den lever eget liv. Pyser, ångar och sätter igång självrengöring vid fel tillfällen. Föreställningen kanske hjälper en att reflektera och om man varit och sett den med arbetskamrater har man något ytterligare att prata om. En samtalsöppnare.”

Nyligen gick ”Den osynliga stats­kuppen” om new public management av Jonas Fröberg upp på teater Spira i Göteborg. Snart sätter Norrbottensteatern upp en scenversion av Lars von Triers Direktören för det hela. Vad säger detta om samtiden?

”Jag får lite positiva rysningar i kroppen av det, att vi inte är helt out there. Nej, men nu kommer biverkningarna av de här större greppen, som den här tilliten till new public management som ’ism’, eller vad ska man kalla det? Saker är svåra att bygga upp igen när de har raserats. Ju mer upplysta vi blir när det gäller medmänsklighet, genus, normkritik, klimatmedvetenhet, desto mer motstridiga beslut fattas. Det får en att börja fundera.”