Chefen som kom ut som transvestit

Det är morgonen efter en ganska blöt kundfest på fartyget Birka Paradise. Pelle Hedberg, Sverigechef för ett försäkringsbolag, vaknar upp i hytten och känner sig ovanligt sliten. Han mår illa, rusar in på toaletten och kräks. Men det är inte en bakfylla. Vattnet i toalettskålen fylls med en liter blod och färgas klarrött.

Väl i land i Stockholm tar han sig snabbt till sjukhuset. Han körs in på bår.

”Det kunde ha gått riktigt illa det här”, säger läkarna.

Pelle Hedberg har burit på en hemlighet i hela sitt liv. Den har lett till en uppslitande konflikt på jobbet. Allt detta ligger bakom hans blödande magsår.

Redan som barn var Pelle Hedberg nyfiken på tjejkläder. Han minns hur han som sexåring provade sin storasysters baddräkt och genomfors av lyckokänslor.

”Jag minns att jag tänkte ’Gud vad häftigt’, säger Pelle Hedberg, i dag klädd som Pia, i sitt kontor i hemmet på Gräddö utanför Norrtälje.

På fingrarna bär han ringar. I dag vågar Pelle Hedberg vara öppen med sin transvestism. Till vardags klär han sig hellre som Pia än Pelle. Men resan dit har varit lång. Och omvärldens dom har stundtals varit hård.

Efter händelsen med baddräkten dröjer det till tonåren innan Pelle Hedberg börjar experimentera med kvinnokläder igen. Han lånar storasysterns underkläder i smyg.

När han som 25-åring träffar sin blivande fru bestämmer han sig för att berätta. Hon tar inte avstånd, utan är lättad. Hon trodde att han skulle göra slut.

I många år lever de lyckliga tillsammans.

Pelle Hedberg är utbildad ingenjör, men har valt att arbeta med sin passion – båtar. Han äger och driver Gräddö Marina och arbetar 15 timmar om dagen, 52 veckor om året.

Vad ingen vet är att Pelle Hedberg ofta bär trosor, korsetter eller bh:ar under arbetskläderna.

”Ibland hade jag till och med små strumpor instoppade i bh:n för att fylla ut.”

Efter 20 års slit med marinan och många stridigheter i byn får Pelle Hedberg nog. En kväll, efter en tuff dust med byalaget går han hem till sin fru och säger:

”Nu skiter vi i det här.”

Han säljer företaget och börjar bygga segelbåten S/Y Alma af Gräddö. Med den ska han och familjen segla jorden runt. 1998 ger de sig ut på världshaven tillsammans med sina fyra barn och katten Frida. De är ute och seglar i tre år.

Under tiden fortsätter Pelle Hedberg att bära kvinnounderkläder i smyg. Men när resten av familjen flyger före hem till Sverige och Pelle Hedberg är ensam kvar på båten ser han möjligheten att leva ut.

Han klär sig helt och hållet som kvinna och gör dagsseglatser mellan öarna i Azorerna klädd som Pia.

Men vardagen pockar på. Han reser hem till Sverige och söker jobb. I början av 2002 blir han anställd som skadereglerare på ett försäkringsbolag.

Han avancerar snabbt och blir Sverigechef efter några år. På kort tid moderniserar han verksamheten.

Under samma period får han ett tungt besked. Under världsomseglingen hade han ofta ont i magen. Hemma i Sverige tar han en lång rad prover. Läkarna hittar till slut orsaken – Pelle Hedberg har prostatacancer. Efter 1,5 år opereras tumören till slut bort, och cancer-beskedet får honom att släppa fram Pia ännu mer.

”Jag började tänka att livet kanske inte är så långt. Då ville jag göra det jag kände för.”

Han börjar klä upp sig som tjej i hemmet och går ibland runt som Pia i byn. Han kör iväg på utflykter och tar in på hotell som Pia.

”Jag fick så mycket positiva reaktioner. Det var så kul. Jag var ute på restauranger och barer och träffade folk. Intresset för mig och min transvestism var stort, alla var nyfikna.”

Men på jobbet vet man ingenting om Pia. Pelle Hedberg sköter sitt chefsjobb exemplariskt. Förutom att modernisera verksamheten har han skapat nya försäkringsprodukter och knutit nya ombud till bolaget. Alla kurvor pekar uppåt. Omsättningen ökar med cirka tio procent varje år. Ägarna är nöjda.

Men hela tiden gnager oron. När ska någon avslöja hans hemlighet?

Samtidigt börjar han tänja på gränserna allt mer. Pia får komma fram oftare.

När han åker för att besöka försäkringsbolagets kontor i Göteborg brukar han köra dit redan dagen före och övernatta på ett hotell i någon liten stad på vägen som Pia. Ibland byter han inte om till Pelle förrän han sitter i bilen dagen därpå. Han lär sig till slut att byta från tjejkläder till kostym medan han kör.

”Någon gång missade jag att ta bort mascaran. Jag kunde sitta i ett möte och gnugga mig i ansiktet och bli svart runt ögonen. Men ingen reagerade.”

Inte förrän en kväll när företaget har personalfest. Den börjar på en krog i Gamla stan. Man drar vidare till en klubb där Pelle Hedberg plötsligt ser en av sina ”transvestit-kolleger” på dansgolvet. Pelle smyger fram och ber kompisen att inte avslöja att de känner varandra. Men senare på kvällen, när hans medarbetare kommenterar vad de har sett, kan han inte hålla tyst längre. Han berättar att han känner mannen i kvinnokläder. Medarbetarna tystnar och ser frågande ut.

Då släpper Pelle Hedberg bomben.

”Ja, jag är också transvestit.”

Det känns som en evighet innan en av medarbetarna klämmer fram.

”Gud vad coolt! Give me a five!”

”Jag har inga problem med det!”, säger en annan.

Dagen efter berättar Pelle Hedberg för de andra medarbetarna, och någon vecka senare blir personalen i Göteborg informerad.

Men han säger ingenting till företagets ledning. Han anar någonstans att det inte kommer att tas emot väl. Han vet också att det bara är en tidsfråga innan det når ägarna.

När Pelle Hedberg en tid senare är på möte med företagets vice vd för att gå igenom ekonomin beter sig vice vd:n märkligt.

Till slut klämmer vice vd:n fram:

”Jag har hört att det är någon som går i kvinnokläder i Stockholm. Vet du något om det?”

Pelle Hedberg berättar om sin transvestism och att det är något han ägnar sig åt på fritiden.

”Jag tänkte att ’nu är det kört’. Företagskulturen var sådan. Den var väldigt macho”, säger Pelle Hedberg.

Han väntar på samtal från företagets vd. Efter tre månader kommer
det. Vd och vice vd är på väg till Stockholm (de sitter annars på annan plats).

”Det var barska miner i konferens-rummet. Vd:n sa: ’Om det här på något sätt kommer fram i samband med ditt arbete kommer bolaget att vidta åtgärder, det förstår du väl’”, säger Pelle Hedberg.

Pelles Hedbergs reaktion är att jobba ännu hårdare.

”Jag satte på skygglapparna. Jag skulle minsann visa dem att en transvestit kunde. Jag fick inte nyanställa och blev därför tvungen att driva personalen hårt, för att kunna hålla den ökande verksamheten igång och samtidigt förbättra resultatet ännu mer.”

Han driver sig själv lika hårt. Det är under den här perioden han hänger över en toalettstol i en hytt på Birka Paradise och kräks blod från sitt blödande magsår. Sedan ligger han på Norrtälje sjukhus i fyra dygn. Efter sjukhusvistelsen fort-sätter han att jobba lika hårt, ofta 15 timmar om dygnet. På helgerna är han på mässor och representerar företaget.

Efter åtta månaders slit känner han att magsåret är på väg tillbaka. Samtidigt kommer resultatet från den senaste medarbetarundersökningen. Domen är hård. Han har drivit personalen för hårt.

”Jag hade tunnelseende. Jag tänkte mest på att prestera, att leverera resultat. Att ordna aktiviteter med personalen kom i andra hand.”

Med det negativa resultatet från medarbetarundersökningen som stöd bestämmer sig ledningen för att omorganisera. Pelle Hedberg blir av med sin position som Sverigechef, och får titeln ”utvecklingschef”.

”Jag var plötsligt paria. Trots att jag satt med all kunskap och i stort sett alla kontakter med omvärlden blev jag över en natt utestängd från säljsamtal och ombudsträffar. Jag fick uttryckligen inte ha någon kontakt med omvärlden.”

Efter många turer, där Pelle Hedberg upplevde sig illa behandlad och kontrollerad, får han nog.

”Jag ville inte vara kvar på företaget en dag längre.”

Efter några månaders förhandlin-gar kommer han och arbetsgivaren överens om ett avgångsvederlag.

I dag driver han sitt eget företag, Hedberg Marin, som förvarar och reparerar fritidsbåtar. Han är skild sedan ett par år tillbaka, men tror inte att det beror på transvestismen.

Han döljer inte längre sin kvinnliga identitet. Han bär gärna smycken och uppsatt hår både i jobbet och på fritiden. Kunder, familj och vänner har accepterat att han är Pia.

Men trots att han fått mycket stöd och kärlek från i stort sett alla, kan han ändå känna sig nedstämd över det som hände på jobbet på grund av hans könsidentitet.

”Man är ju ganska ensam ändå, när man har en sådan här ’defekt’. Tänk, vad enkelt livet hade varit om jag varit en vanlig machogubbe i stället.”

Han kan förstå, men inte acceptera hur hans arbetsgivare reagerade på att han är transvestit.

”De jobbar utifrån sin tes att det skulle ha skadat företaget. Men det tror inte jag. Om man hade hanterat det på ett bra sätt och utnyttjat situationen, skulle man ha haft vinning av det. Man skulle framstå som ’det öppna bolaget’. Det finns säkert några kunder som skulle hoppat av, men vi skulle nog fått ännu fler nya.”

Hans nuvarande kunder bryr sig inte om att han går med lösbröst och målade naglar. Han känner sig fri att klä sig som han vill.

”Jag har kommit till insikten att jag skiter i vad folk tycker. Mina kunder här uppe tycker ju att jag är jättemysig. De är så positiva till mig. Nu kan jag stå och prata med kunder med min manliga röst och mina bröst. Så säker är jag i mig själv. Det jätteskönt att jag kan få vara så här. Och att slippa det uppstramade sättet man ibland måste ha som chef.”

Att sluta klä sig som kvinna för att behålla chefsjobbet var aldrig ett alternativ.

”Det är som att be en svart person att byta hudfärg. Det skulle inte fungera.”

Vad har han lärt sig om sig själv?

”Jag ångrar inte att jag har kommit ut. Nu kan jag vara trygg i mig själv som tjej. Däremot vet jag inte varför jag är så här. Men för mig är det inte viktigt att veta egentligen. Jag går i okunnighet. Men skit samma.”