Carl Bildts universum

Han sitter på arbets­rummet och skriver på sin älskade laptop. Det är en ovanligt varm dag för att vara mitt i den regnigaste sommaren i mannaminne. I Arvfurstens palats, där utrikesdepartementet huserar sedan drygt 100 år, är det nästan tomt.

Alla andra har semester.

Brevet, som utrikesministern författar, är ställt till Kronofogdemyndigheten. Det gäller en fastighet på Lidingö i Stockholm, som till hälften ägs av ryska staten och som nu fogden vill lägga vantarna på.

Kan ni vara så vänliga att inte utmäta den?

Varför?

För att jag är Carl Bildt.

Nils Daniel Carl Bildt är regeringens motsvarighet till den där medarbetaren som du har i din grupp; hon eller han som tycks flyta lite ovanpå, som vägrar hålla sig innanför de ramar du har satt upp och som hela tiden fattar egna beslut utan att stämma av med dig eller någon annan.

Det är inte så att hon eller han försöker chefa över dig, men det känns som om den här medarbetaren liksom struntar i att det är du som bestämmer.

Allt bottnar i gott självförtroende, ett distanslöst engagemang och omvärldens bekräftelse. Resultatet blir lätt en form av tunnelseende. Och ett beteende som du upplever som rätt jobbigt.

Uttrycket ”solospelare” är ett av det vanligaste när Carl Bildts ledarskap ska beskrivas. Det fanns med redan i rubriken på det cheftest som gjordes i denna tidning för exakt fem år sedan (Bildt fick ihop 25 poäng av 40, vilket gav honom en placering i den nedre delen av ledarligans mittenskikt). Den uppfattningen tycks ha stått sig över tid och stämmer väl överens med vad personer som vi har talat med i dag säger:

Carl Bildt har svårt att lita på sina medarbetare, ignorerar ordinarie beslutsgångar och struntar i att kommunicera internt.

Samtidigt talar de som jobbar riktigt nära honom om en inspirerande ledare som delegerar och får människor att känna sig delaktiga. Han har karisma och humor och är bra på att få medarbetare att känna sig som en i gänget.

En effekt av hans ovilja att förankra beslut är att beslut aldrig behöver dras i långbänk. Carl Bildt besitter en handlingskraft som är få förunnad.

Statsvetaren Jenny Madestam sorterar in Carl Bildt i gruppen ”övertygelsepolitiker”. Där ryms personer som utstrålar en övertygelse om sina egna idéer, som säger ”jag tror på det här själv” på ett sätt som väcker förtroende, och som har starka principer.

”En övertygelsepolitiker står i kontrast till en ansvarspolitiker, som är en person som tar ansvar för landet eller partiet, vilket innebär att man kan kompromissa”, säger hon och nämner Gudrun Schyman som ett annat namn ur samma grupp.

”En övertygelsepolitiker kan få respekt av väljarna, även om de inte håller med personen i fråga. Men det är inte nödvändigtvis positivt, för ibland behöver man kompromissa. Dessutom präglas den svenska politiska kulturen av en samförståndsanda. Den är ofta kompromissin­riktad”, säger Jenny Madestam.

Men Carl Bildt är ingen lagspelare, konstaterar hon.

”Carl Bildt går före, han agerar på ett sätt som kanske inte går i linje med regeringen. Jag kan tänka mig att Fredrik Reinfeldt många gånger har suckat. Jag kan också tänka mig att Bildt har gjort en överenskommelse med statsministern: ’Du lyssnar på mig och jag får köra mitt race’. Carl Bildt hade aldrig accepterat att bli en underhuggare. Han är untouchable”, säger hon.

”Det var också extremt smart av Reinfeldt att ta in honom. Han visade att ’jag kan minsann ta in människor som jag har haft konflikter med’.”

Och osams hade de ju varit, Reinfeldt och Bildt. Så att flisorna har yrt omkring dem. I mitten av 1990-talet, när Bildt var Moderaternas partiledare och Reinfeldt ordförande i Moderata ungdomsförbundet, målade Reinfeldt kritiskt upp sin bild av partiet i boken Nostalgitrippen. Bland annat kallade han gruppen kring partiledaren för ”Bildt-kopior”.

Under ett omskrivet riksdagsgrupps­möte visade Carl Bildt upp en imponerande arsenal av härskartekniker. Varje gång unge Reinfeldt försökte påpeka att något var ryckt ur sitt sammanhang eller feltolkat högg Bildt tillbaka och anklagade honom från ett nytt håll. ”Jaha, du börjar backa nu?”, ”står du inte för vad du sagt?” och så vidare.

”Det var förfärligt, fullkomligt förfärligt”, sade Reinfeldt till journalisten Anita Kratz efteråt.

”Jag hade ingen möjlighet att försvara mig.”

Fredrik Reinfeldt hamnade i kylan, Moderaterna förlorade makten, Bo Lundgren tog över partiet, Socialdemokraterna vann ännu ett val.

Men Reinfeldt kom in från kylan och blev partiledare och Moderaterna tog tillbaka makten över Sverige och den styrande fyrpartialliansen. Och Carl Bildt gavs en möjlighet att återvända till den svenska politikens finrum och ägna sig åt det han tyckte bäst om: utrikespolitik.

De som har insyn i hans arbete över längre tid menar att Carl Bildts ledarskap inte har förändrats sedan han var parti­ledare.

Bildt förde, partiet följde. Om Bildt plöt­sligt fick för sig att valsen skulle övergå till fyrafjärdedelstakt fick partiet vackert följa med.

Men alla följde inte. I synnerhet yngre medarbetare och partikamrater ledsnade på att inte släppas fram och att hunsas av den grupp av ja-sägande män som fått namnet ”Bunkern”. Då hoppade de unga av.

På samma sätt hyser nu diplomaterna en liknande oro. Medarbetare och tjänstemän känner sig inte sedda och det sägs att många väljer att lämna utrikesdepartementet om de kan.

För att lite skämtsamt markera både sin fria roll och skillnaden mellan sig och de yngre regeringskollegerna har Carl Bildt kallat sig ”moderat classic”.

För den här typen av medarbetare är inga lagspelare. Således vill Bildt inte vara en i gänget med de andra, nya moderaterna.

För han är ju Carl Bildt.

Egentligen är ju det den titel som passar honom bäst. Han är förvisso medarbetare i regeringen och chef för utrikesdepartementet, men mer än något annat är han just ”Carl Bildt”.

Vad händer egentligen i en grupp när en medarbe­tare vägrar att följa ledarstrukturen? Sätts inte makten ur spel?

Jo, men det behöver inte vara negativt. Det kan rent av vara en tillgång för gruppen, menar Stefan Tengblad, professor i företagsekonomi och forskare inom bland annat ledarskap vid Högskolan i Skövde.

Han liknar Carl Bildt-rollen vid entreprenörens.

”Det är en viljestark och intelligent person som ser saker som andra inte gör. Den kan skapa mycket gott omkring sig, den skapar dynamik. Det gör man inte på samma sätt med enbart personer som är lyssnande och inställsamma omkring sig”, säger han.

Exceptionella individer behövs för att en organisation ska kunna prestera maximalt, menar Stefan Tengblad.

Men det skulle inte fungera lika bra om, säg, Jan Björklund körde samma frifräsarstil.

”Den individuella särarten får inte tryckas tillbaka för mycket. Det finns inte plats för andra exceptionella individer. Så det gäller att hitta rätt personer. Skulle någon tala om för Carl Bildt vad han ska göra och inte göra skulle han nog snart börja tycka att jobbet blir tråkigt”, säger Stefan Tengblad.

Gerry Larsson, som är professor i psyko­­logi och undervisar i ledarskap vid Försvarshögskolan drar en parallell mellan surdegar och denna typ av frifräsande medarbetare.

”När det gäller surdegar finns det forskning som säger att man klarar sig ganska bra med en. Men två kan sabba. Om den här typen av medarbetare håller sig inom sitt revir, gör bra grejer och är lojala skulle det fungera. Men fler än två går nog inte”, säger Gerry Larsson.

Det finns flera skäl till att Reinfeldt går med på att ha Bildt i laget. Först och främst handlar det naturligtvis om hans sakkunskap.

”Han har en specialbegåvning som ger ett unikt tillskott”, menar Gerry Larsson.

”Och sedan uppfattar jag att Bildt inte utmanar Reinfeldt om ledarrollen. Det finns en upplevd grundlojalitet. Hade Reinfeldt tvivlat på den hade det inte gått. Visst kan man se det som att Bildt är ute på en egotripp, men han är det inte för att ta över verksamheten”, säger han.

Rollen som ”Carl Bildt” gör honom till en regeringens Zlatan, en superstjärna som rör sig fritt över planen och som inte tar order i första taget.

Och Carl Bildt är, i likhet med fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic, en svensk ikon på en internationell arena. Han är ständigt på språng, ständigt online (det sägs att om hans medarbetare vill veta var Sverige står i utrikespolitiska frågor får de läsa hans blogg eller följa hans Twitter) och ständigt minglande med världens ledare.

Han trivs där.

”Ge honom ett flygplan och ett Twitterkonto så är han nöjd”, säger en person som Chef har talat med.

Resan han är ute på påbörjades i juni 1995, då han blev EU:s sändebud på Balkan med uppdrag att medla i inbördeskriget i dåvarande Jugoslavien.

Sedan dess har det blivit många stämp-lar i passet. Ett gediget nätverkande i politikens globala finrum har gjort honom tjenis med Hillary Clinton och andra världspolitiker.

I Sverige blev han snabbt världsberömd som fredsmäklaren; en bild som i stort sett har dröjt sig kvar.

Men hur är det med bilden av Bildt utanför landets gränser? De personer som Chef har talat med är överens om att hans status som världspolitiker är högre på hemmaplan än ute i resten av världen.

Ett amerikanskt dokument, framgrävt av Wikileaks, visar att Bildt bland ameri­kanska diplomater kallas en ”medium size dog with big dog attitude”. Här varnas det också för hans begränsade politiska förmåga.

Hans insats ska dock inte förringas. Bildts norska diplomatkollega Thorvald Stoltenberg, tillika far till Norges stats­minister, har sagt så här om Bildts roll på Balkan:

”Bildts stora styrka internationellt, och samtidigt hans svaghet, är att han är direkt och ärlig i det han säger. Det gör att han får stor respekt när man arbetar ihop med honom – men hans direkthet skapar också problem för honom.”

Det var också i samband med hans tidiga utlandsuppdrag som bilden av Carl Bildt som arrogant och överintelligent på allvar odlades. Många minns exempelvis hur han yttrade att de flesta, i synnerhet journalister, var okunniga när det handlade om internationell politik.

I takt med att världen öppnades för honom smalnade hans blick. I sina veckobrev skrev han nästan inget om svensk politik eller om partiet. Bildt ville att alla skulle dela hans engagemang och hans kunskap. På Moderaternas kontor i Stockholm inrättades ett rum där Balkankonflikten skulle följas i detalj med kartor med nålar på.

Alla skulle ha förståelse för Balkankonflikten.

”Bildts ledarstil och hans omgivning som lyfter honom gör att inget lever vid sidan om honom”, skriver Anita Kratz i sin bok Reinfeldt, ensamvargen.

Jenny Madestam konstaterar att Carl Bildt, paradoxalt nog, var som mest framgångsrik som ledare när han inte var när­varande.

”Initialt var han ju inte helgonförklarad. Men under den här resans gång blev han det”, säger hon och menar att han i det beteende som utvecklades under den här perioden har sin svaghet.

”Många menar att han är rolig och humoristisk. Men det är en akilleshäl att han uppfattas elitistisk och står för långt från väljarna. Han har svårt att sätta sig in i den lilla människans perspektiv. Men nu, i den rollen han har nu, slipper han ju att ha med väljarna att göra. Han är nog mer bekväm nu”, säger hon.

Carl Bildt har en väldig repertoar att utnyttja, konstaterar Stefan Tengblad.

”Vad som verkar vara påfallande med Carl Bildt är att han är begåvad, talför och charmerande. Han kan vara raljant ibland men har också buspojksmanér över sig och kan säga ’det var inte min mening’. Han är också en stark politiker som vågar säga det han anser vara rätt, inte det som han tror att andra förväntar sig att han ska säga.”

”Det kan bli ett problem också att ha en sådan person i en grupp om det blir mycket på eget bevåg. Men det finns otaliga exempel på att entreprenöriella per­soner som inte får utrymme för sina idéer i byråkratiserade organisationer säger upp sig. Tänk vad mycket talang som många organisationer går miste om på detta vis”, säger Stefan Tengblad.

Fredagen den 6 augusti 1999 meddelade Carl Bildt att han inte tänkte ställa upp för omval till rollen som ordförande för Moderaterna. Tretton års partiledarskap var till ända.

Efter avhoppet fortsatte han ett tag i riksdagen, men med en närvaro som beskrivits som ”förströdd”. Han kombi­nerade sina internationella uppdrag med en del styrelseuppdrag.

I maj 2000 blev Carl Bildt styrelseledamot i Lundin Oil (och sedermera Lundin Petroleum) och påbörjade då ett engagemang som har kastat en lång mörk skugga över hans rykte och anseende som utrikesminister.
Bildt får ständigt svara på frågor om sina kopplingar till familjen Lundin, dess affärer i Sudan samt hans optioner i det ryska oljebolaget Vostok Nafta. Inte sällan handlar frågorna om huruvida fredsmäklarens affärer har påskyndat ett blodigt inbördeskrig. Bildt försvarar sig om och om igen, ibland tålmodigt, ibland uppretat.

Sommarens brev till Kronofogden är inte det första som Bildt på eget bevåg skrivit till makthavare och därmed be­­skyllts för det som brukar kallas ministerstyre.

Redan 1994 skickade han, i egenskap av Sveriges statsminister, brev till Rysslands president Boris Jeltsin med anledning av misstänkta ubåtskränkningar av svenskt farvatten.

Den gången visade sig den misstänkta ubåten vara minkar.

Även vid andra tillfällen har han retat upp sin omgivning, inte sällan just Ryssland, genom att reptilsnabbt och i vassa ordalag fördöma ditt eller datt. Han gjorde exempelvis jämförelser med Nazityskland när Ryssland invaderade Georgien 2008.

Och att Sverige gör vapenaffärer med Saudiarabien tyckte han inte var något konstigt alls. Han beskriver diktaturen som ”ett familjeföretag” som det är viktigt att hålla sig väl med.

Carl Bildt har sitt goda självförtroende att tacka för att han har lyckats ta sig ur en sådan lång rad knepiga situationer.

”Göran Persson har också självförtroende. När de blir ifrågasatta blottar de strupen och säger ’skär mer, sådan här är jag’. Någon annan skulle respondera på kritiken. Men Bildt skulle aldrig göra en pudel. Det är take it or leave it som gäller”, säger Jenny Madestam.

Men visst finns det en gräns för hur mycket en chef kan försvara en sådan medarbetare. Även om chefen heter Fredrik Reinfeldt och medarbetaren Carl Bildt.

”I Carl Bildts fall kan det säkert bli så ifall det skulle dyka upp något som ifrågasätter hans oberoende som minister. Det vore svårt om han blev vingklippt. Men han är den typen av politiker som är stryktålig. Han kommer tillbaka. Och han bryr sig inte så mycket att han blir för­siktig. Nästa vecka är han som förut, som om inget har hänt”, säger Stefan Tengblad.

Så hur länge kommer Fredrik Reinfeldt att vilja ha Carl Bildt med i sitt lag?

”Så länge det flyter och det finns framgång finns en stor fördragsamhet och acceptans. Man accepterar frifräseri om det är en person med förtroende­kapital och status. Och Reinfeldt har ju viss erfarenhet av Bildt. Jag tror att han gör en avvägning mellan kostnad och förtjänst och inser att plusen överväger”, säger Gerry Larsson.