”David och Goliat – konsten att slåss mot jättar”, Malcolm Gladwell

Slaget mellan filistéerna och Israel hade nått ett dödläge när filistéerna skickade fram sin främste krigare.

Hans namn var Goliat.

”Utse någon på er sida som får komma ner till mig. Om han är stark nog att kämpa mot mig och dödar mig, så blir vi era slavar. Men om jag vinner och dödar honom, då blir ni våra slavar och tjänar oss”, ropade han till motståndarsidan.

Hos israelerna var det tyst.

Förmodligen för att Goliat var drygt två meter lång, iklädd bronshjälm och heltäckande rustning och beväpnad med spjut och svärd.

Till slut klev herdepojken David fram. Utan rustning och svärd, men med en stenslunga i handen, antog han utmaningen.

Resten kan vi. David fäller jätten och i samma ögonblick får världens underdogs sin främste ambassadör.

När Malcolm Gladwell skriver om jättar syftar han på mäktiga motståndare av alla de slag – från arméer och kolossala krigare till funktionshinder, motgångar och förtryck. Personerna som han beskriver i sin bok har alla tvingats ta ställning till frågor som ”ska jag följa spelreglerna eller min egen instinkt?”, ”ska jag framhärda eller ge upp?” eller ”ska jag slå tillbaka eller förlåta?”.

Malcolm Gladwell har två idéer som han testar i boken: dels tanken att ojämna styrkeförhållanden i sig sporrar storhet och dels att vi konsekvent missuppfattar dessa konflikter.

Jättar är inte vad vi tror att de är.

Inte ens Goliat är den vi tror att han är.

Många forskare tror i dag att Goliats fall orsakades av en sjukdom. Att han lidit av akromegali, som orsakas av en tumör i hypofysen och innebär en överproduktion av tillväxthormon.

Den som drabbas av akromegali är långsam i rörelserna och har dålig syn (tumören klämmer på synnerven), vilket gör Goliat till ett ganska lätt byte, sin storlek till trots.

”Att vara en underdog kan förändra människor på sätt som vi ofta inte förmår uppskatta: det kan öppna dörrar och skapa chanser, det kan möjliggöra saker som annars verkat otänkbara, skriver Malcolm Gladwell.

Inte förberedd

Goliat förväntade sig en strid man mot man: en krigare som han själv. Han kunde inte föreställa sig att striden skulle utkämpas på något annat sätt. Därför förberedde han sig för det.

Saul, israelernas kung, tänkte likadant. Han jämställde makt med fysisk styrka. Enligt den tanken har Goliat ett maktövertag över David.

Men makt kan uppträda i andra skepnader – genom någon som kompenserar styrka med snabbhet och överraskningar.

Saul och israeliterna gjorde en bedömning av Goliat och drog förhastade slutsatser om vad han var kapabel till.

Det osannolika inte så osannolikt

Vi vill gärna se Davids seger över Goliat – och andra underdogs segrar – som osannolika händelser. Men underdogens seger är inte alls osannolik, om man tittar på statistiken.

Statsvetaren Ivan Arreguín-Toft har räknat ut att 71,5 procent av alla krig under de senaste 200 åren har vunnits av länder som varit mindre, sett både till invånarantal och militära muskler, än motståndarsidan.

Ivan Arreguín-Toft har sedan tagit undersökningen ett steg längre: han har räknat ut att då en uppenbart stark och en uppenbart svag armé strider ökar den svagare sidans vinstprocent från 28,5 till 63,6 procent – om den svaga gör som David och vägrar slåss på det sätt som den större sidan vill.

Underdogs som utmanar konventionen vinner hela tiden, alltså.

När den svagare sidan ställer upp på den starkas konventionella metoder – i David och Goliats fall en traditionell närkamp – får den mindre i regel stryk: 119 förluster i 152 fall.

I ett av bokens första kapitel berättas om hur företagsledaren Vivek Ranadivé tar över sin dotters basketlag i Kalifornien.

Han har aldrig tränat ett basketlag tidigare – han har inte ens spelat basket – men han bestämmer sig direkt för att luta sitt ledarskap mot två principer. Det ena är att han inte ska höja rösten, han ska leda dessa tolvåringar på samma sätt som han leder sina medarbetare: lugnt och mjukt.

Den andra principen är att inte spela på ett traditionellt sätt.

Laget som Ranadivé coachar är ett tjejlag som saknar talang – många av spelarna är döttrar till hans medarbetare på mjukvaruföretaget i Palo Alto, Malcolm Gladwell kallar dem ”datanördar” – i en sport som han inte vet någonting om. Han är en underdog och outsider, vilket ger honom friheten att pröva saker som ingen annan ens har drömt om.

När han närmar sig spelet ser han hur det först utövas på ena sidan basketplanen, sedan den andra. Ena laget anfaller, det andra försvarar. Sedan blir rollerna omvända.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Han inser att om laget spelar på ett traditionellt sätt – det vill säga låter motståndarna ostört driva bollen över planen – kommer de säkert förlora mot mer tekniskt duktiga lag.

Därför ska han inte, bestämmer han sig, leda laget på ett sätt som gör det lätt för starka lag att utföra just de saker som de är så bra på.

Han räknar bland annat ut att ett lag bara försvarar ungefär 7 meter av planens totala längd på 28 meter. Med en spelidé lånad från amerikansk fotboll i stället, där spelet till stor del går ut på att hindra motståndarlaget från att utföra sitt spel, coachar han tjejerna i sitt lag. I princip går det ut på att spelarna ”flänger omkring med vevande armar” och försvarar varenda centimeter av basketplanen i stället för de traditionella 7 metrarna.

Vivek Ranadivés debut som baskettränare blir en succé. Hans lag av underdogs lyckas skaka om sin serie rejält (och reta upp åtskilliga av de andra lagens tränare).

Historien om Vivek Ranadivé och hans basketlag visar att det som ses som en fördel inte alltid är det.

Små och stora dammar

Vi tänker ofta på hur prestige, resurser och medlemskap i elitinstitutioner gynnar oss. Däremot tänker vi inte tillräckligt ofta på hur den typen av fördelar kan begränsa våra valmöjligheter.

Malcolm Gladwell reser tillbaka till impressionisterna – dit bland andra Pissarro, Monet, Renoir och Cézanne räknas – i Paris under andra halvan av 1800-talet för att lyfta fram ett exempel.

Under den här tiden var Salongen på Palais de l’Industrie den viktigaste konstutställningen i världen.

Att bli godkänd av Salongen hade dock ett pris: impressionisterna var tvungna att skapa konst som de själva inte upplevde som meningsfull. Dessutom riskerade de att försvinna i mängden. Var det värt det?

Skulle impressionisterna knacka på Salongens dörr eller gå sin egen väg och arrangera en helt egen utställning?

Ville de vara en liten fisk i Salongens stora damm eller en stor fisk i en liten damm som de själva inrättat? Konstnärerna vägde prestige mot att synas, kräsenhet mot frihet och slog fast att priset för den stora dammen var för högt.

De valde den lilla dammen: sin egen utställning.

Hur det gick? Indirekt är utställningen, som hölls i en liten vindsvåning på Boulevard des Capucines, orsaken till att den här kretsen konstnärers målningar i dag hänger på alla större konstmuseum runtom i världen.

”Inom modern konst har det aldrig funnits en viktigare eller mer berömd utställning”, konstaterar Malcolm Gladwell.

Rätt val, med andra ord.

Nackdelarna

De allra flesta är överens om att nackdelar bör undvikas, det är motgångar eller svårigheter som gör att vi får det sämre än innan. Men så är inte alltid fallet.

Nackdelar kan också vara bra.

Att David var så mycket mindre än Goliat, och dessutom utan den tunga rustningen, var ju en fördel då det gjorde honom snabbrörlig.

Malcolm Gladwell kallar den för ”önskvärda svårigheter”, alltså svåra omständigheter som bidrar till framgång.

En svårighet som förenar många kända entreprenörer och ledare är dyslexi.

För många människor är det ett handikapp som de får kämpa med hela livet utan att någonsin se det som något positivt.

Men så finns det en klick människor som har kunnat använda det till sin fördel.

En studie, gjord av Julie Logan vid City University London, visar att andelen dyslektiker bland entreprenörer är omkring en tredjedel.

Malcolm Gladwell räknar upp en lång rad namn på framgångsrika personer som lider av dyslexi: den brittiske entreprenören Richard Branson, fondmäklaren Charles Schwab, grundaren av lågprisflygbolaget JetBlue David Neeleman och många andra.

Det finns två möjliga tolkningar av detta. Den ena är att de har lyckats trots sitt handikapp: de är så smarta och kreativa att ingenting – inte ens en livslång kamp med läsförmågan – har kunnat stoppa dem.

Den andra, och mer intressanta, är att de har lyckats tack vare sitt handikapp – att de genom sin kamp har lärt sig någonting som kunnat vara till fördel för dem.

I boken berättas om David Boies som är dyslektiker och som har gått från att vara byggarbetare med enbart high school-utbildning till toppen av advokatkåren.

I dag är han en av världens mest kända försvarsadvokater.

Ständig koncentration

Juridiken är uppbyggd kring läsandet – olika rättsfall, domskäl och vetenskapliga analyser – och för David Boies är själva läsandet en kamp. Men på lektionerna under juristutbildningen kunde han koncentrera sig på det som sades och lägga det på minnet.

Minnet är hans främsta verktyg, något som han tränat upp ända sedan han var barn och hans mamma läste för honom och han memorerade det hon sade.

Medan hans studiekamrater under föreläsningarna zoomade in och ut – de antecknade, klottrade, missade saker, försjönk i dagdrömmerier – var David Boies hela tiden koncentrerad för att minnas vad som sades.

Som advokat valde David Boies att bli processjurist, ett yrke som kräver att han tänker snabbt och improviserar. Det han behöver säga lär han sig utantill, till skillnad från affärsjuridikens finstilta granskande.

”Om jag kunde läsa snabbare så skulle det underlätta mycket av det jag sysslar med. Ingen tvekan om det. Men att i stället lära sig genom att lyssna och ställa frågor innebär att jag måste ta ner frågeställningarna till en grundläggande nivå. Och det är mycket verkningsfullt i rättegångsfall, eftersom varken domare eller jurymedlemmar har tid eller förmåga att bli expert på ämnet. En av mina styrkor är att jag kan lägga fram ett fall så att de förstår det”, säger David Boies.

Kompensationsinlärning kräver mod

Malcolm Gladwell talar om kapitaliseringsinlärning och kompensationsinlärning. För den som har en vacker röst och absolut gehör så krävs det inte mycket för att sjunga i kör. Kompensationsinlärning är däremot väldigt svårt.

Att, som David Boies, memorera vad ens mamma säger medan hon läser och sedan återskapa orden övertygande kräver att man konfronterar sina begränsningar.

David Boies kompenserade eftersom han inte hade något val.

Kompensationsinlärning handlar om att övervinna osäkerhet, svälja förödmjukelse och massor av koncentration. Därefter krävs modet att ge en lyckad föreställning av att du behärskar ämnet.

De flesta människor med ett allvarligt handikapp kan inte bemästra alla dessa steg. Men de som kan det klarar sig bättre än vad de annars skulle ha gjort, eftersom det som de lär sig för att de är nödda och tvungna är mer kraftfullt än det de lär sig med lätthet.

Dyslektiker kompenserar sitt handikapp genom att utveckla andra förmågor som – emellanåt – kan visa sig vara mycket gynnsamma.

Men det kan också handla om att bli utsatt för bombanfall eller att bli föräldralös. Det är upplevelser som kan bryta ner – eller som kan styrka.

Det uppstår en oväntad frihet i känslan av att det inte finns någonting att förlora.

Osympatiska kreatörer

Psykologer mäter personlighet i något som kallas för femfaktormodellen, där vi bedöms efter följande dimensioner:

 1. Neuroticism – om en person är känslig och nervös eller säker och tillitsfull.

 2. Utåtvändhet – om en person är energisk och sällskaplig eller ensamvarg och reserverad.

 3. Öppenhet – om en person är påhittig och nyfiken eller konsekvent och försiktig.

 4. Samvetsgrannhet – om en person är ordentlig och flitig eller lättsam och oförsiktig.

 5. Sympatiskhet – om en person är samarbetsvillig och empatisk eller självisk och fientligt inställd.

Psykologen Jordan Peterson har kommit fram till att innovatörer och revolutionärer brukar ha en mycket speciell blandning av dessa drag – i synnerhet av de tre sista: öppenhet, samvetsgrannhet och sympatiskhet.

Innovatörer måste vara öppna. De måste kunna föreställa sig saker som inte andra kan och vara villiga att utmana sina egna förutfattade meningar. De måste också vara samvetsgranna, disciplinerade och uthålliga för att kunna genomföra sin idé.

Det är också självklart.

Men innovatörer måste också vara – osympatiska. Därmed inte sagt att de måste vara motbjudande eller otrevliga. Men i femfaktormodellens personlighetstests femte dimension, ”sympatiskhet”, brukar de hamna längst ut på skalan.

”De är människor beredda på att ta sociala risker – att göra sådant som andra kanske ogillar”, skriver Malcolm Gladwell och använder ett av sina favoritcitat, hämtat från dramatikern George Bernard Shaw: ”Den förnuftiga människan anpassar sig till världen – den oförnuftiga envisas med att försöka anpassa världen till sig själv. Därför beror alla framsteg på den oförnuftiga människan.”

Som exempel på en osympatisk ledare väljer Malcolm Gladwell Ikeas grundare Ingvar Kamprad.

På andra sidan järnridån

Han hade revolutionerat möbelindustrin i Sverige genom att saluföra omonterade möbler och frakta dem billigt i platta paket till ett mycket lägre pris än konkurrenterna.

Men medan kunderna jublade sparkade branschen bakut. I slutet av 1950-talet inledde svenska möbelfabrikanter en bojkott av Ikea.

Då vände Kamprad blicken över Östersjön. På andra sidan vattnet, i Polen, var arbetskraften billig och tillgången till trä god.

Problemet var att all logistik saknades. Och att det kalla krigets järnridå klöv Europa i två delar. Inget västföretag jobbade med Polen.

Men så fungerade Ingvar Kamprads öppenhet: få företag lade ut något på entreprenad på det viset i början av 1960-talet (som att Walmart skulle försöka etablera sig i Nordkorea; så jämför Malcolm Gladwell Ikeas polska samarbete).

”Han är en man med kontrollbehov”, säger Anders Åslund, verksam vid Peterson Institute for International Economics, som intervjuas i boken.

”Det är därför han lyckades där andra gick bet. Han åkte till ogästvänliga platser och såg till att saker och ting fungerade. Han är en extremt envis person.”

Ingvar Kamprad brydde sig inte om vad andra tyckte och tänkte om honom: det är det osympatiska draget. Endast en väldigt liten skara människor har kreativiteten att komma på tanken att frakta möbler platt och lägga ut saker på entreprenad när de drabbas av bojkott.

En ännu mindre skara har inte bara den sortens insikt utan också disciplinen att bygga upp en förstklassig produktionsverksamhet i en ekonomisk avkrok.

Men att vara kreativ och samvetsgrann och ha själsstyrka att trotsa kalla kriget? Det är ovanligt.

Bokens tredje del handlar om maktens begränsningar och tar sitt avstamp i Nordirlandkonflikten, där Storbritannien klev in på arenan. Likt en månghövdad Goliat klev den brittiska armen, stor, trögrörlig och rustad till tänderna, in i konflikten för att slå ner konflikten mellan protestanter och katoliker.

De var av åsikten att det inte spelade någon roll vad folket i Nordirland tyckte om dem, eftersom de hade resurser, vapen, soldater och en erfarenhet som var långt större än revoltörernas.

Helt fel, skulle det visa sig.

För att illustrera exakt vad som gick fel med britternas insats i Nordirland beskriver Malcolm Gladwell ett klassrum hos en förskoleklass, där läraren helt har tappat kontrollen över situationen. I stället för att försöka engagera barnen har hon stirrat sig blind på verktygen.

Det viktigaste är att barnen läser, inte att de förstår vad de läser.

I stället för att signalera ”Nu ska jag kontrollera ert beteende” behöver läraren tänka: ”Vad kan jag göra för något intressant som hindrar er från att bära er illa åt?”

I stället lyckas läraren i Malcolm Gladwells exempel förvandla en vetgirig och uppmärksam elev till en som hjular tvärsöver golvet.

När maktens människor vill att vi andra ska uppföra oss ordentligt är det framförallt viktigt hur de själva uppför sig.

Malcolm Gladwell hänvisar till det som kallas för legitimitetsprincipen. Enligt den bygger legitimitet på tre saker:

1. Personerna som har ombetts att lyda en makthavare måste känna att de har en röst – att om de yttrar sig så ska de bli hörda.

2. Lagen måste vara konsekvent, det måste finnas en rimlig förväntning om att reglerna imorgon kommer att vara i stort sett desamma som i dag.

3. Makthavaren måste vara rättvis, man kan inte behandla en grupp annorlunda än en annan.

Det här är något som de flesta föräldrar förstår. Vill du få din son att sluta slå sin syster kan du inte titta bort ena gången och skrika åt honom den andra.

Svårare att förstå är däremot betydelsen av samma principer när det kommer till lag och ordning. Men att få kriminella och revoltörer att uppföra sig hänger också ihop med legitimiteten.

Malcolm Gladwell skriver om området Brownsville i New York, där brottsligheten länge varit hög och där ungdomsgäng drivit omkring och skapat oro.

Den nytillsatta polischefen Joanne Jaffe bestämde sig för att ta itu med problemet. Med legitimitet som vapen.

Hon kartlade vilka ungdomar som hade straffats under det senaste året, gjorde en lista över dem och satte sedan samman en specialstyrka av poliser som kontaktade vartenda namn på listan.

Åtgärden kallades J-RIP, Juvenile Robbery Intervention Program.

Hon gav dem ett val: ”Vi vill göra allt vi kan för att få tillbaka dig till skolan, hjälpa dig att ta examen, stödja din familj, ordna med jobb- och utbildningsmöjligheter, läkarbesök – allt vi kan. Men det kriminella beteendet måste du sluta med. Gör du inte det utan blir gripen för något, tänker vi göra allt för att du hamnar i fängelse. Jag struntar i hur litet brottet är, vi kommer att vara på dig hela tiden”, sade hon.

Joanne Jaffes ambition var också att träffa familjerna till alla på listan.

Bland annat berättas om hur poliserna inför Thanksgiving köpte 125 frusna kalkoner som delades ut till familjerna i J-RIP-programmet.

Efter kalkonerna följde julklappar. Sedan fester, skjuts till läkarbesök och hjälp med sommarjobb.

Varför var Joanne Jaffe så besatt av att få träffa ungdomarnas familjer? Jo, därför att hon inte trodde att polisen i Brownsville uppfattades som legitim. Hennes agerande var en vädjan om legitimitet.

”Hon försökte få familjer som hade stått på fel sida om lagen – ibland i flera generationer – att se att lagen kunde stå på deras sida”, skriver Malcolm Gladwell.

Och ja, statistiken visar sitt tydliga språk. Antalet rån och gripanden har sjunkit dramatiskt i Brownsville.

Kanske hade historien om David och Goliat sett annorlunda ut om Goliat hade försökt förstå sin motståndare i stället för att förutsätta att han var rätt rustad för att göra processen kort med sin motståndare.

Bronshjälm, den heltäckande rustningen, spjutet och svärdet hjälpte honom föga.

Det var samma misstag som den brittiske generalen Ian Freeland gjorde i Nordirland. Han brydde sig inte om att titta på vad som hände ur invånarnas synvinkel. Han var övertygad om att han hade satt punkt för upproret när generalen körde omkring på Belfasts gator och för journalister visade upp det skenbara lugnet efter en hårdhänt insats.

Malcolm Gladwell beskriver honom ”som en brittisk styresman i Indien ute på tigerjakt”. Snart skulle han bli Nordirlands Goliat.