”The confidence code”, Katty Kay och Claire Shipman

”Hur jag fick det här jobbet? Åh, det var ren tur. Jag råkade befinna mig på rätt ställe vid rätt ögonblick.”

Eller: ”Visst är det kul att ha blivit befordrad. Men jag vet egentligen inte om jag har vad som krävs för att klara av jobbet.”

Har du någon gång tänkt så? Eller har du kanske rentav sagt det?

Under arbetet med boken ”Womenomics” stötte journalisterna Katty Kay och Claire Shipman ideligen på dessa påståenden. Hos den framgångsrika bankrådgivaren, som inte ansåg sig förtjäna den befordran hon just fått. Hos den kvinnliga ingenjören som, trots årtionden som pionjär inom sitt område, ändå inte ansåg sig vara bäst lämpad att leda företagets nya, stora projekt.

De hade sett kvinnor som inte räckte upp handen under möten i tron att deras idéer inte var tillräckligt bra, kvinnor som var lovande ledare men som inte vågade be om att få utökade arbetsuppgifter.

Och ja, så hade de ju själva tänkt.

De hade till och med trott att de där så självsäkra och högljudda männen i deras omgivning faktiskt var lite smartare än dem.

Var det här bara en serie enskilda historier eller är det verkligen så att kvinnor har sämre självförtroende än män?

Författarna bestämde sig för att undersöka det kvinnliga själv-förtroendet och vad som påverkar det. Och de ville ta reda på hur av-görande självförtroende är för framgång.

Katty Kay och Claire Shipman började fundera. Och forska. Och träffa chefer, förebilder, forskare och psykologer.

De fann att kvinnor generellt hade sämre självförtroende. Resultatet blev denna bok. Och två avgörande insikter: självförtroende är minst lika viktigt som kompetens för att lyckas. Och självförtroende går att träna upp.

Självförtroende ett val

Män belönas för att de ofta utstrålar självsäkerhet, ett lugn, som gör att de uppmärksammas och lyfts fram.

De flesta kvinnorna känner sig obekväma med att dominera konversationer, ta plats i ett mötesrum, avbryta andra och lyfta fram sina egna prestationer. I stället för att bara öppna munnen och säga sin mening inleder de gärna inlägg med orden ”får jag föreslå en sak?” eller ”kan jag tillägga en sak?”.

De sänker huvudet och jobbar hårt i tron att om de bara håller sig till reglerna och jobbar fokuserat så kommer deras naturliga färdigheter att förr eller senare uppmärksammas och belönas.

Katty Kay och Claire Shipman kom fram till att kvinnor måste börja agera, ta risker, våga misslyckas och sluta mumla eller be om ursäkt. Det handlar inte om att kvinnor saknar förmåga att lyckas utan om att de helt enkelt inte tror att de kan lyckas.

Kvinnor är ofta angelägna att få allt rätt, att det ska bli perfekt, så att de är livrädda för att göra något fel.

Men utan att ta några risker kommer vi aldrig att kunna höja oss till nästa nivå.

Således är självförtroende ett val.

Ältandet

Men innan de kom fram till denna slutsats besökte författarna framgångsrika kvinnor i branscher som normalt sett domineras av män. Där måste väl åtminstone det grundmurade självförtroendet finnas?

De letade i idrottsvärlden och träffade kvinnliga basketspelare på elitnivå. Där insåg de att kvinnor i större utsträckning än män funderar över negativa saker som de har varit med om. Kvinnliga basketspelare låter ett missat skott, en dålig passning eller en förlorad match uppta tankarna i stället för att, som männen, ruska det av sig och gå vidare. De ältar saker, helt enkelt.

Sedan träffade de den kvinnliga yrkesmilitären som handplockats till en specialstyrka som jobbar med att oskadliggöra kemiska och biologiska vapen. Trots att hon rent logiskt visste att endast de bästa blev uttagna till denna grupp kunde hon inte låta bli att tro att det handlade om ”tur”, att hon inte riktigt var värdig att vara där.

Katty Kay och Claire Shipman träffade den amerikanska superentreprenören Clara Shih, som berättade att hon under studietiden så starkt tvivlade på sin egen förmåga att förstå datavetenskapen att hon tänkte hoppa av universitetet. ”Jag var övertygad om att de andra upplevde att det var lätt, jag kände mig som en imitatör”, berättar hon.

På examensdagen visade det sig att hon var etta i sin klass.

”Jag insåg att jag hade förtjänat att vara med där hela tiden och att de nördiga killarna som pratade mycket inte nödvändigtvis var de smartaste”, säger hon.

Inte bara anekdoter

I boken radas ännu fler exempel upp på kvinnor som, trots uppenbar framgång, inte riktigt känner att de förtjänar den. De tycks haka upp sig på negativa saker i stället för att, som männen, bara ruska av sig obehaget och gå vidare. Inte ens i de yrkesgrupper där självförtroende rimligen borde vara en avgörande faktor trodde kvinnorna särskilt mycket på sig själva.

Jämte alla berättelser och exempel visar forskningen samma sak. I boken radas exemplen upp:

Hälften av kvinnorna känner tvivel inför sin prestation och sin karriär medan mindre än en tredjedel av männen uttrycker liknande känslor, visar en undersökning gjord bland chefer i Storbritannien.

Män initierar löneförhandling fyra gånger så ofta som kvinnor, enligt en undersökning i USA. Och när kvinnor väl löneförhandlar så begär de 30 procent lägre lön än männen.

När eleverna vid handelshögskolan i Manchester ska gissa hur mycket de kommer att ha i lön om fem år så förväntar sig alltid de manliga studenterna att tjäna mer än kvinnorna. Undersökningen görs varje år, alltid med samma resultat.

Kvinnor underskattar sin egen kompetens. I ett test med frågor om vetenskapliga resonemang fick deltagarna i förväg gradera sin egen kunskap. Efter testet, innan resultatet tillkännagavs, fick de också gradera hur de trodde att det hade gått. I båda fallen hamnade kvinnorna lägre än männen. När resultatet sedan kom visade det sig inte finnas någon skillnad mellan könen.

När kvinnor befinner sig i minoritet i en grupp talar de 75 procent mindre än männen.

Självförtroende en talang

Självfallet tvivlar män på sig själva, men de låter inte dessa tvivel hindra dem lika ofta som kvinnor gör, konstaterar författarna.

En undersökning från Columbia Business School visar att män överskattar sina insatser med 30 procent. Inte för att män ljuger för sig själva utan för att de verkligen tror att de presterar bättre. Forskarna kallar fenomenet ”ärlig övertro”.

Självförtroende är ett uttryck som genom åren har hanterats ganska vårdslöst. Det har förvandlats till en vag term, något som används slarvigt och som får fungera som en illustration för en rad olika saker.

Så vad är egentligen självförtroende? Det finns många olika svar. Men gemensamt för dem är att det nästan alltid finns en koppling mellan självförtroende och handling.

”Det är en attityd, en känsla av att du bemäst-rar något”, säger en psykolog.

”Det handlar om hur säker du är på att du har rätt förmåga att utföra något på ett framgångsrikt sätt”, säger en annan.

Författarna själva kallar självförtroende för ”livets möjliggörare”, något som utmanar oss till stordåd.

”Självförtroende förvandlar tankar till handling”, har psykologen Richard Petty så träffande uttryckt saken. Om du tror på din egen förmåga vågar du räcka upp handen vid det där mötet och säga vad du tycker, du tar det där jobbet som du brinner för, trots att din profil inte stämmer överens till hundra procent med kraven, eller du sjösätter det där projektet. Kort sagt: du får saker att hända.

Det fina med dessa handlingar är att om vi klarar av att utföra dem så stärks vår tro på att vi kan göra det igen. Vi känner oss dugliga och vågar ta oss ytterligare lite längre utanför vår bekvämlighetszon. Med vårt nyvunna själv-förtroende vågar vi göra saker som vi tycker är ännu svårare.

Bemästrande

En viktig källa till självförtroende är det där med bemästrande. Känslan av att vara riktigt bra på något stärker vår tro på oss själva. Men att komma så långt som till att bemästra något kräver mer än att bara sätta en handling i verket, det kräver ihärdig och återkommande träning. ”Vägen till att behärska något kantas av en massa häckar som du måste hoppa över”, som författarna skriver. Du kanske inte kommer att lyckas ta dig över alla, men inget kommer att hindra dig från att försöka.

Belöningen blir mer självförtroende.

Även det självförtroende du får av att bemästra något smittar av sig. När du lärt dig att behärska något får du självförtroende nog att testa något annat.

Om din tro på att du kommer att lyckas med något stimulerar handling kommer denna handling i sin tur att skapa ytterligare självförtroende. Det goda självförtroendet byggs genom hårt arbete, genom framgång och till och med genom misslyckanden.

”Att jobba med sitt självförtroende är att lära sig att utveckla en aptit för utmaningar, att ha motståndskraft och inte ge upp”, skriver författarna.

Människor och apor

Men att kvinnor så uppenbart har sämre självförtroende än män, hur förklaras det av hjärnforskningen? I sin jakt på ett svar besöker författarna forskaren Steve Suomi, som under hela sitt liv har undersökt apors beteende, bland annat deras självförtroende.

Han har gjort en intressant upptäckt: den gen som har som uppgift att transportera ut serotonin – alltså den signalsubstans som reglerar bland annat välbefinnande, oro och ångest hos såväl apor som människor – till hjärnan kan se olika ut. Genen är utrustad med trådar som påverkar dess funktion. Har genen enbart korta trådar leds serotoninet dåligt och kan således bidra till depression eller oro. Är samtliga trådar längre blir också tillförseln av signalsubstansen bättre.

På så sätt har denna gen en påverkan på apornas självförtroende, vilket Suomi såg hos aporna. Genom att koppla samman studierna runt serotonintransportören med andra studier kunde han se ett samband mellan genen och de apor som var mer tillbakadragna och oroliga och de som var mer motståndskraftiga och framåt.

Steve Suomi kunde också se att de som var mindre oroliga i stället försökte samarbeta med andra och var villiga att leda gruppen. De visade större självsäkerhet i sina handlingar.

Att avsaknaden av serotonin påverkar oro och depression har konstaterats hos människor tidigare, men nu kunde Suomi se att god tillförsel av signalsubstansen också påverkar vårt självförtroende.

Skillnaden mellan ett bättre och ett sämre självförtroende går att härleda till generna. Hos apor. Men hur är det hos oss människor?

Författarna undersöker tesen hos ett dussin forskare och får den bekräftad nästan överallt. Mängder av studier visar att en stor del av vår personlighet formas redan vid befruktningen. Vissa vill tona ner detta samband, men ingen förnekar det.

Men är det då en särskild gen som påverkar självförtroendet? Nej, det handlar om en grupp gener som alla bidrar till att skapa handling och därmed självförtroende.

Det finns gener som påverkar blyghet, motivation, kriminellt beteende och anlag för att bli en professionell dansare.

Det finns flera signalsubstanser, förutom serotonin, som jobbar som positiva budbärare i våra hjärnor. Till exempel oxytocin, som bland annat påverkar vår längtan efter närhet men även optimism. Och så dopamin, som får oss att vilja utforska och ta risker.

Det är när dopamin, som får oss att agera, möter serotonin, som förmår oss att tänka -lugna tankar, samt oxytocin, som skapar -värme och positiv attityd gentemot andra,
som självförtroende tar form.

Gener och val

Mycket av vårt självförtroende går alltså att förklara genetiskt. Men hur går det då med författarnas teori att självförtroende är ett val? Är det verkligen så enkelt som att knuffa oss själva ut ur komfortzonen, utföra handlingar som ligger bortom det vi själva trodde var möjligt och på köpet få ett gott självförtroende?

Det ena utesluter inte det andra, visar det sig. Båda teorierna är möjliga. Vi är nämligen inte låsta vid vårt arv och våra gener.

Tidigare har psykologiforskningen utgått från att vårt arv står i kontrast till den miljö vi växer upp i. I dag har man gått ifrån detta och tittar mer på vad som händer när arv och miljö interagerar.

Och det är en hel del. Det är när arv möter miljö som vi formas som människor. Och i vissa fall kan miljön vara så kraftfull att den ändrar hur vår hjärna har programmerats.

Genom att ändra vårt beteende och vår miljö kan vi skapa fysiska förändringar och nya nervbanor i hjärnan, vilket kan förstärka och samtidigt åsidosätta genetik.

Vi kan alltså ändra hjärnans kemi. Detta ser författarna som ett bevis på att våra beslut är minst lika avgörande som det vi är födda med.

Nya vanor kan skapa nya, permanenta mönster i hjärnan.

Själva grundbulten i tanken på att självsäkerhet är något som vi kan skapa genom ett val bygger på teorin om hjärnans plasticitet. Hjärnan är formbar.

Om vi ständigt kan förändra vår hjärnas sammansättning, då kan även de människor som föds med sämre genetiskt självförtroende utveckla ett permanent, solitt sådant med hjälp av rätt träning. Författarna nämner meditation, beteendeterapi och kognitiv terapi som aktivi-teter som kan bidra till att det genetiska självförtroendet förbättras.

Minnet och självförtroendet

Vårt minne spelar också en viktig roll för vårt självförtroende. Det förflutna fungerar som en prolog i vår hjärna, ett band som vi spelar upp om och om igen och som vi låter påverka våra beslut och vårt agerande (”minns hur det gick förra gången du stod inför en sådan här situation”). Vi ältar och ältar och ältar.

Att fly undan minnet av nederlag eller undvika smärtan av ett klantigt agerande, till exempel om vi någon gång offentligt har uttryckt oss plumpt eller felaktigt, är svårt. Och även om vi skulle vilja det så går det inte att i förväg styra erfarenheter som så småningom kommer att bli svidande och omedvetna minnen.

Men bara att veta hur tungt vårt omedvetna minne kan väga när det gäller våra framtida handlingar gör att vi kan bygga upp positiva alternativ, eftersom de kommer att bli avgörande.

Det handlar inte bara om att peppa oss själva, utan om att faktiskt bygga broar över dystra minnen.

Återigen, hjärnan är formbar. Har du den version av oxytocingen som bidrar till blyghet, men får rätt stöd från omgivningen, kanske du inte alls ser dig själv som blyg.

Mäns och kvinnors hjärnor

Skillnaden mellan mäns och kvinnors hjärnor har länge varit ett omdiskuterat ämne, omgärdat av tabu, inte minst bland kvinnor som varit rädda för att eventuella olikheter skulle tala till deras nackdel.

Det kanske inte är så konstigt, kvinnors tillkortakommanden har använts som ett sätt att trycka ned dem under många århundraden. Det har till exempel varit populärt att säga att kvinnor är sämre tänkare än män.

Katty Kay och Claire Shipman är väldigt tydliga när de poängterar att manliga och kvinnliga hjärnor är oerhört mycket mer lika än de är olika.

Men det finns också viktiga skillnader, visar det sig när de börjar forska i ämnet.

Kvinnor tenderar att ha större delen av sin hjärncellsmassa i prefrontala barken, den del av hjärnan som gör att vi kan föra logiska resonemang, och en del i det limbiska systemet, hjärnans känslocentrum. Män har mindre än halva sin hjärncellsmassa i prefrontala barken. Resten är jämnt fördelad över hjärnans samtliga delar.

De små grå, de små vita

Det finns två typer av hjärnmassa, grå och vit. Män har mer grå hjärnmassa, som är användbar för att lösa avskilda problem, medan kvinnor har mer av den vita hjärnmassan, som är avgörande när det gäller att sammanföra olika typer av information.

”Det är nästan som att evolutionen har utformat våra hjärnor för att de ska nå lika komplicerade destinationer på helt olika vägar”, som neurologen Fernando Miranda säger till författarna.

Han anser att den vita massan gör att kvinnor ofta är snabbare på att göra flera mentala kopplingar och därför är skickligare på breda resonemang.

Annat vetenskapligt arbete, presenterat av forskaren Daniel Amen, visar att kvinnors hjärnor är mer aktiva i den prefrontala barken och det limbiska systemet än männens.

Detta indikerar styrkor som empati, intuition, samarbete, självkontroll och lämplig oro (alltså sådant som är avgörande för överlevnad) men också att kvinnor är känsliga för depression, sömnlöshet, smärta och har svårt att kunna stänga av sina tankar.

Denna förmåga att tänka mycket, att överanstränga den prefrontala barken, gör att kvinnor ofta fastnar i vissa tankar och beteenden, som till exempel att oroa sig och att hysa illvilja.

Denna förmåga gör kvinnor bra på multi-tasking men det kan också leda till en snöbollseffekt av negativa tankar och oro som skapar stress och en oförmåga att koppla av.

En självförtroendedödare, konstaterar för-fattarna.

Allt vi behöver göra är att få våra naturliga instinkter att jobba mer till vår fördel”, skriver de.

Tuff uppfostran ger bättre självförtroende

Arbetslivet domineras inte längre helt och hållet av män. Under de senaste decennierna har antalet högutbildade kvinnor ökat. Allt fler kvinnor återfinns på höga chefsposter.

Utvecklingen går framåt. Likväl finns det en hel del kvar att göra när det gäller kvinnors självförtroende. Hur kommer det sig?

De senaste decenniernas prat om självkänsla har varit kraftigt missvisande, menar författarna. De gör en koppling till barnuppfostran.

”Barn har blivit belönade för allting i stället för genuina bedrifter”, skriver de.

Föräldrar har skapat ett tomt självförtroende för båda könen, där barnen får lite ansvar och mycket belöningar. De är berövade motgångar och chansen att misslyckas, skriver de och nämner en rad exempel på framgångsrika kvinnor som tidigt i livet fått ta mycket ansvar, bland annat Christine Lagarde, chef för Internationella Valutafonden, IMF, som fick vara barnvakt åt sin lillebror som fyraåring.

”För att skapa ett bestående självförtroende, måste vi tuffa till oss och skaka av den varma och otydliga bilden av uppfostran”, skriver de.

Knuffa dig själv och bli knuffad

Så hur ser då självförtroendekoden ut? Finns det någon sådan? Ja, i sådana fall handlar den om hårt arbete, stor risk, uthållighet och även bittra misslyckanden då och då.

Vill du bygga ditt självförtroende måste du exponera dig mot dessa ting. Du kommer aldrig att få uppleva hur långt du kan gå om du inte anstränger dig och pressar dig själv till det yttersta och, vilket är lika viktigt, blir knuffad av andra.

Att få självförtroende betyder att ta dig utan-för din bekvämlighetszon.

Stanfordprofessorn Carol Dweck talar om ett tankesätt som uppmuntrar ständigt växande. De mest framgångsrika människorna är de som faktiskt tror att de fortfarande kan utvecklas. Detta tankesätt utgör startpunkten för risk, misslyckande, uthållighet och självförtroende.

Om du bara ska komma ihåg en sak av den här boken, skriver författarna, låt det vara det här: när du tvivlar, agera.

Inget bygger självförtroende lika bra som handling, i synnerhet om handlingen innefattar risk och kanske även misslyckande. Att ta risk innebär att du står på tå.

Börja med små risker. Sätt dig längre fram på mötet, våga testa dina idéer, räck upp handen utan att ha en färdig idé. Det får dig att växa, utvecklas och vinna självförtroende.

Men tro inte att du måste agera som de där männen som tar plats i ett mötesrum, avbryter andra och lyfter fram sina egna prestationer för att visa självförtroende.

Självförtroendet kommer utifrån en för-ståelse för dina egna styrkor och värderingar. Kanske kan du visa självförtroende genom att lyssna, införliva vad andra säger och ta hjälp av andra för att få fram ett budskap.

Så tänk mindre, agera mer och var autentisk.

Där har du delarna i självförtroendekoden.