”Discipline is destiny”, Ryan Holiday

I västvärlden lever vi i en tid av överflöd och frihet. Vi kan hålla oss varma på vintern, svala på sommaren och äta oss mer än mätta. Vi kan åka vart vi vill. Göra vad vi vill. Tro på vad vi vill. Bara genom att vi knäpper med fingrarna dyker nöjen och underhållning upp. 

Varför är vi då så olyckliga? Jo, för att vi har missförstått innebörden i ordet frihet, menar författaren till den här boken. Vi tar den för given och missar de tillfällen friheten ger oss. Teknologi, tillgänglighet, framgång, makt och privilegier behöver ackompanjeras av den andra av de fyra dygderna: självdisciplinen/måttfullheten. På ett sätt sitter vi alla i samma båt: De som nått stor framgång såväl som de som känner sig mindre framgångsrika måste alla klura ut hur de ska hantera sina känslor, avstå från det vi behöver avstå. Vi måste härska över oss själva om vi inte vill att någon annan ska härska över oss. 

Vi har alla ett högre och ett lägre jag. Jag kan respektive jag borde. Dessa två är i konstant fejd med varandra. Det handlar om vad vi kan komma undan med och vad som är bäst för oss.

Självdisciplin hjälper dig att veta skillnaden mellan när du ska ge allt du har och när du ska hålla igen. Det handlar om balans. Några saker motstår vi, några saker genomför vi, hela tiden fortsätter vi framåt med måtta och med siktet mot våra mål.

Måttfullhet och självdisciplin betyder inte att du ska avstå från alla njutningar och glädjeämnen, utan att ta kommando över dig själv fysiskt och psykiskt. Kräv av dig själv att du gör ditt bästa, samtidigt som du betraktar dig med tillåtande ögon. Det kräver mod att leva på detta sätt, men det lönar sig, för det kommer att skilja dig från mängden.

”Frihet är inget annat än en möjlighet till självkontroll”, sa den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower. Innan han blev president, under andra världskriget, hade han varit överbefälhavare för de allierade i Europa. Eisenhower levde som han lärde. Han plågade sig igenom 1930-talets år av oglamorösa militära posteringar innan han nådde generals grad. Mot slutet av andra världskriget, år 1944, kontrollerade han en armé bestående av tre miljoner soldater. Han insåg att det bästa sättet att leda var genom tålamod, att kontrollera sitt temperament och framför allt, genom att föregå med gott exempel.

Som president 1953–1961 var han högsta ansvarig över en arsenal av kärnvapen och därmed världens mäktigaste man. Det fanns nästan ingen eller inget som kunde bestämma över honom vad han skulle göra, inget som kunde stoppa honom, ingen som inte såg upp till honom i beundran eller bort från honom i fruktan. Ändå medförde hans presidentperiod inga nya krig, inga eskalerande konflikter. Hans mest iögonfallande användning av militären var när han sände en luftburen division för att skydda en grupp svarta barn på väg till sin första skoldag. Han lämnade presidentposten med tydliga varningar för de krig som en militär upprustning kan medföra.

Eisenhowers storhet, som all sann storhet, bottnade inte i aggression eller ego eller girighet, utan i enkelhet och återhållsamhet – i hur han ledde sig själv, vilket i sin tur gjorde honom värdig att leda andra. Jämför honom med hans motståndare under hans aktiva tid: Hitler, Mussolini, Stalin. Jämför honom med hans historiska föregångare: Alexander den store, Xerxes, Napoleon. Till syvende och sist – det som håller i längden är inte ambitionen utan självbehärskningen. Man kan säga att Eisenhower erövrade världen genom att först erövra sig själv, skriver författaren.

En hästvagn är en bra metafor för begreppet måttfullhet. För att vinna loppet måste man inte bara få hästarna att springa snabbt – utan också hålla dem under kontroll, lugna ner deras nerver, ha ett så fast grepp om tyglarna att hästarna kan styras med precision även under de svåraste förhållanden. Kusken måste balansera fasthet med vänlighet, det lätta och det hårda handlaget. En kusk utan kontroll kommer visserligen att köra snabbt, men förr eller senare krascha. 

Härska över kroppen

Stoikerna förespråkade uthållighet, enkel kost och sparsamt användande av materiella ägodelar. De bar funktionella kläder och skor, åt på funktionella tallrikar, drack måttligt ur sina funktionella glas och höll fast vid gamla väl beprövade rutiner.

I en värld av överflöd måste var och en av oss tampas med våra begär och drifter samt jobba med att förbereda oss på livets upp- och nedgångar. Det handlar om att utveckla styrkan som krävs för den väg vi har valt att gå, att orka hela vägen och att undvika återvändsgränderna och hägringarna, menar författaren.

Den amerikanske baseballstjärnan Lou Gehrig spelade 2 130 matcher för New York Yankees mellan åren 1923 och 1939. Gehrig anses vara en av de bästa baseballspelarna genom tiderna. Han missade aldrig en match. Visst hände det att han både var skadad och sjuk. Ändå pressade han sig genom smärta som andra skulle ha använt som ursäkt för att slippa spela. Dessutom var han inte en född atlet. Han gjorde sig till en. 

Lou Gehrig älskade sitt jobb som professionell baseballspelare. När du älskar ditt jobb, fuskar du inte. Du respekterar även de mest triviala delarna av utmaningen. Lou Gehrig kastade aldrig sitt slagträ i marken. Han var inte övermänsklig, Han odlade bara styrkan, gjorde den till en vana. Han ignorerade den inre rösten av självtvivel som drabbade även honom.

Gehrig var måttlig med alkohol. Men han var tydlig med att han inte var perfekt. Gehrig valde att ha kontroll. Det handlade inte om disciplin som påtvingats honom utifrån. Hans goda karaktär kom från en inre styrka. Han prioriterade disciplin, trots alla uppoffringar, trots det faktum att andra i laget kom undan med både den ena och andra utsvävningen. Gehrig hade kontroll även över sitt ego. Han höll det i strama tyglar och satte laget före jaget.

En person med självdisciplin ser kroppen som ett tempel. Om vi missköter templet missköter vi också våra chanser att lyckas med det vi föresatt oss. Disciplin ger belöningar.

En person som känner sin kropp, vet också när det är dags att lägga av. För Lou Gehrig inträffade det när han insåg att han inte längre bidrog till laget. I stället hade laget börjat anpassa sig till hans allt sämre prestationer. När han väl bestämt sig slutade han på dagen. Två år senare dog han i ALS, 37 år gammal.

Vad kan vi då lära av detta? Jo, att göra vårt bästa medan vi kan. Livet är kort. Slösa inte bort det. Du vet aldrig när det är game over. Vi är skyldiga oss själva och våra mål att fortsätta framåt. Att bemästra kroppen innan den besegrar oss.

Attackera gryningen

År 1993 mottog den amerikanska författaren Toni Morrison Nobelpriset i litteratur. Hon var den första svarta kvinnan att få priset och hade kämpat sig hela vägen upp till den litterära toppen. Som ensamstående heltidsarbetande tvåbarnsmamma i mitten av 1960-talet fanns helt enkelt ingen tid för henne att skriva böcker. Så hon skapade sig den tiden. I gryningen. Den korta tiden mellan natt och när resten av världen vaknat. För henne var det viktigt att komma igång före soluppgången. När dagen grytt var det dags att kliva in i rollen som mamma och lönearbetare. Men i gryningen var Toni Morrison fri, hon kände sig klar i huvudet och full av energi. 

Debutromanen, The bluest eye (De blåaste ögonen), fick ett strålande mottagande när den kom ut. Toni Morrison följde upp detta med tio ytterligare romaner, nio fackböcker, fem barnböcker, två pjäser och ett antal noveller. Förutom Nobelpriset fick hon flera litterära priser och även medalj av presidenten. 

Lätt för henne, tänker du kanske, hon måste ju ha varit en morgonmänniska. Men vem är egentligen en morgonmänniska? Det vi behöver inse är att det är på morgnarna vi är fria. Morrison märkte att hon hade bättre självförtroende på morgnarna, när huvudet fortfarande var klart och självtvivlet ännu inte hade vaknat. Och hon hade disciplinen och motivationen att gå upp.

Det ansträngande livet är det bästa livet

Storbritanniens kung George IV som levde i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var ett notoriskt matvrak. Hans frukostar bestod av två duvor, tre biffar, en flaska vin och ett glas konjak. Med tiden blev han så fet att han inte längre kunde ligga ner och sova utan att riskera att bli kvävd av sin egen bröstkorg. Han lyckades ändå tillverka några utomäktenskapliga barn medan han struntade i de flesta av sina kungliga uppgifter.

Kungen var den typen av person som verkade tro att han var undantaget från regeln om sunda vanor. Att hans kropp skulle klara obegränsat matmissbruk utan konsekvenser. Vilket den inte gjorde. Hans hälsa blev sämre och sämre för varje år till han dog plötsligt en natt 1830.

Som kontrast till George IV är det intressant att titta närmare på karaktären hos Theodore Roosevelt, USA:s president 1901–1909. Roosevelt föddes fysiskt svag och led dessutom av svår astma. I stället för att klaga tränade han. Envetet, oförtröttligt. Han byggde inte bara sin kropp, han byggde sitt liv, och på ett sätt, hela världen. Även som president tränade han två timmar varje eftermiddag. Vem tror du mådde bäst när han vaknade på morgonen? Kung George IV eller Theodore Roosevelt? 

Vi är här för mer än att bara existera. Vi är här för mer än att bara roa oss. Naturen har gett oss ofattbara gåvor. Hur vill du förvalta dem? Detta är inte bara ett personligt val. Det påverkar oss alla, menar författaren. Om storhet är vårt mål, om vi vill vara produktiva, modiga medlemmar av samhället, behöver vi ta hand om våra kroppar. Inte bara på gymmet utan även i köket. En hälsosam kosthållning gör mycket av jobbet. Att inte missbruka droger och alkohol likaså. Du är en racerbil. Se till att du har rätt bränsle.

Simma. Lyft vikter. Träna jujutsu. Ta långa promenader. Du kan välja medlen, men anledningen är densamma – att hålla dig aktiv. Ta hand om kroppen omsorgsfullt så att den inte blir olydig mot hjärnan. Samtidigt som du bygger muskler bygger du också viljestyrka. Framför allt, du bygger muskler och viljestyrka medan de flesta människor inte bygger något alls. 

Gör upp med dåliga vanor

Han hade landstigit i Normandie. Han hade besegrat nazisterna och ockuperat Tyskland. Han hade publicerat sina memoarer och gjort sig en förmögenhet. År 1949 hade han bara en sak kvar att erövra – sig själv. Så, efter en livstid av strider, gav Dwight D. Eisenhower sig ordern: Sluta röka. 

Han slutade rakt av. ”Det är enda sättet”, som han sa. Ingen tvingade honom – ingen hade ändå kunnat – men han såg det som sin plikt att genomdriva det på sig själv. Det skulle förlänga hans liv med flera år. Och genom att skydda och bemästra sin kropp tillät det honom att fortsätta tjäna världen, först som generalsekreterare för Nato, sedan som USA:s president under en period av känsligt och spänt världsläge. 

Hur är det med dig själv? Vad är du beroende av? Vad har du svårt att klara dig utan? Det kan inte vara kroppen som har befälet över vad vi gör och inte gör. Det måste vara vi själva. Vi bör alltså undvika att vara slavar under våra kroppar. 

Eisenhower var 58 år när han slutade röka. Även hans vana var medelålders. Det är meningslöst att älta det som redan hänt. Det som spelar roll är vad vi väljer att göra med vanan i dag. Att vi väljer frihet framför slaveri. Att vi räddar oss själva så att vi kan fortsätta rädda världen.

Undvik överflöd

När vi önskar oss mer än vi behöver gör vi oss sårbara. Invånarna i krigsmakten Sparta i antikens Grekland var kända för sin återhållsamma livsföring. En av deras kungar fick en gång frågan vad spartanerna fick ut av sina ”spartanska” vanor. 

”Frihet är vad vi skördar från detta sätt att leva”, svarade han. 

Den amerikanske boxaren Rubin Carter överlevde 19 år i fängelse trots att han var oskyldigt dömd. Hur? Det var inte hans förmögenhet som klarade honom igenom denna långa period, utan motsatsen. Han frånsade sig de mest grundläggande bekvämligheterna i fängelset: kuddar, radio, mattor, möjligheten att titta på tv. Varför? Så att inget kunde tas ifrån honom och för att minska vakternas inflytande över honom. 

Genom att vara lite hårda mot oss själva blir det svårare för andra att vara hårda mot oss. Genom att vara stränga mot oss själva minskar vi andras makt över oss. 

En person som lever under sina tillgångar kan ta ut riktningen mycket bättre än den som lever över dem, enligt författaren. Autonomi är den verkliga rikedomen. På många sätt blir livet enklare. Det blir mindre att oroa sig över. Färre ringar som måste kyssas. Färre människor att avundas.

Rensa ditt skrivbord och var på plats

Vill du få saker gjorda: Håll skrivbordet rent. Yttre ordning ger inre lugn. Ordning och reda befriar dig, är författarens uppmaning. Som den franske författaren Gustave Flaubert skrev: 

”Var regelbunden och ordningsam i ditt liv så att du kan vara våldsam och originell i ditt arbete.”

Städa ditt skrivbord. Bädda sängen. Få ordning på dina saker. Sätt igång. Stryk saker på att göra-listan. ”Det viktiga är att du gör något varje dag”, sa den forna bodybuilding-mästaren Arnold Schwarzenegger till folk som försökte hålla sig i form och fortsätta vara produktiva under pandemin. 

När något väl är gjort kan du bygga vidare på det. De flesta människor dyker inte upp, så bara det att du gör det ger dig ett stort försprång.

Kontinuitet är en superkraft. Daglig viljestyrka är ofattbart ovanligt. Basebollstjärnan Lou Gehrigs framgång bottnade i det faktum att han inte missade många dagar på jobbet.

Du kan inte alltid vara på topp. Men du kan nästan alltid göra det du ska.

Vikten av återhämtning

Enligt den stoiska filosofin blir vi tuffare och klarar mer påfrestningar genom att söka det obekväma. Den som inte räds förändringar eller obehag är svårare att besegra. Enligt författarens sätt att se är den personen också lyckligare, mer i balans och i bättre form än den som alltid vill ha det bekvämt och förutsägbart.

Nästan alla stora ledare, atleter, filosofer har varit stryktåliga. De har varit tvungna att uthärda saker och göra uppoffringar, kämpa sig genom frustrationer, smärta, kritik och ensamhet. Men för att orka prestera måste du också återhämta dig. Inte bara vila, utan verkligen slappna av och ha roligt. Man måste unna sig att njuta efter att ha presterat.

Det säkraste sättet att göra sig sårbar, att få en kort karriär är att vara odisciplinerad vad gäller vila och återhämtning, att pressa sig för hårt, för snabbt och att överträna sig. 

Natten innan han tog världsmästartiteln i tungviktsboxning från Archie Moore 1956 utförde Floyd Patterson den viktigaste delen i sitt träningsprogram. Han sov. I elva och en halv timme. Innan han gick upp i ringen tog han dessutom en tre timmar lång tupplur. Väl i ringen fällde han Archie Moore på knockout i femte ronden. 

När du ska möta en av världens bästa boxare behöver du vara utvilad. När du tränar så hårt som Patterson gjorde, måste du ge kroppen en chans att återhämta sig. Du behöver sömndisciplin både i form av kvantitet och kvalitet. Det bästa sättet att bemästra morgonen och ta del av den viktiga gryningstimmen är att gå och lägga sig i tid kvällen innan.

Vill du tänka klart imorgon? Vill du göra även de små sakerna rätt? Vill du ha energi för att kämpa på? Ett gott råd då är att gå och lägga dig i tid. Inte bara för att din hälsa beror på det utan för att det är ett karaktärsdrag från vilket alla dina andra beslut och insatser får kraft.

Fokusera på det viktigaste

Om du ska få saker gjorda måste du också kunna säga nej. Håll fokus på det viktigaste. Men hur vet man då vad som är viktigast? Det måste du ta reda på. Som stoikerna sa: ”Om du inte vet vart du ska är ingen vind gynnsam.”

Det gäller alltså att ha disciplin nog att ta sig tiden att fundera över: Vad gör jag? Vilka är mina prioriteringar? Vad är det viktigaste jag tillför – till mitt jobb, min familj, till världen? Sedan krävs det disciplin att ignorera allt annat än just det. 

Här är den ofrånkomliga logiken: För varje ja måste vi säga nej till något annat. Ingen kan vara på två platser samtidigt. Det betyder också att varje nej ger utrymme för ett ja, ett ja som verkligen spelar roll. Att försöka göra alla nöjda brukar sluta med att ingen blir det.

Var artig när du säger nej, men var noga med att säga det. Det handlar om ditt liv och din kraft. Du känner dig fri för att du väljer ditt nej och ditt ja.

Gör ditt bästa – och bli lite bättre varje dag

Om du kräver av dig själv att allt ska vara perfekt går du i baklås. Fråga dig i stället: Gör jag mitt bästa? Att göra sitt bästa ger utrymme för både misstag och skapandeglädje. Att sträva efter det perfekta gynnar ingen, allra minst dig själv. Gör ett framträdande, gör ditt bästa och var nöjd med det. Tänk om strävan efter perfektionism i stället gör att du aldrig framträder. Då blir jakten på det perfekta ett hinder i din utveckling.

Den grekiska filosofen Sokrates uttalade sig sällan självsäkert, men en sak visste han: ”Vi kan inte förbli som vi är.”

Det spelar ingen roll vem du är eller vad du har gjort. Ingen är så bra som han eller hon kan vara. Om du tror dig ha utrymme att växa, har du det och du kommer att växa. Om du tror att du redan är så bra som du kan vara … då har du rätt. Du kommer inte att bli bättre. Idrottsstjärnor som är mer intresserade av att förbättra sig än av att vinna har en tendens att hålla längre och bli mer framgångsrika än de som bara är fokuserade på nästa vinst. 

Om det låter jobbigt att förbättra sig, tänk i stället att du ska göra färre misstag. Att fela är mänskligt, men att fela lite mindre varje dag är att komma närmare det du vill uppnå.

Om du inte ständigt förbättrar dig är risken stor att du i stället försämrar dig. Se till att göra dagliga framsteg. Vill du stanna där du är eller bli den du är kapabel att vara?

Upp i sadeln igen och besegra smärtan

Floyd Patterson blev historisk genom att som första tungviktsmästare återerövra en förlorad titel. Det var 1960 och den han återtog titeln från var Ingemar ”Ingo” Johansson. 

”Varje slagskämpe behöver vara lite rädd för vad som kan hända honom”, sa Patterson. ”När du inte har något att frukta blir ditt sinne uttråkat.”

En förlust behöver alltså inte vara slutgiltig. Det är bara att resa sig, borsta av sig och försöka igen. Att förlora är ingen fara, däremot att vara en förlorare.

Den som lider av kronisk smärta måste vara beredd på att ständigt ta sig upp i sadeln igen. John F. Kennedy föddes snygg och rik men med en usel hälsa. Hans rygg värkte ständigt, både av genetiska orsaker och på grund av sviterna från en krigsskada. Dessutom led han av migrän. 

Han tog en lång rad läkemedel för att få lindring. Smärtan påverkade inte bara hans kropp utan även hans sinne, hans humör och temperament. Till slut blev han mer eller mindre tvingad av en läkare att börja träna och hitta ett sätt att leva med smärtan.

Smärta kan i vissa fall vara en indikator, ett varningsljus för att sakta ner eller göra en förändring. Vi behöver lära oss att uthärda smärta men vi måste också lära oss att ta reda på orsaken till den. Kroppen och själen måste hitta ett sätt att jobba tillsammans, så att vi orkar och förmår att ta oss upp i sadeln igen när det krävs av oss.

Tystnad är styrka

Ruth Bader Ginsburg, den legendariska domaren i USA:s högsta domstol, fick som nygift frågan av sin svärmor: ”Vill du veta hemligheten bakom ett långt och lyckligt äktenskap?” Klart hon ville. ”Det hjälper att vara lite döv”, sa svärmodern.

RBG, som hon sedermera kom att kallas, applicerade detta inte bara i sitt äktenskap, utan också i yrkeslivet. Hon ignorerade gliringarna, de förminskande kommentarerna. I stället fokuserade hon på att göra ett bra jobb och bibehålla en god relation både med arbetskamraterna och maken. 

Hon jobbade ända tills hon dog i oktober 2020, 87 år gammal. Äktenskapet blev långt och lyckligt. Ruth Bader Ginsburg och Martin Ginsburg var gifta i 56 år innan Martin avled 2010.

Tala är silver, tiga är guld. Spartanerna höll tand för tunga även om det innebar att andra tycke sämre om dem. Arkimedes, den grekiske matematikern, uppfinnaren, astronomen och filosofen som levde på 200-talet före Kristus, berättade en gång om en middag i Sparta. Under en argumentation satt en spartan och lyssnade, utan att säga något. ”Är du dum i huvudet?” frågade någon. ”Nej”, svarade spartanen, ”för en dum person hade inte klarat att hålla tyst”.

Säg något när du har något att säga. Försök inte vinna diskussionen för sakens skull. Att prata för mycket ger oss ofta problem. Lösningen? Var tyst lite oftare. Välj dina ord.

Du måste inte verbalisera varje tanke. Du kan heller inte vara tyst hela tiden. Det är en balansgång. Yttrandefriheten är en rättighet, inte ett tvång.

Kräv mer av dig själv än du kräver av andra

Den romerske senatorn och stoikern Cato den yngre (95–46 f.Kr.) var strikt mot sig själv och likgiltig för rikedom. Han bar enkla kläder och promenerade runt i Rom barfota och barhuvad. I armén sov han med sina trupper direkt på golvet. Han ljög aldrig. Han valde aldrig den enkla vägen för sig själv. Det uppstod ett uttryck i Rom: ”Vi kan inte alla vara som Cato.” Ingen illustrerade det svåra i att leva upp till Catos levnadsregler som hans egen bror, Caepio. Caepio älskade lyx och umgicks med personer som Cato aldrig skulle ha omgett sig med. Ändå var Cato ödmjuk nog att påminna sig om att det hette självdisciplin av en orsak.

Medan vi beter oss så väl vi mäktar med och hoppas att vårt goda beteende ska smitta av sig, kan vi inte förvänta oss att alla ska bete sig som vi. Det är varken rättvist eller möjligt.

Cato den yngre hade antagligen inspirerats av sin farfars far, Cato den äldre, som sa: ”Jag är redo att förlåta allas misstag, förutom mina egna.” Den enda person du kan ställa riktigt höga krav på är dig själv. Kort sagt: Kräv mer av dig själv än du kräver av andra. 

Varför, undrar du kanske? För att andras liv är bortom din kontroll. Däremot kan du kontrollera ditt eget. Beröm andra för att försöka. Träna dig i att förlåta. Hjälp andra att bli bättre om de är mottagliga för denna hjälp.

Ingen av oss är så perfekt att vi har råd att lägga tid på att ifrågasätta andra människors mod, kritisera deras vanor, försöka tvinga dem att nå sin potential. 

Var och en är på sin egen resa, och det är en utmanande sådan. Vi förstår att andra har sin egen stig att vandra, och att alla gör så gott de kan. Det är inte vår uppgift att döma dem. I stället ska vi heja på dem och acceptera dem.

En ledare måste vara osjälvisk, göra uppoffringar och möta samma utmaningar som alla andra i organisationen. Faktum är att de bästa ledarna väljer det minsta tältet att övernatta i. De ger överskottet av proviant till trupperna. För de vet att allt inte handlar om dem. Framgång befriar dig inte från uppdraget att behålla självkontrollen. Snarare tvärtom. Nu är det upp till dig. Du väljer vem du ska bli och vem du ska fortsätta vara.