Söndag hela veckan för Jarnheimer

»Vad har jag egentligen gjort, tänkte jag, när jag började prata med headhuntern som skulle rekrytera min efterträdare. Jag mådde riktigt dåligt.« Lars-Johan Jarnheimer hade precis sagt upp sig efter 16 år inom Stenbeck­sfären, varav tio år på Tele2.
»Jag hade sagt till mig själv att ’du ska inte sitta mer än tio år som vd – sedan ska du släppa in någon annan’.«

När han fattade det beslutet var det i första hand till företagets väl han såg. Men hjärna och hjärta talar inte alltid samma språk.
Inte för att bristen på sysselsättning oroade honom. Det var andra tankar som malde.

Det fanns ett mycket personligt motiv att ta en paus från det slitsamma chefslivet: att för första gången på många år kunna styra sin egen tid. Han har tre barn, som då var ett, fem och åtta år gamla.
»Jag har träffat direktörer som slutat sitt yrkesliv och plötsligt upptäckt att barnen är stora och på väg att flytta hemifrån.«

Den erfarenheten ville inte Lars-Johan dela. Nu lämnar och hämtar han barn på dagis och i skolan, lagar chili con carne och gör ­vanliga pappasaker.
»Fast min tioåring undrar om inte pappa ska börja jobba snart …«

Liknande kommentarer har han då och då också fått från människor omkring sig.
»Det är nog bara avundsjuka.«
Till historien hör förstås att Lars-Johan, framför allt under tiden på Comviq och Tele2, byggt upp en förmögenhet i mångmiljonklassen. Han har råd att göra vad han vill.
Ändå var han orolig i början. Nu blir det aldrig helg. Eller så blir allt en helg, det blir ingen skillnad på dagarna, tänkte han. För Lars-­­­Johan var van vid att ständigt stå i hetluften. Han hade jobbat sten­­hårt och haft 150 resdagar om året. I snitt.
»Jag tänkte att jag säkert kommer att bli tokig. Det känns som om jag har jobbat hela tiden sedan jag var åtta år, och jag har aldrig varit rädd för att ta i.«

Många höga chefer har vittnat om saknaden när de lämnat rampljuset, hur människor de betraktat som vänner inte längre hör av sig, hur tyst och ensamt det blivit.
»Jag trodde att telefonen skulle sluta ringa. Men så blev det inte.«
Och sysslolös är han inte.
»Skillnaden är att jag jobbar ­gratis numera«, säger han och gruffar lite över de dyra p-av­gifterna i Stockholms innerstad.

Det är både kompisar och andra som vill träffa honom för att luncha, bollplanka företagsidéer eller be honom hålla föredrag. Han har flera styrelseuppdrag i näringslivet och är styrelseordförande i Bris. Dessutom är han mentor åt tre adepter, alla kvinnor.
»Hemma tycker de att jag är borta lika mycket som förut. Men jag sover i alla fall hemma nu.«

Det enda han retar sig på är att han blir ineffektiv när han inte har ett vanligt jobb utan helt styr sin egen tid. Även om han själv tycker att han blivit lugnare kan han känna sig otålig och rastlös.
»I en sådan position som jag hade är man så uppskruvad. Man måste vara tillgänglig 24 timmar om dygnet och är ständigt jagad. Man ska vara både press- och IR-chef – journalister och börsanalytiker nöjer sig inte med att tala med någon ett steg ned, de vill prata med högste chefen.«

Nu tycker Lars-Johan att han har hamnat i ett slags varannan-dags-beteende. Ena dagen tycker han att det är skönt att slippa pressen, nästa dag längtar han dit igen.
 Kanske har det att göra med Lars-Johans dåliga självförtroende som varit hans starkaste drivkraft. Han måste hela tiden bevisa att han duger. För trots att han ofta mötts av människors tacksamhet, har han ofta haft dåligt samvete.
»Ibland har jag tänkt att ’fan vad oduglig jag var’.«

Och han har insett att bekräftelse är en färskvara.
»Man är aldrig bättre än sin senaste recension. Det har jag lärt mig genom åren. När jag hade varit på H&M trodde jag naivt att det räckte för att bli godkänd. Men byter man jobb måste man bevisa vad man duger till, igen och igen.«

Lars-Johan har gjort en lång karriärresa, där varje steg har ­varit lika viktigt för hans framgång. Ändå har han inte tänkt i termer av karriär, hävdar han.
»Jag tycker att allt jag fått möjlighet att göra har varit roligt.«

Han har inte gått de klassiska chefsskolorna och sin ekonom­examen tog han i Växjö. Men han har arbetat nära några av Sveriges mest framgångsrika entreprenörer; Ingvar Kamprad, Stefan Persson och Jan Stenbeck.
»Det har varit fantastiskt. Men jag tror inte att jag är någon entreprenörsjäl. Jag är bra på att få med mig folk. Men det är som att bli kär, det går inte att sätta fingret på hur man gör.«

 När Lars-Johan började på Stenbeckägda Comviq GSM var omsättningen 82 miljoner kronor. ­­­­­­16 år senare hade den ökat till 42 miljarder kronor och Lars-Johan var avgående vd för Tele2 Sverige.
Många gånger har han fått frågor om hur det var att arbeta tillsammans med Jan Stenbeck. Om det varit svårt att passa in i en kultur som ofta beskrivits i termer som tuff, hård och grabbig.
»Jan Stenbeck flyttade ju till USA när han var 18 år. I USA är det styrelsen som bestämmer och vd:s sak att verkställa det. Det är osvenskt, här uppfattas styrelsens beslut ofta bara som rådgivande.«

Kanske är det just för att Lars-Johan, trots välkänt hårda nypor, innerst inne fortfarande är den där hygglige Kalmarkillen – prestigelös och empatisk – som han har blivit så framgångsrik som ledare.

När han var vd för Comviq i mitten av 1990-talet hände det att han själv åkte hem till kunder för att personligen leverera en vara som inte kommit fram som den skulle.
Att det var Comviqs vd som ringt på dörren anade inte kunden i fråga. Förmodligen kände han igen den rödhårige »snålänningen« från Comviqs tv-reklam – där Lars-Johan själv spelade huvudrollen.
»Pillret mot hybris är att du som chef alltid är nära kunden, att du alltid tar dig tid så att du vet vad som händer på golvet.«

 Lars-Johan är fostrad i Ikea och H&M, där försäljningen alltid stått i centrum och där åter­hållsamhet är en dygd.
»När jag jobbade på Ikea och vi var tre som var ute och reste till­­sammans bodde vi alltid i dubbelrum med extrasäng.«

Han tror att många företag delegerat närheten till kunden så långt att de förlorat greppet, de har inte längre markkänning.
Själv införde Lars-Johan obligatorisk praktik i kundtjänsten för alla anställda på Tele2, en dag fyra gånger om året för alla anställda, och för chefer – inklusive vd – ­dubbelt så många dagar.

Fast det var i barndomen som Lars-Johans inställning till service formades. Hans far arbetade som föreståndare i både Konsum- och Icabutik och som säljare på Pågens hemma i Kalmar.
»Var det någon på Böda Camping som skulle ha en kartong limpor, stuvade man helt enkelt in sig i vår Opel Rekord och åkte tio mil.«

När den unge Lars-Johan undrade varför fick han till svar:
»Det begriper du väl, nästa gång handlar de inte av någon annan.«
Hans första jobb var som demon­­stratör för Pågens hemma i Kalmar, när hans far arbetade där. Han var åtta år.
»Sedan började jag dela ut reklam och sålde jultidningar tills jag blev blå. Jag ville tjäna pengar för att kunna köpa gummibåt.«
Han sticker inte under stol med att pengar varit en stark drivkraft en bra bit upp i karriären. Senare i livet har annat lockat; att kunna köpa drömhuset och bilarna.

Just nu har han en Audi och två Porsche – den ena en 356:a från 1963, i skick som ny.
I dag kan han luta sig tillbaka och leva på de pengar han tjänat. Om han vill.
Det halvår han först gav sig själv för att varva ner och få styra sin egen tid blev ett år, sedan två. Nu har Lars-Johan flyttat fram sin comeback ytterligare.
Men trots att vd-jobbet var tufft och krävande finns det en viktig del han saknar: människorna.
»Att sitta och snacka över en kopp kaffe och kläcka idéer.«

Däremot saknar han inte personalansvaret. Av flera skäl. Ett är att han starkt ogillar den brist på hänsyn och respekt som han ibland upplevt hos medarbetare.
»Jag tycker det är så konstigt att människor inte lärt sig enkla principer som att komma i tid, svara på mejl eller ringa tillbaka.«
Sådana personer riskerar att bli bortsorterade trots att de är välutbildade, och det är illa tycker han.

När han får frågan om han har gjort några misstag är det inte affärer han nämner, utan de gånger han misstagit sig på människor.
»Har du 5 000 anställda blir du lurad ibland. Jag har varit med om människor som har simulerat en hjärtinfarkt. Det är svårt att genomskåda personer som är bra på att spela teater.«

Men det finns också ett annat skäl till att Lars-Johan tycker att personalansvar är tungt.
Han blir lätt känslomässigt engagerad när han möter människor som har personliga svårigheter.
»Jag har suttit i Bris telefonsluss, men jag började bara lipa när ­barnen ringde.«

Det är tydligt  att Lars-Johan trivs rätt bra med det liv han lever just nu. Och kontakterna med näringslivet har han kvar. Men han gör sig ingen brådska med att välja färdriktning.
»Jag har inte bestämt mig för om jag ska satsa på att bli styrelseproffs eller om jag vill ha en mer operativ roll«, säger han.

Erbjudanden har han inte heller saknat.
»Jag fick ett förslag om vd-jobb på halvtid. Men det funkar inte. Ska jag ha en operativ roll ska det vara den stora kärleken. Jag är inte rädd att jobba skiten ur mig om ­det krävs!«