Matilda Brinck-Larsen: ”Inget jag gör är förgäves”

Se en film från träningen med Sandarna Lag C:

Matilda Brinck-Larsen skriker sig hes för att överrösta musiken från scenen bredvid fotbollsplanen.

”Passa då!”

”Täta till! Titta på varandra!”

Doften av kolgrillat kött och pyroteknik ligger tung över Heden, en samling luggslitna konstgräsplaner i centrala Göteborg som mirakulöst nog har överlevt den moderna stadsplaneringens framfart. Just i kväll anordnas eldfesten, ett slags förfest till det persiska nyåret.

”Det här är som … afghansk christmas”, säger en ung spelare när han springer förbi. Leendet sträcker sig från öra till öra.

Matilda Brinck-Larsen suckar och joggar bort till en annan del av planen där assisterande tränaren Yordan Petrov försöker få ordning på ett gäng solospelare.

”Om ni i röda laget känner er missnöjda hjälper det inte att gnälla på varandra. Börja titta inåt – vad kan just du göra annorlunda? Samarbeta, work together!”

Just det budskapet kommer att upprepas flera gånger under kvällen. Det är tisdag och ännu en träning i Sandarna lag C, ett fotbollslag för ensamkommande ungdomar i 15–20-årsåldern. Matilda Brinck-Larsen varvar kramar och ryggdunkningar med förmaningar. Beröm och gliringar ropas ut på somaliska, kurdiska, persiska, svenska och engelska.

Flera nya spelare brukar dyka upp varje gång som laget samlas. I kväll släntrar drygt 40 killar in på planen och snörar på sig lånade fotbollsskor ur en trådback. Matilda Brinck-Larsen räknar till sex helt nya ansikten. Totalt är 85 ungdomar inskrivna i Sandarna lag C, och siffran stiger varje månad.

”Vi börjar bli för många. Jag vågar inte tänka på hur det här ska sluta”, säger Matilda Brinck-Larsen när hon hämtar andan mellan två övningar.

Under perioden januari–februari 2015 sökte 1 051 ensamkommande barn asyl i Sverige, vilket motsvarar en ökning med 70 procent jämfört med samma period 2014. Sett till den ”säsongsvariation” Migrationsverket talar om, det vill säga att färre flyktingar kommer under vintern eftersom det är svårare att ta sig hit då, är läget akut.

”Inflödet är nästan obegripligt. Det är väldigt många barn på väg in”, förklarar Matilda Brinck-Larsen tidigare under dagen, på sitt kontor på det nyöppnade asylboendet för ensamkommande flyktingbarn i Kärra.

Till vardags är Matilda Brinck-Larsen gruppchef för ett hem för 16 ungdomar som lämnat allt bakom sig och efter svåra strapatser – i grekiska uppsamlingsläger, på rostiga fiskebåtar över Medelhavet, i lastbilar på Europas motorvägar – lyckats ta sig till ett ombyggt äldreboende i en förort till Göteborg. Här väntar de på det stora Beslutet: Om de ska få stanna i Sverige eller inte.

Under tiden är de som osäkra, truliga tonåringar är mest. De vill ha kompisar. Och de vill spela fotboll. Men de har inte några föräldrar som kan skjutsa till träningar, oftast inte pengar till skor och dyra klubbavgifter, och de har inte sällan svårt med språket.

Hösten 2013 arbetade Matilda Brinck-Larsen som arbetsledare på ett tränings- och referensboende för ensamkommande. Hon mötte ungdomar med eget driv och vilja, som ville engagera sig i föreningslivet men som tyckte att det var krångligt och svårt att hitta rätt.

När socialresursförvaltningen i Göteborgs stad anordnade en egen fotbollscup fick Matilda Brinck-Larsen coacha ett av lagen. Strax därefter frågade några ungdomar henne om de ensamkommande inte kunde bilda ett riktigt lag. Diskussionen varade länge. Den tilltänkta tränaren var skeptisk:

”Det finns ju hur många lag som helst i Göteborg. Att bilda ett eget lag stred mot allt vad integration heter, men samtidigt hörde jag vad de sa. Om nu mottagandet i andra klubbar inte var bra kanske vi kunde rusta ungarna för att ta större plats framöver.”

Matilda Brinck-Larsens söner spelade fotboll i kvartersklubben Sandarna. I sina möten med ungdomar hade hon ibland använt fotbollsplanen som en metafor för hur man kan samarbeta för att nå ett mål tillsammans. Längre än så sträckte sig inte hennes fotbollskunskaper.

Hennes bröder höll på att ”skratta ihjäl sig” över idén, berättar hon, men hon övertalade Sandarna att starta upp ett nytt lag och skaka fram två träningstillfällen i veckan. Själv körde hon runt till bollplaner i Göteborg och tjuvkikade på hur andra tränare gjorde.

Matilda Brinck-Larsen hade räknat med att runt tio personer skulle komma till första träningen. 35 personer dök upp.

På ytan är det enkelt att dra paralleller mellan historien bakom Sandarna lag C och komikerparet Filip och Fredriks bioaktuella film Trevligt folk – historien om Borlänge-personligheten Patrik Anderssons idé att skicka världens första somaliska landslag till bandy-VM i -Sibirien.

Matilda Brinck-Larsen skrattar åt jämförelsen. I sina roller som socialpedagog och kurator har hon fört en envis men mer ensam kamp för att ge nyanlända barn och ungdomar ett bra mottagande, fjärran från kameror, tv-kändisar och sponsorer. Bortsett från några artiklar i lokalpressen är hennes berättelse oskriven.

”I början kände jag för att slänga in handduken efter nästan varje träning. Ingen ville lyssna, ungarna ifrågasatte vad jag kunde. Det var jättetungt att greppa vilka som gick härifrån och var arga, vilka som vann makt och vilka som förlorade. Det var skitjobbigt”, säger Matilda Brinck-Larsen.

Ett stort problem i början var att afghanerna och somalierna, de två stora grupperna i lag C, bara passade varandra. Tränaren löste det genom att helt enkelt varva nationaliteter i startelvan:

”’Nu kan ni hålla på hur länge ni vill’, sa jag. Det tog väl tre fyra matcher innan de upptäckte varandra och förstod att de faktiskt kunde vinna matcher om de samarbetade.”

Att som gruppchef leda elva personer på ett asylboende, som Matilda Brinck-Larsen gör, är något helt annat än att leda elva ungdomar på en fotbollsplan. Särskilt när ”medarbetarna” i det senare fallet kommer från kulturer där synen på ledarskap är annorlunda. Ungdomarna på boendet blir förfärade när hon tröttnar på budgetarbetet och väljer att svabba golvet, ta fram damm-sugaren eller laga mat:

”Jag är ’the boss’ liksom, de tycker inte att jag ska göra sådant. Men jag har också tagit mig an att träna 35 killar som inte är vana att se kvinnor på auktoritära positioner. Jag har försökt tänka att det inte handlar om kön, utan om att vara modig och ta plats. Det har varit mycket ’tjöt’: Jag har kört ungar av plan eftersom de inte förstått att de är en del av ett lag. Vill de ha en plats på planen får de sitta och fundera på hur de ska göra för att lyckas ta sig in igen.”

På konstgräsplanen på Heden fortsätter det att suckas över det röda lagets bristande samarbetsförmåga. Vårens seriespel ska strax starta, men än finns det mycket kvar att jobba på.

På en annan del av planen spelar några av de mer erfarna spelarna blixtsnabb fotboll under ledning av
assisterande tränaren och fotbolls-proffset Lisa Ek, till vardags mittfältare i Kopparbergs FC. Många av ungdomarna har inte andra ingångar i vuxenvärlden än ledarna i lag C. Det förpliktigar.

”Det bästa med Sandarna? Det är Matilda. Hon är … bäst”, säger 17-årige Milad Ahmad, som varit i Sverige i fem månader, och ler blygt.

Habib Mohammedi är 20 år och kom till Sverige från Afghanistan för fyra år sedan. Han har varit med i laget från början, sedan den allra första träningen, och ska alldeles strax flytta in i en egen lägenhet.

”Matilda betyder mycket för mig. Hon är den enda kvinnan som jag sett, i mitt liv faktiskt, som har hjälpt oss. Så länge vi har Matilda kan vi fortsätta med fotbollen”, säger han.

Utöver sina tre egna ”livmodersbarn” har Matilda Brinck-Larsen fyra andra barn som hon kallar sina egna. Hon jobbar heltid som gruppchef på asylboendet och tränar Sandarna lag C tre kvällar i veckan. Hur orkar hon?

”Jag utgår från mig själv. Hur hade jag velat att mina barn skulle bli bemötta om de var ensamma i ett annat land? Det är klart att jag skulle vilja att någon tog ansvar för dem. Att folk inte tänker så förundrar mig jättemycket. Det har förundrat mig i hela mitt liv.”

Matilda Brinck-Larsen växte upp på Smögen, ett samhälle på västkusten där alla känner alla. Under ungdomsåren reste hon till Uruguay för att göra praktik på ett barnhem:

”Där någonstans förstod att jag att världen blöder. När jag kom hem till lilla Smögen bestämde jag mig för att inte slå mig till ro, utan att göra något annat.”

I dag arbetar och lever Matilda Brinck-Larsen med människor vars livssituation kan förändras över en natt. Ungdomarna omkring henne råkar ut för ”miljoner olika situationer”: De får avslag på asylansökningar, nås av fruktansvärda besked hemifrån, känner sig ensamma. Det har hänt att spelare skadat sig och fått flytta hem till någon av ledarna eftersom det inte finns någon annan som kan ta hand om dem. Hur förhåller man sig till det?

”Helst skulle man vilja plocka ner månen och låta alla stanna, men så ser det ju inte ut. Jag försöker tänka att inget är förgäves, att allt som vi investerar i varje enskilt barn gör skillnad. Jag har inte makt att påverka processen men jag kan ge ungarna något annat, som kanske får dem att stå ut, pausa, ha kul. Vad kan jag göra? Jag kan stötta ungen, jag kan trösta honom när han är ledsen, jag kan krama honom.”

På planen bredvid Sandarnas håller ett gäng knattar på att värma upp. Matchande träningsställ, dyra fotbollsskor. Vid sidlinjen står föräldrar och hejar på, gör åkarbrasor i kvällssolen. Det enda som skiljer de båda planerna åt är ett decimetertjockt vitt sprejmålat streck. Det hade lika gärna kunnat vara en avgrund.

Det stora genombrottet för Sandarna lag C kom förra sommaren. Då nådde laget, som bara hade tränat en säsong ihop, ända fram till kvartsfinal i Gothia Cup, världens största fotbollsturnering för ungdomar. Men det största ögonblicket för Matilda Brinck-Larsen är fortfarande lagets allra första mål:

”Vi hade förlorat matcher med 0–7 och 0–9. Plötsligt omsatte ungarna allt det vi pratat om i verkligheten. De fick till det. Vi förlorade med 3–7 men det kändes som om vi hade vunnit. Vi hade gett dem en match. Det kommer jag nog aldrig att glömma.”

Samtidigt har träningarna och matcherna i Sandarna lag C kommit att handla om så mycket mer än bara fotboll.

Gemenskapen i laget har ersatt de syskon- och släktrelationer som många andra tar för givet. ”De är alla ensamkommande, men de är inte längre ensamma”, konstaterade Göteborgsposten i en artikel förra sommaren.

Flera spelare har redan fått chansen i andra klubbar, nya lag. De har äntligen hittat en väg in i det svenska samhället.

”Jag ser fram emot att bli nästa statsminister för Sverige”, konstaterar en av spelarna på lagets Facebook-sida.

Matilda Brinck-Larsen svarar med att göra tummen upp.