Så kan känslofobi hindra dig som chef

Känslofobi är den dolda bromsen i organisationen. Det menar beteendevetaren och psykoterapeuten Deborah Mühlrad, som jobbar med känslofokuserad terapi.  

”Vi pratar alldeles för lite om hur man som chef bromsas av olika känslor som man tycker är obekväma”, säger hon. 

Det kan handla om att man är obekväm med att ta plats i en grupp, sätta gränser, ge och få feedback, ställa öppna frågor, skapa långsiktiga rutiner eller stanna upp och erkänna sina misstag. 

”Mycket av den forskning som finns runt välmående och prestation på företag handlar om vad man kan göra för att skapa psykologisk trygghet. Och vi vet att det fungerar. Men det står inte hur man gör det, och där är känslorna och våra känslofobier svaret.” 

Deborah Mühlrad menar att själva kärnan i problemet, att chefer inte får till stånd psykologisk trygghet i sina organisationer, handlar om detta motstånd mot olika känslor inom oss.  

”Det är först när vi pratar om det som vi kan skapa verklig förändring”, säger hon. 

Genom att undvika att hantera sina känslor agerar många chefer korrekt i stället för närvarande. De undviker osäkerhet, frustration och sårbarhet och tappar därmed kraften som skapar mod, engagemang och tillit.  

Men känslofobi är förstås inte något chefsspecifikt, utan gäller alla.  

I sin bok Känslofobi. Våga lyssna inåt och förstå vad du känner, vill och behöver förklarar Deborah Mühlrad att det är ett mönster som många har, eftersom man inte har fått lära sig att förstå och hantera sina känslor.

Det kommer från inlärda beteenden från våra egna familjer, normer och värderingar i vår närmaste omgivning och det speglar den svenska kulturen av att man inte ”ska brusa upp och bli arg”, menar hon. 

”Många är rädda för ilska eftersom de tänker på vredesutbrott eller någon politiker som är burdus och skriker att någon är dum i huvudet. Men det som sker på bolagen, enligt de chefer som jag träffar, är att de snarare vittnar om scenarion där det blir osämja i ett team eller på ett möte för att ingen vågar vara tydlig med vad man egentligen känner, vill och behöver. Då kan det till exempel komma ut i form av passiv aggressivitet genom att någon släpper syrliga kommentarer.”  

Men ilska är bara en av de känslor som Deborah Mühlrad menar att vi behöver lära oss förstå och hantera.  

Det finns ett antal grundkänslor som de flesta forskare är eniga om.  

”De flesta känner till våra grundämnen, men inte våra grundkänslor”, konstaterar Deborah Mühlrad.  

I boken Känslofobi har Mühlrad valt ut de sex grundkänslor som hon anser är mest värdefulla att ha koll på i vardagen; ilska, ledsenhet, glädje, nyfikenhet, rädsla och skam. Alla andra känslor är nyanser av dessa sex. 

De är inget vi kan välja att uppleva, utan sedan födseln en del av vår biologi. De ger upphov till behov och kroppsliga impulser att agera.  

Forskarna är i dag överens om att alla känslor är bra och värdefulla. Det finns inga dåliga känslor. Även om vissa av dem skapar obehag i kroppen, ger de betydelsefull information om vad som händer runt omkring oss.  

I en studie undersökte docent Brett Ford vid University of Toronto vår förmåga att hantera känslor under stress. Deltagarna som accepterade sina känslor, oavsett om de var ”bra” eller ”dåliga”, upplevde mindre obehag och ångest. Deltagare som däremot hade svårare att acceptera sina känslor upplevde mer ångest och obehag.   

Det första Deborah Mühlrad vill få oss att inse är att när vi undviker att känna och uttrycka våra känslor har det ett pris för oss själva.

När vi inte släpper fram våra känslor, utan kapslar in dem inombords, kan kroppen reagera genom att exempelvis signalera trötthet, håglöshet, nedstämdhet, smärta, yrsel, ångest och tarmbesvär.  

Känslofobi skulle till och med kunna vara en av orsakerna till att den psykiska ohälsan just nu ökar mest bland chefer, menar hon. När vi inte kan uttrycka våra behov till andra leder det på sikt till ökad ångest, oro och nedstämdhet. I stället för att uttrycka oss vänder vi känslorna inåt. Vi kan till exempel bli självkritiska, börja oroa oss, älta och grubbla.  

”Och det gör många chefer. De lägger mycket tid på att tänka och analysera sig fram till svaret samtidigt som de har höga krav och ofta lite stöd. Då är man mer i huvudet än i sina känslor och behov”, säger Deborah Mühlrad.  

Att bli självkritisk är en av flera försvarsstrategier för att undvika det obehag som känslofobi skapar. Andra försvarsstrategier kan vara att distrahera sig med tv, sociala medier, alkohol, träning eller shopping, att bli undvikande, oroa sig för vad andra ska tänka, skämta fast man mest vill gråta, tänka fram lösningar i stället för att känna efter, samt anpassa sig efter vad andra vill.  

Deborah Mühlrad stöder sitt arbete på psykoanalytikern och forskaren David H Malans modell, Känslotriangeln, som beskriver hur vi hanterar våra känslor. Den visar vilka grundkänslor som triggar obehag i kroppen i form av ångest, skam eller skuld och vilka försvarskänslor som vi tar till för att undvika obehaget.  

Ett exempel kan vara chefen Viktor som blivit förbisedd av sin högre chef trots att han jobbat hårt på ett projekt. Han vill stå upp mot sin chef för att få igenom sina idéer.

För att kunna göra det behöver han komma i kontakt med grundkänslan ilska och sund självhävdelse. Men när han känner ilskan triggar det skam och ångest.

Han blir rädd för att stämningen ska bli dålig och att han minskar sina chanser att bli befordrad om han säger ifrån. För att slippa obehaget skämtar han i stället bort ämnet, blir passivt aggressiv och undviker problemet.  

Genom att förstå hela det här sambandet kan du, i stället för att välja en icke-hjälpsam försvarsstrategi, bättre ta hand om dina känslor, skriver Deborah Mühlrad i sin bok. Men för att allra först ens komma i kontakt med känslorna krävs det att du slår av på takten.

När du är uppe i varv är det svårt att reda ut vad du känner. Om du dessutom kan ”checka in” med dina tankar för att avgöra när det är tajmning att lyssna på känslan och när det inte är det, kan du minska ångest och nedstämdhet snabbare.  

För, som Deborah Mühlrad, säger, tankarna är precis lika viktiga som känslor. Vi behöver dem båda för att vara kompletta människor.