Cissi Elwin: "Hatad och avskydd av alla"

Med fusionen skulle vi flytta ihop. Ett nytt, fint och större kontor med moderna studios för digitala utbildningar, poddar och webbinarier. Vi skulle ha helt fria arbetstider och gemensamma ytor för olika arbetsmoment med utrymme för att lära känna nya personer och hamna i nya konstellationer. Jag kontaktade några av Sveriges bästa arkitekter och deras ritningar gjorde mig lycklig och övertygad om att kontoret skulle hjälpa oss att komma samman och bli ett företag.

Men så kom nya pandemipåbud om hemmajobb. Vi som äntligen skulle få lära känna varandra kunde nu bara träffas digitalt. I efterhand kan jag tänka att det var tur, eftersom pandemin förde med sig att en mängd delar av vår inredning blev försenad och bygget av det nya kontoret drog ut på tiden. De som var tvungna att vara på jobbet för att leverera digitala utbildningar fick diska på toaletten eftersom köket bara var ett skal. Kaffebryggaren stod på ett bord i korridoren och sladdar hängde ner från taket. Så höll det på i åtta månader.

Den i början avvaktande stämningen förbyttes i frustration och irritation. Rent missnöje. Våra veckovisa medarbetarundersökningar, där vi i de tidigare bolagen haft strålande resultat, låg nu på nästan alla parametrar under medelvärdet.

Samtidigt jobbade vi i ledningen stenhårt med att få allt på plats. Det var tusen olika trådar att dra i; harmonisera villkor, en ny styrelse som behövde lära sig verksamheten, människor som slutade, nya som skulle rekryteras och så den löpande verksamheten som skulle rulla på som vanligt.

Jag minns ett möte med en grupp väldigt skickliga, men ganska utarbetade medarbetare som ett tillfälle då jag kände att jag touchade botten. Jag upplevde stämningen som vass och mina försök att förklara planen framåt möttes med misstro. Den kvällen gick jag hem och la mig under täcket och kände att det här kommer aldrig att funka. Hatad och avskydd av alla.

Men två saker gav mig ny kraft; Calle, min vice vd, skickade en blombukett och skrev att han i alla fall tror på mig och Öjvind Sterner, en av våra programansvariga, kunde hjälpa mig att förstå vad ilskan bestod i och hur jag kunde hantera den framåt. Det samtalet gjorde stor skillnad och saker blev bättre ganska snabbt efteråt.

Jag kan skriva om det här för att det nu känns som att vi verkligen håller på att bli ett helt nytt företag. Och att vi skapar Chefakademin tillsammans och tar med oss det bästa från våra tidigare verksamheter. Nu skrattas det vid lunchbordet, nu låter vi oss imponeras av varandras kunskaper och ser hur vi kompletterar varandra.

Men jag är nyfiken på vad det egentligen var som hände. Varför känslorna blev så starka och så drabbande. Jag ringer Katharina Arenvi som är ledarskapskonsult och executive coach här på Chefakademin.

Katharina bekräftar att många känslor sätts igång vid en sammanslagning av verksamheter:

• Rädsla: Får jag vara med? Räknas min kompetens? Kommer jag få stöd?
• Ilska: Hur kan de göra såhär?! Vi som hade det så bra, nu blir allt sämre!
• Sorg: Jag saknar mina arbetskamrater som har slutat. Jag gillade min fasta skrivbordsplats.

Det är känslor som kan vara lika påtagliga som fysisk smärta. Det är vår identitet som utmanas. Och identiteten sitter i vår historia: hur det ser ut på arbetsplatsen, vilka vi är, våra prylar och hur vi gör saker. Om vi ändrar allt det samtidigt så sätter vi tillvaron i gungning.

Katharina menar att vi inte är särskilt tränade i att hantera känslor. Vi vill snabbt hitta lösningar.
– Men i så här turbulenta skeden behövs forum där man får möjlighet att uttrycka sin oro, prata öppet hur man upplever situationen, känna sig lyssnad på, bli bemött och få svar på sina frågor.

Hon pratar om hur man kan använda och kanalisera den energi som trots allt finns i motstånd. Att vända den så att den istället ger kraft. Obearbetade känslor som inte får utlopp kan annars leda till frustration och skitsnack.

Det svåraste i en fusion är momentet när personer behöver lämna samtidigt som kraften behövs för att jobba fram det nya gemensamma, säger Katharina. Var och en måste ha sin process och bestämma sig för om man vill vara med på det nya.
– Det är en balansgång att kunna göra medvetna avslut med det som har varit och med de personer som inte längre blir kvar, och samtidigt kunna skapa kraft framåt för det nya. Först när vi tar hand om avsluten går det att börja jobba framåt med en framåtriktad energi. Då är det viktigt att alla tar ansvar och funderar över hur man kan bidra och hur man kan hantera sina känslor.

När jag pratar med Katharina inser jag att om jag hade lyssnat bättre på de duktiga medarbetarnas befogade frustration tidigare och inte bara rationellt skyndat framåt så hade sammanstötningen inte behövt bli så stark.

Efter samtalet gör jag mig i ordning och sätter på mig en klänning. Idag ska vi ha sommarfest. En festkommitté har jobbat länge och det utlovas överraskningar. Jag känner mig glad och förväntansfull. Det gör inget att det regnar, för vi ska ju få festa med varandra. Alla vi på Chefakademin.