När jag blev chefsmamma

»Du måste prata med Karin före styrelsemötet i morgon. Hon är väldigt arg på dig och har ringt runt till hela styrelsen och berättat det.«
Det är söndagskväll, barnen har somnat och jag sitter i soffan med laptopen i knät och kollar min mail. Helt oförberedd på innehållet öppnar jag mailet från min chef.

Karin är en av mina medarbetare. Vi har arbetat tillsammans i ett stort projekt i nästan tre år. Jag har ingen aning om varför hon är arg.
När jag ringer henne förstår jag ännu mindre. Hon är så arg att orden stakar sig. Anledningen är att jag, i en lägesbeskrivning inför styrelsemötet på måndag, skrivit att hon är försenad med sin projektrapport.

När jag anställde Karin berättade hon att hon blivit illa behandlad på sina tidigare arbetsplatser. Hon beskrev sig som experten som aldrig fick cred för sina idéer.
Eftersom hon var otroligt smart och hade massor av väldigt bra idéer så trodde jag på henne. Jag ville inte vara en idéstjälande chef så jag la mig verkligen vinn om att lyfta fram henne och poängtera hennes bidrag i projektet.

Att hon lätt blev stressad och hade svårt att säga nej till nya arbetsuppgifter tog jag också hänsyn till. Jag gav henne specialbehandling från dag ett.
Konflikten med Karin är den svåraste situation jag har haft att hantera som chef. Vi lyckades aldrig reda ut den, men under våra väldigt jobbiga sista månader tillsammans lärde jag mig massor.

Jag insåg att jag i min iver att vara en bra chef inte hade varit chef alls. I stället hade jag blivit mamma.
Det var det som slog tillbaka. Jag hade tagit så mycket hänsyn till Karins stress, humörsvängningar och skrivkramp att min legitimitet som chef försvunnit. Jag hade backat så mycket i alla normala chefskrav att jag fått henne att tro att jag var helt beroende av henne.

När jag plötsligt blev chef igen och började ställa krav på att projektrapporten skulle in hade jag ingen legitimitet kvar.
Mitt ständiga poängterande av Karins kompetens och »det här är en av Karins idéer« hade också fått henne att tro att det var hon som var projektet.
Först nu, när det skulle avslutas, insåg hon att det inte var så.
Vi var många som hade jobbat i det. Hon var tvungen att dela äran med inte bara mig, projektledaren, och de andra projektmedlemmarna, utan med hela företaget. Det var inte Karin-projektet utan företagsprojektet.

Det Karin hade beskrivit för mig när hon började hos mig upprepades alltså igen. Hon blev återigen illa behandlad, hennes idéer stals ännu en gång. Då exploderade hon.
Mina chefsideal förändrades inte av vår konflikt, men jag tror att jag lärde mig att lyfta fram och stötta mina medarbetare utan att förminska mig själv – och att det inte är snällt att ta för mycket hänsyn.