Mia Törnblom: Det här lärde jag mig av en sur gubbe

Jag minglade runt på ett företagsevent för en tid sedan och överhörde när en man förfasade sig över att det blivit ”modernt” att sjukskriva sig för utmattning och utbrändhet. Han sa: ”Det är som en smitta, vekheten har tagit över vårt land. Annat var det förr, då gjorde folk det de skulle utan att känna efter och vika ner sig. Som chef sa man till dem vad de skulle göra och så kunde man räkna med att det blev gjort. Dagens generation är för vek.”

Hur oskön denna ”gubbe” än var så har han rätt i en sak, sjuktalen ökar och fler mår sämre. Men är det så enkelt att enbart lägga ansvaret på individen? Var det bättre förr? Har vi blivit för veka?

Jag har inga fritidsintressen, förr skapade det ibland stress hos mig, vad är mitt problem, varför har jag ingen hobby? Men till slut insåg jag att mitt jobb är min hobby.  Jag är larvigt intresserad av hur vi människor fungerar, inom oss själva, i grupp och i samarbete med varandra. Det började i mitt kök i slutet på 1990-talet. Jag coachade alla som ville i min egenutvecklade metod för självledarskap. Min hobby ledde till min karriär och i min roll som ledarutvecklare har jag sedan dess haft många oförglömliga och förtroliga samtal med kvinnor och män i ledande positioner.

Vad har då förändrats för de ledare jag mött under dessa år? På många sätt är allt sig likt och samtidigt är mycket annorlunda. För 20 år sedan hade vi knappt internet, inga sociala medier, nu kretsar det mesta kring digitalisering. Förr pratade jag ofta med mina ledare om deras företags tioårsplaner. Nu är det knappt en ettårsplan. Den stora förändringen som ledare ligger i att det enda vi vet säkert om vår framtid är att vi ingenting vet.

Med andra ord, behovet av ledarskap har förändrats. I dag är en av de viktigaste uppgifterna vi som ledare har att skapa trygghet och förutsättningar och lära dem vi leder att leda sig själva på ett hållbart sätt.

Vi lever i en magisk tid, vi är ett klick från all kunskap och inspiration vi ens kan fanti-sera om att behöva. Men utan metoder för att hantera allt som finns tillgängligt blir det inte inspiration, det blir snarare depression. Tvärtemot vad gubben sa, menar jag att en del av ansvaret är vårt, vi bör vara vaksamma på varningssignalerna, vi bör erbjuda såväl förebyggande som stöttande åtgärder.

Men i stället för att bara döma gubben jag stötte på och förkasta hans påstående beslutade jag mig för att lära känna honom.

Om jag kan få en gubbe som han att förstå att det faktiskt går att förebygga ohälsa, få honom att se på människor med lite mer ödmjukhet och empati, få honom att se vad vinsten blir för företaget när vi som ledare väljer att ta det ansvaret, att det går att leda i trygghet i denna digitaliseringens tid, att det går att vända rädsla som drivkraft till tro och tillit, då har jag gjort någonting viktigt på riktigt, tänkte jag.

Lyckades jag? Nästa vecka fikar vi för tredje gången och nu tycker jag om honom. Jag ser honom inte längre som den gubbe jag först mötte, han är rolig, erfaren och spännande och varje gång vi ses lär jag mig något nytt.

Alla människor vi möter kan något som vi själva ännu inte lärt oss. Jag kan fnysa åt alla sura och okunniga gubbar och gummor därute men det är mycket coolare att försöka påverka dem.

/Mia Törnblom