Lena Apler: ”Jobbet får mig att orka leva”

”Har börjat jobba i dag, har begravning på fredag och känner mig lite skör. I nästa vecka har en del pusselbitar lagts och jag pratar gärna med dig. Bästa hälsningar.”

Så skrev Lena Apler, vd på Collector, klockan tjugo över åtta på kvällen den 9 januari som svar på en intervjuförfrågan.

Den som skulle begravas var Thomas, hennes make sedan nästan tre decennier tillbaka. Just den här måndagen hade det gått tjugo dagar sedan hans hjärtmuskel kollapsat och han hastigt avlidit på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Andra skulle förmodligen vänligen ha avböjt intervjun, kanske genom att hänvisa till vad som hänt. Eller bara struntat i att svara. Någon enstaka skulle fräst ifrån och bett om att få vara ifred.

Lena Apler undrade i stället om vi kunde vänta till veckan efter.

Knappt halvåret senare sitter hon på Collectors Stockholmskontor och gräver målmedvetet med gaffeln i en kycklingsallad och konstaterar att det nog var bra att intervjun aldrig blev av.

”På något sätt blev jag maniskt effektiv. Det är så man fjärmar sig från verkligheten och det fruktansvärda som har hänt och så tänker man att ‘jag måste göra exakt allt det som jag brukar göra’. Men det hade säkert inte blivit så lyckat”, säger hon.

I ena ögonblicket har hon förträngt vad som hon har hänt för att i nästa tänka ”javisst ja, jag är ensam”. Nu har insikten landat i henne, ”både intellektuellt och emotionellt” som hon själv uttrycker det.

”För mig har det behövts den här tiden att egentligen fullt ut inse att ‘så här är livet nu och det går bra det också’”, säger Lena Apler.

Hur hon mår?

”Rätt stark, faktiskt” är hennes svar.

Direkt efter Thomas bortgång blev det hennes terapi att göra listor. Små och stora uppgifter, allt listades: att pyssla med blommorna som skickades till henne, att äta ett mål mat, att avboka allt kring den planerade nyårsresan till Florens.

Och så krävde dvärgschnauzern Hjalmar samma omvårdnad som förut.

”Jag höll mig sysselsatt för att inte behöva konfronteras med sorgen fullt ut hela tiden. Men såklart kan man inte tränga undan den helt och hållet. Det finns ensamma stunder; det är bra, man måste släppa fram det”, säger hon.

”Sorg innehåller en stor del av självömkan. Och det får jag inte hänfalla till. Jag har visserligen för­lorat min livskamrat, men jag har ett jättekul jobb varje dag, jag har en massa vänner och familj, jag är ekonomiskt oberoende, jag är frisk och mår bra. Det finns många som har det kämpigare. Det måste jag komma ihåg. Man måste hålla upp en spegel då och då och påminna sig om sådant”, säger hon.

Lena Apler leder framgångsrikt det företag som hon grundat och äger, Collector. Hon är prisad och hyllad (Årets Entre­prenör förra året, finalist till Chefs pris Årets Chef för tre år sedan).

Dessutom har hon delat upp sin karriär i två tydligt separata delar. Hon hade hunnit skaffa sig en gedigen erfarenhet av finanssektorn – hon har bland annat jobbat i ledande positioner inom Bank Société Générale, Den norske Creditbank och SEB samt varit vd för Securum Finans – innan hon 1999 startade Collector. Då inledde hon en andra karriär.

”Vid mogen ålder”, inflikar hon.

I en tid då bankernas förtroende minskar går det bra för Collector. Göteborgskontoret växer så det knakar. Där sitter ungefär hälften av företagets 200 anställda.

Hon beskriver sig som en tuff och krävande chef. Men även mänsklig, energisk och inspirerande som är tydlig med vad hon vill.

Hon ser en fördel med att hon började den andra delen av sin ­karriär så sent i livet.

”När jag var i trettioårsåldern vågade jag inte ställa en fråga som kunde uppfattas som dum. Nu är jag så trygg i mig själv att jag gör det.”

Men det är ändå mest om sorgen som hon talar. Och om glädjen över att ha ett jobb som hon verkligen älskar, som blev hennes skäl att gå upp och vara som vanligt när sorgen var som tyngst.

”Livet har ju två delar, ett yrkesliv och ett privatliv. Det bästa är ju om man kan ha en perfekt harmoni i båda två. Men om ena delen havererar – i mitt fall privatlivet – är yrkeslivet den säkra mark man har att ta sig upp på. Där är allt som vanligt. Och det blev för mig oerhört viktigt”, säger hon.

Hon talar sig varm för sin ”Col­lector-familj”.

”Jag mår bra av att gå till jobbet. Man måste fokusera på det som måste göras, man har kolleger och ditten och datten. Man tvingas skifta fokus lite. Sedan har jag ju klart haft min sorg ändå, men jag kan inte hänfalla till den dygnet runt. Det har varit väldigt bra”, säger hon.

Samtidigt som Thomas död kom hastigt och oväntat var både han och Lena Apler medvetna om att han befann sig i livets slutskede. Sedan flera år led han av cancer. En gång hade han blivit friskförklarad, men för två år sedan kom sjukdomen tillbaka med förnyad kraft och den här gången var den obotlig.

Cancern bröt ner Thomas kropp och gjorde honom svagare. Men att hjärtat inte skulle orka var det ingen som hade räknat med.

Den 19 december var han och Lena Apler ute och åt middag med ledningsgruppen för det industriföretag som han var vd för. Nästa morgon vaknade han med ett bubblande ljud i bröstkorgen. Samma eftermiddag var han borta.

Lena Apler förklarar att Thomas ”dog med stövlarna på” och att hon mitt i alltihop kan känna en lättnad över det.

”Han slapp den sista fasen. Han behövde inte ligga och känna att han var någon till last”, säger hon.

Hon redogör noggrant och detaljerat för alla turer kring makens sjukdomsförlopp, om hur han försvagades och den framtid de hade planerat tillsammans blev allt mindre realistisk.

Lena Apler berättar historien sakligt och målande och med en stor värme. Ibland stannar hon upp och funderar under tystnad, men inte vid ett ögonblick darrar hon på rösten eller behöver torka bort en tår.

Men det är klart att hon har gråtit många tårar. Det har hänt att hon har gråtit inför sina arbetskamrater. Naturligt och ofarligt, kallar hon det.

”Det skulle ha varit mycket svå­­rare om jag hade byggt upp bilden av mig själv som den osårbara chefen som aldrig drabbas av något. Spelar man inte någon roll, utan är sig själv, är det tillåtet att visa både glädje och sorg. Då får man både skratta och gråta, tycker jag. Jag har mått väldigt mycket bättre av det än om jag skulle ha upprätthållit någon sorts fasad som jag själv hade rest”, säger hon.

Öppenheten har alltid funnits där. I många intervjuer har Lena Apler berättat om sin och Thomas barnlöshet.

Att gå till jobbet, kliva in i en chefsroll och sedan bära den tills arbetsdagen är slut har aldrig varit ett alternativ för Lena Apler.

”Jag är samma person överallt. Då får man både de onda och goda sidorna, både privat och på jobbet. Öppenheten är en mestadels god sida. Man blir sårbar om man är öppen men jag har aldrig tänkt på att någon skulle utnyttja det på ett negativt sätt”, säger hon.

Principen är rätt enkel; är du öppen själv får du öppenhet tillbaka. Det märktes inte minst efter Thomas bortgång.

”Jag har fått mycket sympati och omtanke, under den första tiden blev jag positivt överraskad nästan varje dag. Några tjejer från jobbet kom med lunch, nästa kväll kom det hem några och fixade middag. De slöt upp som en familj.”

Hur berättar man för sin om­givning på jobbet att man har det jobbigt i privatlivet? Om man som chef har valt att bygga upp en barriär mellan yrkespersonen och den privata sfären så bryts den snabbt och obarmhärtigt ner inför sorgen.

Öppenheten är inte bara ansträngande för chefen den ställer även krav på medarbetarna, som ju måste förhålla sig till en chef som inte bara är chef utan också en privatperson.

Lena Apler konstaterar att ”det finns inga manualer för det”.

Hon informerade först sin ledningsgrupp (”De kommer ju att drabbas först, de får hoppa in”). Därefter berättade hon för dem som satt runt omkring henne.

”Det är bättre att berätta hur läget är, dels för att man kan vara ur balans, snäsig och sur eller ledsen, dels för att visa att ‘jag är ingen övermänniska’”, säger hon.

”Nu har vi haft en tät relation, vi känner till varandras sorger och glädjeämnen i ganska stor utsträck- ning, så det var ganska lätt för dem och även för mig. Ju fler man berät- tar för desto fler frågor får man och desto jobbigare blir det. Men när man har gjort det blir det mindre laddat”, säger hon.

När Thomas sjukdom sedan kom tillbaka var det inte lika svårt för Lena Apler att hantera informationen.

”Jag gick ut på intranätet för att alla skulle höra det från mig. Det är ett effektivt sätt, så att det inte blir rykten som kanske förvanskas på vägen. Då blir det ett sätt att ge min bild”, säger hon.

Hon och Thomas valde att inte göra sjukdomen till ett heltidsprojekt. De reste lika mycket som tidigare, åkte till sommarhuset vid kusten och gjorde allt som de ville göra, så länge det gick att anpassa till behandlingarna.

”Om jag hade tagit tjänstledigt ett år hade det varit så påtagligt för att han var sjuk. Då hade vi varit mycket ledsnare”, säger hon.

Hon skrattar.

”När vi först fick diagnosen frågade jag Thomas: ‘Vad vill du göra nu, vill du åka jorden runt?’. Det var en idiotkommentar. ‘Nu måste vi göra allt det där som vi alltid har velat’. Det hade blivit så krystat. Thomas sa: ‘Varför skulle jag vilja det, det ville jag inte igår, så varför skulle jag vilja det i dag? Jag kan inte fly från min sjukdom, så jag vill göra exakt det som vi brukar göra’”, säger hon.

Om tillvaron tidigare bestod av 70 procent jobb och 30 procent privatliv är fördelningen mellan våg­skålarna numera jämn.

”Jag har ändrat min livsinställning. Jag gräver inte ner mig i jobb nu efter Thomas död. I skuggan av det blir inte kvartalsrapporten så viktig. Jag vill leva ett bra liv och ha ett bra privatliv och yrkesliv och kombinera det så gott det går”, säger hon.

”Jag prioriterar inte nödvändigt­vis bort en resa bara för att jag ska vara med och lansera en ny produkt. Då funderar jag mer på om det är nödvändigt att jag är med.”

I detta nya synsätt ingår också en ny syn på chefsrollen. Lena Apler ser sig inte längre som ”spindeln mitt i nätet, som allt ska spinnas runt”.

”Jag försöker krypa ut mer på kanterna nu”, säger hon.

”Om det är läskigt? Nej, det är underbart! Det är odelat positivt. Som kontrollfreak vill man ju gärna att alla ska göra saker på mitt sätt, även när jag inte är där. Det har jag fått lära mig att tänka bort. Jag har insett att det går att göra på många andra sätt också. Det är en nyttig insikt”, säger hon.

Hon har blivit en mer reflekterande, mer lyssnande chef. Hon har lättare för att känna sympati direkt i hjärtat.

”Tidigare var medkänsla något som jag kände, men jag visste inte hur det kändes”, säger hon.

Lena Apler har bestämt sig för att vardagen ska få fortgå ungefär som den såg ut förut, vilket betyder att hon är ensam med en stor våning i stan och ett stort hus på landet, vilket i sin tur betyder mycket att hålla reda på.

Att-göra-listan är lång.

”Jag är mycket glad över att jag inte gjort något förhastat. Jag har ju Thomas mycket mer levande hemma än någon annanstans. Jag är inte mycket för kyrkogårdar eller gravplatser, jag tycker om att ha minnen i vardagen”, säger hon.

Tomheten är som störst i de små stunderna, säger hon. Att gå på middag själv rör henne inte i ryggen, men att inte ha någon att äta frukost med eller att se På spåret på tv tillsammans med är värre.

”I vardagen blir saknaden så påtaglig”, säger hon.

Thomas var också chef. Saknar hon bollplanket vid middagsbordet?

”Ja, det var ett stort stöd. Vi var i helt olika branscher, men vi kunde prata om allmänna frågeställningar. Det kan jag sakna. Och så kan jag sakna någon som säger att ‘nu är du fullständigt ute och cyklar, nu har du helt fel’. Det är inte så många andra som vågar det”, säger hon.

Lena Apler fyllde 60 för ett år sedan, en dag som hon lät passera utan större uppmärksamhet.

”Jag hatar den stora siffran. Fort­farande! Nu har man startat det de-cennium då man ska gå i pension, nu är det stödstrumpor och rullator som gäller”, säger hon.

Visserligen har hon så smått börjat fundera på vem som ska er­­sätta henne, men pensionen finns inte inom synhåll.

Om fem år har hon fortfarande en roll i Collector, förmodligen som arbetande styrelseledamot.

Hon har mycket frihet när hon kan jobba och bor – om hon får som hon vill – utomlands under vintermånaderna, kanske i ett litet hus på Mallorca.

”Min framtidsvision skiljer sig inte från hur den såg ut förut. Det var så här vi planerade framtiden tillsammans.”

Kommer hon att klara av att inte få vara den som bestämmer längre?

”Ja, man får inte gå runt och peta i detaljerna. Det kommer att bli en nyttig skola, jag får knyta händerna i fickorna. Men släppa det helt kan jag inte. Collector är ju min baby. Här har jag mitt hjärta. Men också mina pengar”, säger hon.

Kanske är det i det lilla huset på Mallorca som Lena Apler skriver den där handboken för sörjande, som hon saknade då sorgen var som mest intensiv.

Vad den skulle handla om?

”Den skulle avdramatisera sörjandet. Det är du som bestämmer. Unna dig att vara tärande i stället för närande, kräv att vänner och familj ställer upp. Och berätta så mycket du vill om sorgen för alla som orkar lyssna.”