Jag är lat, därför stressar jag

Vi pratade om hur svårt det är att få tid för något annat än jobbet och barnen. Socialt umgänge, träning och egentid är någonting som ständigt får stryka på foten – för att vi är så himla bizzy. Åtminstone vill vi gärna tro det.

”Jag har inte haft tid”, säger min sambo när jag frågar om han har pratat med sina föräldrar på sistone. Det är ju förstås en lögn. Sanningen är att han inte har haft lust och därmed inte valt att lägga tid på att ringa till sina föräldrar.

För tid är det enda vi har.

Ett telefonsamtal är en enkel sak, men sanningen är densamma oavsett vad det gäller. Jag har insett det nu. Jag har avslöjat mig själv. Att jag inte har tränat så mycket som jag påstår att jag skulle vilja göra beror ju inte på tidsbrist, utan helt enkelt på att jag inte har haft tillräckligt med lust.

Jag gör det väldigt enkelt för mig när jag skyller mina tillkortakommanden på tidsbrist.
Anledningen är, gissar jag, för att det är legitimt att slänga sig med sådana ursäkter. Att skylla på tiden signalerar att jag är viktig och efterfrågad. Tänk om någon tror att jag är oviktig? Hemska tanke.

Skulle jag i stället säga som det var, att jag inte kan träffa mina vänner för att jag inte har tillräcklig lust signalerar det någonting helt annat än att jag är oumbärlig.

Att jag ständigt prioriterar bort eller ned saker som inte har med jobb eller barn att göra är för att det är enkelt. Jag är så ”stressad” för att jag är lat. Det är hela förklaringen.

Strategin framöver ser nu helt annorlunda ut. Första steget är i alla fall att sluta säga ”jag har inte tid”.