Hidayet Tercan: Från flykt till framgång

Snön faller över flyktingförläggningen i Ludvika. Trots att det är mitt i natten går Hidayet Tercan och hennes syskon ut – för att kasta snöboll.

”Vi har vårt första snöbollskrig. Det snöar jättemycket. Det är en speciell tid, på flyktingförläggnin­gen. Vi lever osäkert och har ingen aning om vad som ska hända i nästa minut. Men här ger vi oss hän, det är mycket glädje i den stunden”, säger Hidayet Tercan.

Det har gått drygt tjugo år sedan den där natten. I dag är Hidayet Tercan en framgångsrik entreprenör, en flitig talare och en av dem som media gärna ringer när det behövs en debattör i ämnet entreprenörskap och mångfald.

Flera gånger har hon nominerats till Årets Entreprenör och hon har funnits med på listan över de 50 mäktigaste it-personligheterna i Sverige.

En stor del av hennes framgång förklaras av hennes bakgrund. Familjen är viktig för Hidayet Tercan. Det bevisade hon för några år sedan då hennes mamma Zemrete fick låna ut sitt namn till dotterns nystartade verksamhet, ett bemanningsföretag inom vården.

”När jag berättade för mamma att jag hade döpt företaget efter henne blev hon tyst. Sedan sa hon ’åh nej, då måste ni göra ett jättebra jobb annars kommer de att säga jävla Zemrete’”, säger Hidayet Tercan och skrattar.

I dag omsätter vårdföretaget drygt tjugo miljoner kronor och har 80 anställda.

Att Hidayet Tercan startade Zemrete berodde på att hon var rent ut sagt förbannad på vården: Att cancerpatienter inte fick den behandling som de behövde och att psykiskt sjuka människor tvingades stå i kö fastän de ville ta livet av sig.

”Jag var totalt ointresserad av bemanning, jag visste inte ens vad det var. Och jag har aldrig gillat personalfrågor. Jag har varit ledare, men det är för att jag skapar saker, jag har aldrig eftersträvat att vara chef. Och nu gav jag mig in i det mest personalintensiva man kan tänka sig”, säger hon.

Inom företaget har värderingarna varit viktiga. Hidayet Tercan har sagt nej till uppdrag där hon känt att människan inte har stått i centrum, där förutsättningarna för att göra ett bra jobb inte har varit de bästa. Hon har inte dragit sig för att tala om det för de ansvariga.

”Det handlar om äldreboenden dit vi känt att vi inte kan skicka personal, helt enkelt. Där det inte går att arbeta, där säger vi nej.”

När Hidayet Tercan startade Zemrete insåg hon något viktigt – varje gång hon sökte efter ett vårdbiträde bombarderades hon av ansökningar från människor som inte hade formell kompetens.

Hon kunde lätt identifiera sig med dem som inte tog sig in på arbetsmarknaden.

”Det gjorde ont att behöva säga nej. Så vi tog in dem, gick i god för dem och såg till att de fick introduktion. På det sättet kunde jag anställa en massa människor som inte haft ett jobb tidigare”, säger hon.

Vid ett tillfälle blev en kille så glad att ha fått jobb att han tjöt i telefonen.

Det hördes över hela kontoret.

”Jag ryser fortfarande när jag tänker på det. Den glädjen … Och då ska du veta att det som han, den här personen, skulle göra var att jobba timanställd som vårdbiträde.”

Varför döpte Hidayet Tercan egentligen sitt företag efter sin mamma?

Svaret rymmer historien om hennes liv, en resa som börjar i kurdiska delen av Turkiet för att sedan fortsätta i Sverige. Och som just nu gör ett stopp på ett konditori på Östermalm i Stockholm, där Hidayet Tercan sitter på en hög stol och pratar om sin mamma.

”Hon har alltid kämpat för att vi ska ha ett bra liv. Det var inte det materiella som gav oss ett bra liv, det var att det alltid skulle vara glädje omkring oss. Vi sjöng och dansade, spelade instrument och det var alltid en massa folk hemma hos oss. Jag tror att man antingen har den kraften med sig eller så växer den fram. Fast för mamma var det nog både och, hon hade den i sig och sedan växte den fram.”

Den tvingades växa fram. När Hidayet Tercan, som växte upp mitt i en syskonskara bestående av nio barn, var åtta år gammal fick hennes pappa reda på att han led av cancer. Två veckor senare var han död.

Allting vändes upp och ner. Först väntade tio års kamp i Turkiet för att få tillvaron att gå ihop. Sedan, när Hidayet Tercan var 18 år gammal, flyttade familjen till Sverige. Det var då de hamnade på flyktingförläggningen i Ludvika.

Men kampen var inte över. När familjen nekades uppehållstillstånd följde tio månader i Västmanland, i ett hus som kyrkan ägde, som gömde flyktingar. Där levde familjen isolerad, i ständig rädsla för att polisen skulle knacka på dörren.

”Jag minns tydligt hur jag tänkte att ’alla människor där ute lever, men inte vi’”, säger Hidayet Tercan och delar med sig av en djupt inpräntad bild:Familjen Tercan har fått uppehållstillstånd och Hidayet Tercan har på egen hand ordnat ett jobb på en pizzeria i Ludvika. Hon kliver in på arbetsförmedlingen för att berätta den glada nyheten. Men där möts hon inte av glädje.

Hon får veta att hon måste läsa Svenska för invandrare, sfi, enligt regelverket.

Att Hidayet Tercan under tiden på flyktingförläggningen och som gömd har skött all familjens kontakt med Invandrarverket, och på vägen lärt sig tala bra svenska spelar ingen roll. ”Sådana är lagarna”, får hon höra.

”Mamma har lärt mig att inte acceptera ett nej om det inte finns en logisk förklaring. Hon gjorde det absolut omöjliga möjligt hela tiden. Hon fick oss att tänka så väldigt tidigt. Det finns i mig”, säger Hidayet Tercan, som till slut fick arbetsförmedlingen att språktesta henne. Det visade sig då att hon hade kunskaper i svenska språket som motsvarade gymnasiekompe­tens. ”Men du kan ju!”, löd reaktionen och jobbet på pizzerian var hennes.

Vägen från flyktingförläggningen fram till i dag har varit slingrande. Hidayet Tercan fick jobb på Röda Korset, vilket så småningom gav henne möjlighet att flytta till Stockholm. Hon tog fram ett rollspel om flyktingens liv för gymnasieskolor, hon satt i antimobbningsorganisationen Friends första styrelse, hon startade nätverket Transfer för att få skolan och näringslivet att närma sig varandra. Plötsligt befann hon sig i företagens ledningsgrupper som konsult i frågor om mångfald och ledarskap. Hon jobbade med fusionen mellan Föreningsbanken och Sparbanken och har tagit fram en modell för att utveckla medarbetare på McDonalds.

Varför lyssnar alla på Hidayet Tercan? Vad är det som har gjort henne till en auktoritet inom ledarskap, mångfald, demokrati och mänskliga rättig­heter?
Hennes liv, hennes kamp.

”Jag har sett samhällets olika sidor och kan prata utifrån det, hur det borde vara och vad vi kan göra för att få det”, säger hon.

Hidayet Tercan handplockades efter en tid till varuhuskedjan Åhléns ledning, där hon jobbade med affärsutveckling. Hon kunde, som hon själv uttrycker det, ”nada” om detaljhandel. Hon visste inte ens vad sortiment är. Det gick bra ändå. Hon slår ut med armarna.

”Jag tycker inte att man ska dölja att man inte kan. För mig är det självklart att säga ’jag kan inte det ni kan, men jag är bra på att veta hur man kan ta något från a till b och hur det håller i längden – så låt oss göra det här tillsammans’”, säger hon.

”Mitt ledarskap går ut på att allt är möjligt och vi gör vårt yttersta tills det inte går att göra mer. När jag var gömd var jag på väg att ge upp, det var fruktansvärt. Men samtidigt hade jag ett ansvar gentemot min familj. Jag utvecklade en sida som jag har haft mycket glädje och nytta av. Jag gör mitt yttersta i det jag ger mig in i. Går det min väg blir det fantastiskt. Men går det inte min väg  …”

Hidayet Tercan lyfter handen och knäpper med fingrarna.

”Borta! Jag ältar inte.”

Just nu är Hidayet Tercan i färd med att starta en helt ny verksamhet. Vad det nya bolaget ska göra är hon förtegen om. Men hon avslöjar att det handlar om ett it-bolag.

”Det är ett miljöprojekt, det är inriktat på att bidra till ett mer hållbart samhälle plus ett antikonsumtionssamhälle i förlängningen. Inom några månader kommer det att säga ’boom!’, sedan är det ute. När det lanseras kommer du att tänka ’varför har ingen annan gjort det här förut?’, för det är så självklart”, säger hon.

Ju äldre och tryggare hon har blivit, desto oftare reser hon i tankarna tillbaka i tiden.

”Förut stängde jag bara av. Någonstans har det varit en överlevnadsstrategi. Jag minns ju till exempel inte hur pappa såg ut. Jag borde minnas, jag var ändå åtta år när han dog. Men det har varit en taktik att stänga av det jobbiga.”

Hur mycket har din bakgrund präglat dig som yrkesperson?
”Väldigt mycket. För jag vet hur det känns att vara utanför, att ha det riktigt tufft. Hur det känns att inte ha något framtidshopp. Jag vet hur det känns att ha svårt att få ihop till mat och kläder. Jag vet hur det känns att komma in i något helt nytt och ta ansvar. Att söka jobb och inte få det. Men jag är extremt privilegierad, jag har ansträngt mig och kämpat väldigt mycket, men också haft fantastiska personer runt omkring mig som stöttar mig. Det jag har kämpat för har gett resultat.”