Helena Wessman: ”Jag är inte längre rädd för min ångest”

Helena Wessman sitter i ett avskilt rum. Det är paus i repetitionerna med Linnékvintetten i Uppsala. Hon försöker sluta andas, vill inte leva längre. Hon sjunker djupt ner i mörker, i sin ångest. Men så hör hon någon som ropar henne tillbaka. När hon kommer tillbaka till ensemblemedlemmarna frågar hon om de ropat på henne.

”Nej, vi har inte ropat”, säger de.

För henne är det en gudsupp­levelse.

Det är nu 20 år sedan. Helena Wessman har hunnit fylla 50, hon är sedan augusti chef för Berwaldhallen, hemmascen för Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören. När hon ser tillbaka är hon tacksam för den livskris hon gick igenom när hon var runt 30, då hon helt plötsligt inte visste vem hon var längre.

”Det var bra att det blev en rejäl krasch. Det var verkligen hemskt då, men i dag är jag glad över den, för den ger en stor styrka”, säger hon.

Tack vare krisen känner Helena Wessman sig själv bättre i dag, som människa och ledare. Hon är också öppnare än många med sina känslor av otillräcklighet.

En tidigare kollega, Erika Strand, tf vd Göteborgs Symfoniker, har be­­skrivit Helena Wessman så här i sin vd-blogg:

”Om jag skulle beskriva vad i hennes ledarskap som är så enastående skulle det förmodligen bli en roman. Helena är den modigaste chef jag någonsin haft att göra med, med en osviklig förmåga att uppmuntra, stötta och ge förtroende till sina medarbetare.”

Men än i dag har Helena Wessman nätter då en djup, rå ångest griper tag om henne. Den värsta rädslan handlar om att råka såra sina medarbetare.

Hon vill berätta sin historia, om svärtan som också gett en oerhörd styrka, för att andra med utsatta roller ska förstå att de inte är ensamma.

”Det är ett sådant fånigt tabu att vi inte pratar om att vi är rädda för att misslyckas. Jag tror att alla som går på risk och kliver utanför sin bekvämlighetszon är rädda för det. Men drivkraften att lyckas är mycket starkare än rädslan för att misslyckas, så därför fortsätter vi.”

Som liten hade Helena Wessman tankar på att bli psykolog. I stället blev hon som 12-åring kär i den trombon som hon fick av sina musikerföräldrar.

”Det var en enorm passion. Jag blev helt fast. Att spela på den var allt jag ville göra.”

Redan som 16-åring flyttade hon från hemmet på Gotland för att gå på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Som 22-åring tog hon examen och var då en av tre professionella kvinnliga trombonister i Sverige. Livet snurrade på ända tills det i 30-årsåldern sa helt stopp.

Helena Wessman hade sugit i sig av andra tills hon inte visste var hon själv började och slutade. Under samma period skilde hon sig från sin dåvarande man, som spelade i samma ensemble. Hon gick in i en djup livskris och sjönk vid ett par tillfällen så djupt ner att hon kände att hon inte orkade mer. Men något drog henne tillbaka till livet.

”Jag var i en så kolossalt djup svart ångest att det kändes som om jag var hundra meter under jordens yta och sjönk i gyttja. Men när jag sjunkit tillräckligt långt bröt det igenom ett ljus och jag insåg att nu har jag kommit så långt ner att nu vänder det.”

Hon gick i samtalsterapi och fick hjälp att bena ut vem hon var och sortera fram de bitar som hon genuint kände att ’det här är jag’.

Detta var också en period när Helena Wessman upplevde att hon hade mycket tid. Hon sov dåligt. I stället tänkte hon, skrev, läste. Hon fick en ny vänkrets med människor som sökte alternativa uttryck, via psykologi och religion.

Helena Wessman fortsatte jobba genom hela krisen, men be­­hövde söka sig bort från ensemblen. Hon började tänka att när allt hade vänts upp och ner och hon hade släppt taget om en del av livet kanske hon skulle klara att släppa taget om fler. Kanske kunde hon till och med klara sig utan trombonen?

”När man har kommit så långt att man är i bearbetnings- och ut­­vecklingsfas, då är också alla vägar öppna. Jag kunde i princip gå vart som helst, bara jag inte gick bakåt. Men naturligtvis helt utan någon trygghet och grund.”

Hon hade tidigare intresserat sig för ledarskap, varit ensemble-ledare. Nu fick hon chans via sin chef att gå en informatörsutbildning. Det ledde till en tjänst som vikarierande barn- och ungdomsproducent vid Musik i Västmanland.

Så småningom kom chansen att bli informationschef och därefter biträdande direktör på samma arbetsplats. 2006 blev hon rektor för Högskolan för scen och musik i Göteborg och 2009 vd för Göteborgs Symfoniker.

När Helena Wess­­­man gick på Musik-högskolan var det ­­tabu att prata om nervositet vid spelningar. Hon hann själv bli 25 år innan hon insåg att hon inte skulle låta bli att vara nervös utan i stället försöka hantera nervositeten, att den hör till. I dag är hon noga med att kommunicera till sina medarbetare att man ska prata om de här känslorna, att alla har dem.

Under tiden som vd för Göteborgssymfonikerna gick Helena Wessman på chefsstöd hos en psykolog som jobbade mycket med höga chefer. Han berättade att om det finns något gemensamt för hans klienter så är det att alla är rädda för att misslyckas och att det ska avslöjas vilken bluff de egentligen är.

”Jag arbetar medvetet för att riva ner tabun kring det här. I konstnärliga yrken går man så långt ut på kanten av sitt jag att de flesta mår väldigt dåligt under någon period i livet. Det är detsamma med höga chefsroller, man går ut på gränsen av sin förmåga och sitt ansvars­tagande.”

Ibland tänker hon att det inte är värt all ångest att ha en så publik roll med ansvar för så många medarbetare. Men hon har insett att det är hennes läggning att tycka om att stå väldigt nära kanten.

Men så i början av 2000-talet föll hon igenom igen. En passionsdriven och mycket komplicerad situation på jobbet sammanföll med en olycklig kärlek som gjorde att hon kände sig väldigt ensam. Hon hade tappat greppet om den självanalys hon använt sig av sedan förra krisen. Samtidigt jobbade hon 90 timmar per vecka, åt och sov dåligt.

Utbrändheten blev aldrig ett faktum. Helena Wessman säger att hon ”touchade tapeten”. Hon skickades till en rehabilitering med människor som verkligen hade bränt ut sig. Det blev en nyttig erfarenhet.

”Vi var så trötta allihop att vi inte hade någon polityr kvar. Det gräts och det skrattades. Folk blev arga. På fritiden lät vi varandra vara. Det blev ett otroligt rakt upp och ner umgänge”.

Hon fick se olika grader av hur illa drabbad man kan bli. Hon fick också lära sig vad som händer i hjärnan när allt till slut bara blir för mycket. Och hon blev bra på att upptäcka varningstecknen. Musikervärlden är fylld av passionsstyrda medarbetare. I dag har Helena Wessman i sin chefsroll stor nytta av sina egna erfarenheter.

”När jag ser att någon börjar bli alldeles för trött kan jag med kraft säga att ’nu går du hem, nu ska du lyssna på det här’.”

Helena Wessman lägger som chef tid på att hjälpa till att sortera och prioritera, vara den som är lite tråkig och säger att ’nu måste vi välja bort’.

Hon vet också hur lång tid det tar att komma tillbaka efter utbrändhet. Själv var hon tillbaka på jobbet efter tre veckor, men det tog flera år innan hjärnan fungerade som den skulle.

Fortfarande kommer nätterna när den råa ångesten griper tag om henne. Det handlar delvis om utsattheten i att vara en offentlig person, men främst om hur det hon säger utåt på­­verkar organisationen.

”Jag är oerhört relations­inriktad. Om jag blir rädd att jag har skadat någon, då blir jag hemskt orolig.”

Numera får Helena Wessman inte längre ångest för att hon får ångest, utan betraktar den som sin vän, ser det som en signal på ödmjukhet. Och så försöker hon sortera.

Blir det riktigt illa någon natt går hon upp ur sängen och rör på sig. Är det extra rörigt får penna och papper hjälpa till med sorteringen. Vad kommer känslan av egentligen? Vad är det som triggar mest?

Tio års kognitiv beteendeterapi (KBT) börjar nu, efter att den har avslutats, verkligen kicka in. Det händer att hon ibland till och med kan avstyra ångesten, säga till sig själv att ”det här hjälper inte ett smack. Lägg det åt sidan, byt sida i sängen och sov”. Punkt slut.

I dag arbetar Helena Wessman med ständig analys av sina egna känslor och reaktioner. Händer det exempelvis något mellan henne och en medarbetare börjar hon alltid med att analysera sin egen reaktion. Eller om hon har en stark känsla av att vilja gå åt ett visst håll med verksamheten sorterar hon alltid ut sina skäl.

”När jag gjort den checken och kollat att jag verkligen tror att det är det bästa för verksamheten, då får jag en enorm kraft att köra på.”

Det kan handla om visionsarbete då hon försöker lyssna inåt i organisationen och undvika att falla i fällan att gå på det som hon själv skulle tycka vara häftigt och få kredd för. Eller gånger då hon behövt lyfta ut en medarbetare.

Med hjälp av KBT:n försöker hon också stoppa och stänga av känslor mellan möten.

”Om jag har haft ett väldigt upprört samtal med dig ska det inte märkas ute i korridoren. Det ska inte skvätta över på någon annan som blir orolig för att det handlar om dem.”

Analyserandet sker under träning, tidigt på morgonen, när hon förbereder möten. Hon skriver också en blogg en gång i veckan, vilket ger ett bra tillfälle för reflektion.

Privat vände livet för Helena Wessman strax efter att hon varit iväg på sin rehabilitering. När hon väl lyckades stänga dörren till det gamla kunde en ny öppnas och där stod hennes nuvarande make.

Att få bo ihop med honom på heltid efter sju års pendlande var en stor del i att hon övervägde erbjudandet om att bli chef för Berwald­­hallen i Stockholm.

Den första tanken som flög genom huvudet var förstås att hon inte kunde svika Göteborgs Symfoniker. Det blev en jobbig process att släppa taget. Hon beskriver känslan att gå från en av Sveriges mest prestigefyllda symfoniorkestrar till en annan ”som att hoppa i säng med någon annan”.

Men sedan i augusti är det fullt fokus på de nya medarbetarna.

”Det sammanföll väldigt lyckligt. Jag fick ett nytt väldigt spännande jobb och får bo med maken. Det är helt ljuvligt.”

Helena Wessman inledde det för­sta mötet med personalen på Berwaldhallen med att prata om prestationsångesten och utsattheten i yrket och branschen och att det är naturliga känslor. Flera personer har kommit till henne efter det för att prata.

”Likaväl som att hjälpa till när medarbetarna får ett fysiskt problem är det klart att arbetsgivaren måste förstå att nu gör det ont i själen. Då måste vi backa upp och få den personen på spåret igen. Det är fort­farande lite tabu kring det där och det är så sorgligt, för det är djupt mänskligt”, säger hon.

När Chef träffar Helena Wessman ligger en två veckor lång Europaturné med Sveriges Radios Symfoniorkester framför henne. Helena Wessman följer alltid med på turnéer. Hennes roll är representativ – att prata med rätt personer och att vara en länk mellan orkestern och arrangörerna. Men hon är också där för att ”känna i sin kropp” hur det är för musikerna – och alla med funktioner runt omkring.

Efter turnén tar hon och maken en veckas semester på Gotland. Hon försöker hålla efter sig själv så att hon inte jobbar för mycket.

Dagen innan intervjun har hon varit ledig på en fredag och det ”kändes lite lumpet”. Men hon försöker lyssna på kroppen. Som 50-åring orkar hon inte alltid dra på, som hon säger.

Konstnärliga arbetsplatser är fyllda av känslor, värme och passion men också frustration och urladdningar.

Det finns mycket utrymme för människor att vara hela sitt jag, upplever Helena Wessman, som också börjar se en förändring i näringslivet.

”Det kommer ju fler och fler ledare som visar sig som hela män­niskor. En kompis som jobbat i näringslivet i hela sitt liv fick gå kurs i att visa känslor. Att det finns forskning som bevisar att organisationer där folk mår bra är effektivare tvingar fram en förändring också i näringslivet. Det blir tungt när det enbart handlar om pengar.”